valdemareview

47 anledningar att uppskatta 2011

2011-12-12T15:59:00.010+01:00

Appendix till 2011s bästa sånger helt utan inbördesordning!

1. PJ Harvey - The Last Living Rose. För att det är så klart och enkelt. Och att det verkligen känns som ett svunnet vykort från England. Och det är ju så kul då jag aldrig tidigare gillat P J annat än i teorin.

2. Cass McCombs - County Line. En klassiker, det hörs ju. Kunde ha gjort när som helst på den här sidan av år 1950.

3. Bon Iver - Michicant. Den lite gömda melodin, den annorlunda produktionen, den blygsamma falsetten.

4. Fleet Foxes - Grown Ocean. Lite riffrock, lite stämsång, en episk final.

5. Peaking Lights - All the Sun That Shines. Som att bli inkastad i en psychedelia-maskin från 60-talet fast idag.

6. Rihanna - You Da One. Det är svårt inte gilla en lätt dubstep-fierad sång som sjunger om "my love is your love".

7. The Bees - Winter Rose. Men är det typ en vinter-reggae-pop från skatteparadis ö i Engelska kanalen?

8. Avi Buffalo - How Come?. som ett lo-fi The Concretes med sorgsen sång. Söt.

9. I Break Horses - Pulse. Den bästa melodin på skivan. Man kan få för sig att det är Cardigans-Nina som sjunger. Så bra är det.

10. Graveyard - Hisingen Blues. Lyssnade en gång på denna mitt på Stureplan. Det gjorde susen. Ave Lucifer!

11. The Strokes - Machu Picchu. Återkomstpop från Strokes. Innovativt basspel med Albert Hammnond Jr och sinnrikt arrangerad låt.

12. My Morning Jacket - Wonderful. I en bra värld är detta bröllopshymnen. Den här och "God Only Knows".

13. King Creosote & Jon Hopkins - Bats in the Attic. En syskonsång till Wonderful. Sfärisk klarhet, innerlig.

14. Syket - Fish Band. För det organiserade i det kaotiska. En ganska enkel popsång med otroligt många lager.

15. Fleet Foxes - Battery Kinzie. Den självklara melodin. Cabin-core och rural wave excellens.

16. Anna Järvinen - Titta vi flyger. Ett av många toppspår. 3/5-takten och den ypperliga instrumenteringen höjer sången ett snäpp över resten.

17. Lykke Li - I Follow Rivers (The Magician Remix). Kanske årets bästa refräng till housepiano?

18. Alexis Weak - 112. Kanske årets bästa refräng till Nintendo 8-bitsmusik?

19. Washed Out - Eyes Be Closed. Panda Bear-esque med värme och balearic touch. Oerhört svepande och omfamnande melodi.

20. Memory Tapes - Today is Our Life. En ordinär sång tills 3:13 då den lyfter till årsbästahöjder.

21. Low - Try to Sleep. Hör denna och inse att du har saknat Low.

22. Cass McCombs - Same Thing. Såhär låter det när ett geni gör en popsång.

23. My Morning Jacket - Holdnin´ on to Black Metal. En låt vars märkliga storhet egentligen bygger på en Thai-pop pärla från 60-talet.

24. Mattias Alkberg - Helgen v.51. För det poetiska porträttet. Och barnkören.

25. Tulipa Ruiz - Do Amor. Varje vår älskar vi Brasilien lite extra. I år var Tulipa ett affektionsföremål.

26. Julian Lynch - Terra. Det bästa med det här är att det låter så unikt. Och en Coltrane-saxofon i början.

27. Gepe - kanske kom den 2010? I vilket fall, chiles indie-prins måste få vara med denna stora lilla komposition.

28. Mogwai - Rano Pano. Världens längsta riff? Som bara fortsätter utan att förlora i dynamik. Och plus för en skotsksunkig bromance-video till det.

29. Lisa Miskovsky - Got A Friend. Versen är ett klister. Och refrängen också - klister.

30. Deportees - A Heart Like Yours in A Time Like This. Deportees för blue-eyed soul rocken vidare genom 80-talsfilter uppdaterat till 2010-tal. Jag brukar inte hylla sångare men ändå; sången!

31. Connan Mockasin - It´s Choade My Dear. Nya Zeeländsk-ny psykedelia. Den har något intagande över sig, det svajiga, den lite sjösjuka gitarrslingan, trumpetslingan som ekar sig kvar.

32. Real Estate - Green Aisles. Ger dig en bild av ditt inre strandhus på hösten. Det du har i själen och dit du alltid kan återvända.

33. Tennis - Cape Dory. Valsafaripop med 50-tals touch och sha-la-la refräng. Vad annars?

34. Kurt Vile - Baby´s Arms. Det ömsom distanserade blandat med uppgraderad singer-songwriter tradition. Årets genombrott - grattis Kurt!

35. Razika - Vondt i Hjertet. Ett gäng 19-åringar från Bergen som spelar indie-ska och sjunger på norsk "kommer icke i fleng". Skulle kunna bli dåligt men o nej, detta är genre-perfektion.

36. Young Magic - You with air. Blir inte riktigt klok på denna. Är det Kate Bush-sampling, är det typ rap, är det chill-wave? Oväntat bra vändningar i denna.

37. Nicki Minaj - Girls Fall Like Dominoes. I varje låt spelar Nicki ut sitt hela register. Och i denna gör hon kanske det lite extra mycket. Med sammanhållet lyckat resultat.

38. Kanye West - All of the Lights. Elton John på piano, Rihanna sjunger fint och Kanye rappar lite halvdåligt. Men fanfaren är fin och trummbeatet wicked.

39. Drake - I´ll Take Care of You. Men va fan? Rihanna igen .. men här med en Jamie XX - Scott-Heron remix. Det har inte tidigare låtit bättre för någon av de inblandade.

40. Austra - Lose it (Young Galaxy remix) Med denna remix blev det lite vokalhårda Austra inlagd i strukturerad bomull. Det passade perfekt.

41. Yuck - The Wall. Att kastast tillbaka till lo-fi kassettband och sommrar runt 92 behöver inte betyda nostalgi.

42. Mozart Parties - Black Cloud. Jag kallar det modern indiepop? Vad kallar du det?

43. Papercuts - Do You Really Wanna Know? Drömsk pop som går igenom dimman.

44. Explosions In the Sky - Postcard from 1952. Svårt att singla ut en sång. Men i denna nitar EITS fast sina toner på en solnedgång i Austin,TX.

45. Feist - Cicadas & Gulls. Enligt Leslie själv en sång för morgonen. Här håller jag med. Extra fint blev det när Ed Droste från Grizzly Bear var med och sjöng.

46. Loney Dear - What Have I Become? En avslutningssymfoni som låter välbekant och ny.

47. Bon Iver - Beth/Rest. Är det en demo av en glömd jättehit från 80-talet? Fantastisk låt med en produktion som först skrämmer men sedan gör sig förståelig.

Och Felix Snow gjorde sitt till för att alla ska begripa att Bon Iver verkligen lyckades med 2011.

Höftflygtur konstnärer

2011-02-21T15:56:00.003+01:00

Skulle kika lite vad som hände med Vinia Mojica som var med på denna smått banbrytande och fantastiska låt tillsammans med Mos Def & Hi-Tek.

Hittade till sajten WordLingo. Där kom saker i annat ljus. Nu vet jag följande:

"Vinia Mojica är en sångare från Drottningar, New York, bäst bekant för hennes collaborations med Infödingen spontar kollektiv och annat höftflygtur konstnärer.

Hennes inspelningkarriär började i 1989 med songen ”bekräftar din egna historia”, från Djungelbröder'album 1989 Gjort av styrkorna av naturen. Det skulle är början av hennes anslutning med infödingen spontar possen - som skulle jordbruksprodukter De La Soul'slåget s 1991 ”,En rulle som åker skridskor driftstopp namngav ”lördagar”,”- och fortsätta med En stam som kallas sökanden och mer sistnämnd med dess understödja utvecklingen av Mos Def, Talib Kweli, Hi-Tek och Vanligt.

Samarbetat med Fransk höftflygtur gruppallians Ethnik i 1995 och 1998; och gjorda gästspel på album by Heltah Skeltah, Rahzel, och Pete vaggar. Förutom höftflygtur, har har hon också antecknat och utfört med Mary J. Blige, Youssou N'Dour och Arto Lindsay, as well as downtempo konstnärnågot liknande Cibo Matto.

I slutligen utsläppt Mojica 2003 hennes debutsingel, ”skuld knarkare” (med B-sida ”Förbereder Sands av Time”), och för närvarande henne den solo debuten LP på Fruitmeat/Jätten kliver rekord."

Kanye West - All of the lights

2011-02-21T12:21:00.004+01:00

Elton John, Rihanna, The Dream, Fergie, John Legend, Alicia Keys och en helhoper gäster bidrar till denna komposition. Bättre än usla videon till "Monster".
Kanyes innnovativa beat och den 80-talistiska textestetiken lämnar aldrig huvudfrågan; vad är det Ria-Hanna har på sig!?

Shipping News liveskiva

2011-02-14T10:31:00.006+01:00

Louisvilles Kentuckys Shipping News har inte adopterat häxhouse, chill-wave, discoinfluenser, balearic eller något som har med 2010-11-talet att göra.
Det syns också kan man säga.

Matte-rock kombon släppte under senhösten 2010 liveskivan "One less heartless to fear".
Att spela post-hardcore som om inget har hänt och dessutom släppa det på en liveskiva är så otroligt fel att det blir rätt.

Lite roligt blir det att Jeff / Jason ibland låter som Steve Carrell.
Lite roligt är det att det språkestetiken och humorn fortfarande är den samma. Exempel:

"Shipping News kept rocking, regardless. People attended their concerts, swayed back and forth and were fun to talk to at the merch table. Sometimes people would talk on their cellphones instead of listening. One or two people yelled and tore off their shirts."

Som bloggen PopMatters skriver handlar det om en utdöende konstform, i alla fall ett snart utrotningshotat sätt att spela och förmedla musik.

"It’s a tiny reminder, for those who choose to see it this way, that the days of cassettes and the D.I.Y. spirit of post-hardcore are receding into history."

Anglofilia med PJ

2011-02-07T09:32:00.004+01:00

Senast jag hörde något från PJ var det någonslags häxrock ( ej att förväxla med häxhouse). Jag saknar helt förhållande till PJ och blev därför glatt överraskad.

Nytt album "Let England Shake" står inför dörren och från denna kommer den förvånansvärt simpla men effektiva "The Last Living Rose".

Videon, eller kortfilmen som den visst kallas, är ett osubtilt stycke englandspornogfrafi.
Turismindustrin i Devon kan väl skänka en slant till PJ. För detta är alldeles lysande PR/lifestyle för England på samma sätt som Blairs "Cool Brittania"-lansering eller filmen Notting Hill förmedlade sina bilder av landet.

Trish R.I.P

2011-01-14T14:24:00.003+01:00

Hon med en röst som himlar, regn och sol, svalt men ändå närvarande har tystnat.
I en kombination av svininfluensa och lunginflammation avled Broadcast Trish Keenan idag.
Chockerande och oerhört tråkigt. Kändes som att det fanns så mycket mer att ge.

Are you ready to get poor?

2011-01-12T15:55:00.002+01:00

En trevlig låt från 2010. Chorus-basen hörs inte i denna akustiska version av Warpaints "Undertow".
Warpaint som rekryterade sin trummis med pick-up repliken "Are you ready to get poor?".
Inga falska förespeglingar här inte!

Bloggkommentarsbråk!

2010-12-21T09:02:00.008+01:00

PSL är en sympatisk och kanske Sveriges bästa musiksajt/blogg

Det är dock inte en blogg där det kommenteras hejvilt. När jag via bloggen kikade på Bear Quartets nya video regisserad av Alexandra Dahlström såg jag en förhållandevis lång kommentatorstråd.

Upprinnelsen är att någon med namn Old Skool som säger följande:

Detta följs av att självaste BQ-Matti går in och nyanserar bilden med följande inlägg:

Sen fortsätter Old Skool med ett härligt nedlåtande, nonchigt och förminskande kommentar:

Alkberg replikerar omgående och lyfter en intressant aspekt angående hipsters vs äkthet:

Debatten fortsätter sedan i ett par relativt underhållande kommentarer.
Vad tycker Valdemar?
Bra låt, fin fast inte särskilt trovärdig video. Säger vi, som besökt Nytorget men ej bordat en Finlandsfärja.

Valdemaråret 2010 enligt Karl

2010-12-20T13:32:00.006+01:00

Förra året, 2009, satte jag ihop en Spotify-lista över de bästa låtarna. 34 stycken blev det. Motsvarande siffra för 2010 är 47. Antalet bra låtar, sådana som verkligen sticker ut ökade alltså med 27 procent. 2010 var ett bättre musikår! Och då saknar vi ett gäng utanför Spotify-pärlor på det.

Enligt last.fm har jag lyssnat mest på Radio Dept. både sett till artist och låt (Heaven´s on Fire). Mest lyssnade album är Laura Veirs sommarskiva "July Flame". Real Estates skira "Out of Tune" måste också nämnas i ett sådant här sammanhang.
Som varje vit man, jobba med media, i stad tyckte jag också Kanye West kändes "nyskapande".

Statistiken ljuger aldrig och hela tiden. Men Laura blir inte årets skiva när vi adderar den emotionella aspekten.

- Bästa låt: euforin när Ariel Pink golvade sig själv och resten med "Round & Round" går inte ta miste på. Men för att variera bloggens innehåll utnämner jag "Heavens on Fire" till vinnare. Samplar man Thurston Moore är man redan halvvägs hemma.

- Årets svensk: Håkan Hellström. Just när jag trodde att Håkan inte kunde vara något för mig blev det precis tvärtom.

- Årets skiva: Caribou "Odessa". Helgjuten uppdatering av pop. Caribou har förstått att elektroniken, beats och melodi är medel mot målet. Fast bäst resultat för titelspåret blev det när Nite Jewel mixade och sjöng tillsammans med herr Snaith. Lillebrorskiva är Four Tet´s "There´s love in you". Systerskiva är Beach House "Teen Dream".

En skiva som lite trött avfärdades av kritikerkåren var Deerhunters "Halycon Digest". En lysande sammansättning, en dröm skulle vara ifall Pet Shop Boys gjorde en cover på "Helicopter". Gör det, Neil, snälla!

- Årets Dungen-substitut: Dungens senaste släpp lämnade mig ganska oberörd. Tame Impala från down under lyckades däremot väldigt bra med sin uppdaterade psych-rock på Inner speaker.

- Årets nej: Midlake. Gjorde världens tröttaste uppföljare.

- Årets tjej; det går inte att inte nämna Robyn. Tre skivor och en samlingsskiva med de tre. Nytänkande kombinerat med kvalitet.

- Årets arenarock; The National. Nu förstår jag deras grej. Men tappar dom trummisen är det kört.

- Årets retro; jag har äntligen på allvar börjat lyssna på Black Sabbath. Nutidsvarianten heter Wolf People.

Och här är listan!

Valdemaråret 2010 enligt Olle

2010-12-20T13:04:00.002+01:00

Årets bästa låt: "Round and round" med Ariel Pink
Årets bästa album: Gemini med Wild nothing
Årets bästa musiktrend: swindiedronabalearica - t ex Syket, Korallreven, CEO, Pallers
Årets comeback: Flesh tone med Kelis

Hela listan här!

Javiera Mena - Hasta la Verdad

2010-12-08T12:33:00.003+01:00

Chiles musikscen har förutom Gepe också Javiera Mena.
Med sitt nya album Mena låter hon den analoga, mjukare och större ljudbilden ta plats. Låter kanske något mer souldiscoanstruket än tidigare.

Men jag undrar ändå om inte hennes största stund är den släpigt sorgsna Sol De Invierno

En berättigad fråga är; vad finns det förutom Gepe och Mena som är värt att hålla ögonen på? Finns det en hel scen där ute?

Fuckarias - bra saker

2010-12-03T10:20:00.003+01:00

Bra saker med Those Dancing Days nya singel Fuckarias. Förutom titeln då.

- Trummorna! Jättesnabba! Och jag råkade se dom live för ett par-tre år sedan. Då var det påtagligt att själva bandet inte behärskade sina instrument. Eller dom gjorde det men saknade självklarhet och pondus. Det lät för ihåligt, för tunnt helt enkelt.

- Videon! Enkelheten! Och att TDD inte har antagit någon jobbig rock-aura alternativ twee-indie estetik. Hela framförandet känns bara primal musik. Musik som måste ut och sen spelar det ingen roll hur det ser ut. (Fast det är klart allt är synkat - från läppstift till prickig skjorta. Men det känns inte så för musiken står först.)

- Sången. Rösten är ett trademark och signum. Kom ihåg hur det var i början, Bergsman!

Kanye konsensus

2010-12-02T09:07:00.004+01:00

Fyra saker som ALLA tycker är jättebra, där det är så mycket konsensus och samförstånd att det blir helt sant:

- Hanna Hellquist
- Amaroneviner
- HBO-serien The Wire
- Kanye Wests "My beautiful dark twisted fantasy"

Och när vi ställer upp det såhär; det är helt sant.

Apropos, fån Last.fm kommer en spot-on kommentar angående Nicki Minajs vers i Kanye Wests Monster.
"Nicki comes away the winner in this one, no doubt. I haven't heard anyone be as versatile as she manages to be on this track in a long time...between every 4 bars she changes up her pitch, tempo and voice without ever coming off as strained. Impressive stuff."

R.Kelly och vardagspusslet

2010-12-01T12:01:00.004+01:00

R. Kelly har visserligen gjort tjugominutersvideomusikaler sedan detta. Men duetten med Sparkle är en av de bäst iscensatta verken från R-mannen.

Socialrealistiskt setting, två mynt av samma historia, enkelt berättad. Allt med denna sång är fri från eventuella abstraktioner. Det är så rakt upp och ned det blir.
Om vi pratar rockmäns referenser vet vi att Bruce Springsteen gjort otaliga varianter på temat.
Enligt mig lyckas "Careful" med de flesta R&B-ballader misslyckas med.

Bilinda

2010-11-25T14:41:00.003+01:00

Snubblade i snöyran över en artikel av Ika Johannesson.
Hon intervjuar Bilinda i My Bloody Valentine. Hon som är ansvarig för den kvinnliga shoegaze-röststandardiseringen. På samma sätt som Kevin Shields är ansvarig för gitarranvändningen.

"So little is known about the band from the mid-1990s until about a year ago. And all that fans typically hear is Kevin's perspective."

En fascinerande bakgrund och vänner av rockbiografier borde önska att hennes historia blir ordentligt berättad.

Dungen från Australien

2010-11-15T12:52:00.005+01:00

Trots de, stundtals, extrema hyllningarna av Dungens "Skit i allt" finns det här med hans textförfattande, ordval(Brallor!?)och frasering.
Ibland kan det kännas ...obekvämt.

Då kan vi glädja oss att Tame Impala lyckas med sitt psych-rock försök från Australien.
Dungens soliga och glada kompis. Han som inte har tovigt hår och grön hålig stickad tröja. Han som har skjorta.

Tame Impala - Innerspeaker

Bananlyriken

2010-11-02T10:52:00.003+01:00

X: Vad ger du detta i lyrikpoäng?
"jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks"

Y: Electric Banana Band?

X:Daniel Adams-Ray
nya singeln.

Låten är bättre än texten. Vi är inga haters utan konstaterar bara.

Lillebror.....

2010-10-29T12:54:00.004+02:00

länge sedan det var Emmaboda anno dominis 2000.
Vet inte om det går att se och känna det Håkan-exklusiva i detta klipp.
Det är välspelat ... mindre välsjunget. Tydligt att Håkans entertainerkostym inte ens har börjat sys. Här är Håken en vanlig indie-kille som sjunger pop på svenska. Ganska unikt för tiden. Kent, Bob Hund och Håkan typ.
Simon Ohlsson från Silverbullit gästar i avslutningen, beskrivs av Håkan som "bästa kompis".

Ariel Pink Remix Bonanza!

2010-10-25T10:45:00.004+02:00

Via Pinglewood.
En massa band och artister gör sina versioner av Ariel Pink.
The underground covering the subvegitation skulle man kunna säga.

Världens bästa Ariel Pink låt "Alisa" får en version av Echo Lake. Ger mästerverket en ny dimension av slöhet och drönarskap.

Att missa Ariel Pinks spelning på Debaser STHLM i fredags gör att mystiken, märkligheten och den hälsosamma distansen behålls. För vem vill egentligen se en liten kort person leka med röster, jönsa och stage diva bland stöl-plastglasen?

Ariel Pink gör sig bäst på avstånd.

Q-tip- Ronson - MNDR

2010-10-08T10:53:00.003+02:00

En av årets bästa låtar. Q-tip i högform. Och den där tjejen som sjunger koolt och ser ut som allting fräscht. Mark Ronson bakom spakarna.

Som det heter i youtube-texten:

Amanda Warner - her performance here is just the tip of the iceberg. Go to mndrmndr.com to find out more about this talented artist.

Hennes/deras blogg är rekommenderad läsning http://mndrmndr.com/blog/

Det handlar om din och min musikaliska framtid.

Fever Ray Mixtape

2010-09-07T15:42:00.004+02:00

Vi kallar det indie, va? Mellanöstern och Afrika är det nya Brooklyn.

Lyssna här: http://www.dazeddigital.com/music/article/8248/1/fever-ray-exclusive-mixtape

The Depreciation Guild - My Chariot

2010-09-02T09:24:00.002+02:00

Lite japan-exotism från twee-shoegazers The Depreciation Guild. Inspelat på plats i Tokyo! Se skolflickor i uniform titta ut över dystopiskt post-industriellt landskap. Lost in Translation, Babel och liiite Bladerunner kanske har varit inspiration. The Depreciation Guild kommer till Debaser STHLM 13 september.

Efter förra albumet "In her gentle jaws" har TDG utvecklats till att hålla hela distansen.

Americano och tonårsbrott

2010-08-26T15:46:00.006+02:00

Sommarens radio får enkelt sammanfattas med;

Yolanda Be Cool & DCUP We No Speak Americano. Enligt formel 1 a för vad som konstituerar en sommarplåga. Bastrumma som fungerar i bilstereo, exotiskt språk (Italienska) samt lite välkänt tut och familjär "kul" melodi. Blir det en andra sommar för Yolanda Be Cool och DCUP? Oroar mig lite att detta kan vara en one-hit wonder.

Lyckas nästan, men bara nästan, förstöra Talented Mr.Ripley scenen med sina dåliga associationer.

Robyn - Dancing on My Own. En P3-hit i samma stund som den skrevs. Redan innan den kom till faktiskt.

Som tredje sommarsång väljer jag Flaix.FM-tillvända och Pet Shop Boys-vemodiga Teenage Crime från Adrian Lux. Fantastisk sång som fångar upp en annan sida av att dansa för sig själv. Jag skulle vilja att Broken Social Scene lät mer såhär istället för som på träiga "Forgiveness Rock Record".

syskonskivor och bastard

2010-08-23T15:40:00.003+02:00

Four Tet´s There is Love in you och Caribou´s Swim är det perfekta syskonparet.
Två av årets skivor när den diskussionen närmar sig.
Rent, harmonirikt, beatsbaserat, mjuka samplingar och skarpa penseldrag.

Och som ett svart litet får dyker Owen Pallet upp och spelar in en fin-fin version av Caribous smash-hit Odessa.

Waka Waka? XX!

2010-06-29T10:53:00.005+02:00

Shakira --- vad händer? Först El Perro Del Mars cover och nu har turen kommit till Shakira. XX-cover på Glastonbury spelning.

Jag vet inte hur jag reagera på detta. Men jag tror att Shakira är på väg någonstans intressant.

Men den där rösten är fortfarande i vägen. Utseendet har hon bevisligen.

Mästerskapspop: VM vs NBA vs NHL

2010-06-10T02:07:00.000+02:00

På fredag börjar fotbolls-VM och i Nordamerika är basket- och hockeyslutspelen inne i sina mest dramatiska slutskeden. So... vilka är årets bästa låtar gjorda för dessa slutspel?

1. "Stepping Up", NBA:s reklamhit inför basketslutspelet. Gör rappare av sportens superstjärnor Lebron James, Kobe Bryant och Paul Pierce och fångar NBA-basketens utåtriktade entusiasm och popstjärnemässiga kärna briljant.

2. "England's Heartbeat", Shuttleworth och Mark E. Smith. Bra VM-låt vars något träiga melodi räddas av diverse indiepålägg och herr Smiths fenomenala irrsång.

3. "Le but", Loco Locass. Montréal-hiphopare som sägs ha filat på texten i flera år. Viss clownvarning på videon, men det är tveksamt om begreppet "julgranar" existerar för överpyntade NHL-fans i Québec.

Men det ser ju för härligt ut ändå...

2010-06-09T13:41:00.004+02:00

få spons av jeansmärke, chilla i studion, ta fram sin akustiska gitarr från 20-talet, lira Dylan nära orginalet. Istället för att arbeta tänkte jag.

Sonic Youth - Unmade Bed

2010-05-31T15:01:00.003+02:00

Såhär i försommarens prakt och världspolitisk idioti kan man fundera vad som vore bäst egentligen. För en själv, för andra, för världen.

Vid en karriärsummering tror jag det skulle kännas fint ifall jag hade varit med i Sonic Youth. I en sådär ett par, tre decennier.

Unmade Bed är i all sin anspråkslöshet en fantastisk liten komposition. Värd att återupptäcka lite då och då.

Mogwai-film

2010-05-21T14:48:00.004+02:00

Mogwai Live Film "Burning" Teaser from Nathanaël Le Scouarnec on Vimeo.

Mogwai visar upp sig själva på film. "Burning" inspelad vid tre tillfällen i Brooklyn. Fint va!?

Sedan är Valdemar - kanske Sveriges mest Ariel Pink-tillvända blogg historiskt sett - lite bekymrade över att nya hi-fi producerade "Before Today" kommer innebära att texterna kommer fram bra. Kanske lite för bra....

"I want a lady as beautiful
like a sunset
on a strip"

är helt enkelt för flagrant.

Delar av Valdemar gör sig redo för lördagens Radio Dept. konsert. Radio Dept tillhör nog det jämnaste ojämnaste bandet. Varannan spelning väljer man att vara lite för fulla/höga. Vi hoppas att Debaser Medis spelning blir nykter och koncentrerad.

El Robyn Del Mar

2010-05-12T14:44:00.005+02:00

Remixer kan vara oerhört meningslösa men också väldigt intressanta.

Förutom att Rasmus Hägg trycker ut essensen från Brothers of End "Beats For You" här:

Brothers Of End – Beats For You - Version By R Hägg

Har Robyn, the very one, gjort små underverk med en av förra årets bästa låtar.

El Perro Del Mar - Change of Heart (Remix av Robyn)

Starkey gör en låt på två timmar

2010-05-07T13:21:00.003+02:00

Musiksajten Throw Me Aways intervju med Starkey fick mig att minnas när dubstepscenens gudmoder Mary Anne Hobbs satte Starkey på att sätta ihop en låt på två timmar. Resultatet är ganska fantastiskt och, tycker jag, bättre än mycket annat Starkey gjort.

Ay Haiti!

2010-04-22T13:14:00.007+02:00

Via bästa sportbloggen Hola!Barcelona! hamnade jag på:

Artisterna som sjunger är för mig okända undantaget Shakira (som faktiskt ser ut som milliones dineros alt. grannflickan nuförtin).

Det är som att upptäcka ett parallelt Zara-kittat universum.
Allt ryms; indiepojken med Ben Gibbard-uppsyn, uppknäppta skjortan på smörsångaren, "spansk-rap" av piercad tjej och "tokstolle", Elton John-karaktär med rosa kavaj och fejkbrillor, gammal-i-gemet rockgubbe, ungt poplöfte, Latina-Eva Dahlgren, förmodad Idol-Vinnare eller åtminstone Idol-final, Ricky Martins, Spansk Soul-Man, etno-anstruken "fin" artist.

Klart står att det är i någon mån storsäljande artister på rad som visar upp sig för välgörande ändamål. Spaniens twee, drone, electronica-elit är inte på scenen denna gång.
Låten i sig får godkänt då man lyckas trycka in allt på en gång till en lagom bra refränginramning.

La linda chica de al lado.

Finast av alla; frisyren hos Real Madrids ytterback Sergio Ramos.

El jugador de fútbol con el pelo bonito.

Tre saker

2010-04-09T09:13:00.007+02:00

Nya rön från senaste veckan.

1. MGMT-skivan Congratulations. Med det fulaste omslaget.. like... evah beskrivs som "Härlig!" av Valdemar-medlem
- En spretig komposition, fylld av tydliga referenser och inspirationskällor. Lyssna till hyllning av Television Personalities i "Song for Dan Treacy".

Skivan har i bloggvärlden beskrivits som en riktig ryggvändare för fans till förra släppet "Oracular Spectacular".

2. Andres Lokko svarar på frågor på Babelbloggen.

"....musikbloggarna blir PR-verktyg för halvstora indiebolag så att alla, alla, alla till slut bara skrev om exakt samma remix av Caribou, Neon Indian, Washed Out eller Memory Tapes med en länk till samma MP3:a. Bloggsvackan går säkert över men just nu behövs det, eh, typ ett nytt internet för att likriktningen inte ska ta över den s k indievärlden helt och hållet."

Jag gillar idén med ett nytt internet (hur man gör tar vi senare) och ger The Hype Machine delvis skulden till att det ser ut som det gör.

3. Dagens Skiva flejmar och näthatar Di Levas märkliga projekt. Trötta covers till plastigt synthkomp föräras två urarga recensioner. Är detta en passiv aggresiv reaktion mot Di Levas "misshandel-och-terroregim-i-hemmet" som florerat i media? Eller bryr sig Dagens Skiva så mycket om artisten DiLeva att man låter två skribenter skriva om hans senaste alster?

Vissa fall och skivor tycker jag är bättre att tiga ihjäl.

Ring ring, bara du slår en signal

2010-03-22T09:18:00.007+01:00

1) Indieversionen från Pomplamoose av Lady Gagas "Telephone". Det är något med den där sångerskans utseende som andas sent 90-tal, Charlotte Kalla och Kalmar Nation. Am just say'en.

2) Jonas Åkerlund fortsätter att göra videos i exakt samma stil som på 90-talet, och det fungerar fortfarande väldigt bra. Det är naket på ett chockerande, smart sätt.

Men det som framförallt lyfter Lady Gagas Telephone är stylingen, gjord av Jonas Åkerlunds fru Bea Åkerlund, porträtterad här i Glamour. Samt förstås Lady Gaga unika attityd och utseende.

Tyrese är också med i videon, märkligt att se denna soulkille som tidigt 00-tal försökte bli en R Kelly goes D'Angelo (lyssna gärna på spela svin.

Och förstås Beyoncés inhopp, även om jag inte förstår vad hon är ute efter för effekt med att trasha ned sig med Lady Gaga - jag trodde hon var ute efter att muta in Mariah Carey-hörnet med sin tokwailing med ett magstöd som en speedway-tuta.

I Lady Gaga-samarbetet polerar hon bort den stämpeln.

Alex Chilton R.I.P

2010-03-18T09:57:00.007+01:00

En av de bästa rösterna och låtskrivarna har tystnat för alltid. Alex Chilton dog, efter inte ett helt lätt leverne, av en hjärtattack 17 mars.

Den magnifika boxen Keep An Eye On The Sky som kom förra året känns ännu mer essentiell.

Det går inte att göra en rättvis bästa lista av Big Star/Alex Chilton. Däremot plockar jag av vördnad och respekt fram tre spår som var för sig visar Chiltons storhet.

Nightime: http://open.spotify.com/track/2pbageFmXumNl2s41QJhmR

Way out West: http://open.spotify.com/track/43KtPbKkSxfHk7I9po8q6g

Back of A Car: http://open.spotify.com/track/1jrfQcYBaPATrnfZz3jFaN

Från sleevnotes till Keep an Eye on the Sky:

"That city, Memphis 1972. Music was made of lightning…
Walk the streets here, get rocketed beyond. Every big star a teenager, every teenager a big star."
(Robert Gordon)

Animal Collective med Ukulele

2010-03-15T12:56:00.002+01:00

det finns en hel scen där ute. Där förmodat förvirrade personer spelar in ukulele-varianter av Animal Collective låtar.

Vi säger som man brukar säga när man inte kan säga något. "Kul att ni håller på!".

Vampire Weekend - Giving up the gun

2010-03-05T14:43:00.005+01:00

Vet inte riktigt vilken målgrupp Vampire Weekend är ute efter genom att inkludera
Joe Jonas från the Jonas Brothers, Jake Gyllenhaal skådespelaren, Lil' Jon och RZA från the Wu-Tang Clan i sin senaste video.

Vilken cameo-kändis får mest draghjälp av detta?

Vilken cameo-kändis personliga varumärke sänks?

Hur påverkas Vampire Weekends varumärke?

Låten är dock bra och bassisten gör ett bra jobb!

Bob Lind - Cool Summer

2010-03-04T13:49:00.008+01:00

Är detta inte allt Weeping Willows och andra fin-emo orkestrar vill att det ska låta?

En fantastisk text - den äkta och förlorade kärleken filtrerad genom sommar och sentimentalitet - känsligt men ändå rakt upp och ner sjunget till ett lågmält svängigt komp. Själva orkestreringen påminner lite om något som kan höras på en anskrämlig Chill Out-samling. Fast på ett bra sätt!

Bob Lind - en för mig helt obekant förmåga upptäckt via mixtape från Lexx. Här i en sådär youtube-aktigt tillika lagom subtilt bildsatt "rockvideo".

Lyssna på mixen här, bra saker rakt igenom:

http://testpressing.org/2010/02/04/mix-lexx-symptoms-of-love/

här är låtlistan:

01. Bob Lind – Cool Summer 02. Gordon Lightfoot – Something Very Special 03. Thorinshield – The Best Of It 04. Soft Soul Transition – She Came Back 05. Nimbus – What You Mean To Me 06. David Batteau – You Need Love 07. Ned Doheny – The Devil In You 08. Matthew Larkin Cassell – All That I’m Missing 09. Sunbear – Let Love Flow For Peace 10. Michael Franks – Monkey See, Monkey Do 11. The Stills Young Band – Midnight On The Bay 12. Happy End – Natsu Nandesu 13. Heaven & Earth – Feel the Spirit (Slight Edit) 14. The Lovin’ Spoonful – Coconut Grove 15. Jose Gonzales – Sensing Owls 16. Tommy Guerrero - And the Folklore Continues 17. Edwyn Collins – You Never Know My Love (Dub) 18. Smith & Mudd – Ling Ling 19. Nimbus – Hold Me Close

Träden gick mig förbi

2010-03-02T09:51:00.004+01:00

En av förra årets, visst minns du ditt 00-tal, bästa låtar Taken By Trees "Anna", här i finmysig version. Från PSL-bloggen, en ständig kunskapskälla.

Notera Andreas Söderströms gitarrarbete, det är småskaligt delikat! Istället för festivaler borde man kunna boka in Taken By Trees till sitt egna vardagsrum.

Lite samma princip som att man en gång i tiden kunde boka in "Big Brother"-deltagare att vara kändisbartender på den lokala baren. Eller ironiskt boka Anki Bagger till att sitta i receptionen på reklambyrån.

Hunden är den riktiga stjärnan

2010-03-01T15:14:00.003+01:00

När XX inte lyckas leverera någon uppföljare och hajpen dör ut för gott kommer El Perro Del Mar fortsätta in i evigheten.

The XX känns i denna stund väldigt mycket som en en tricks ponny medan El Perro är en hund med många konster.

El Perro Del Mar "Shelter" (by The XX) from The Control Group on Vimeo.

Midlake, (Indie) Il Divo och alternativen

2010-02-26T08:32:00.005+01:00

Från att upplevt Midlakes senaste skiva på scen och från album måste Valdemar härmed ge Texas-gruppen en ordentlig diss. Och konstatera att en osannolik Midlake-hype drabbade Stockholm under tidig månad 2010.

Från en förtrolig Malmö-källa har Midlakes spår "Acts of Man" liknats vid något opera-pojkbandet Il Divo skulle kunna framföra. I alla fall Indie-Il Divo. Lyssna bara! Midlake – Acts Of Man

Att denna låt, ett gäng skägg och dubbla tvärflöjter (sic) fyllde Debaser Medis till bristningsgränsen är för mig en stor gåta. Sanningen är att ,det förutom de klara Il Divo-referenserna, inte finns något spår på Midlakes senaste "Courage of Others" som lever upp till den smått fantastiska föregångaren "Trials of Van Occupanther"

Mot bakgrund till Midlakes oförtjänta upphaussning känns det orättvist att inte de klart bättre alternativen Great Lake Swimmers , Grand Archives – Keep In Mind Frankenstein eller Blitzen Trapper – Black River Killer EP kunde få större en större publik.

Ack känn ingen sorg, Sundbyberg

2010-02-02T15:06:00.006+01:00

Att Valdemar tidigare utsett Albert Hammond Jr till en Amerikansk Håkan Hellström var väl inte helt fel. Samtidigt inte helt rätt.

10-talets Håkan Hellström i Sverige kan dock mycket väl vara Oskar Linnros.

Från pojkstjärna i Snook, som på något sätt lyckades hålla ihop street cred trots jönsigheter som "Mr Cool". Sedan firad producent till Veronica Maggio, medverkan i Maskinen och nu solo debut under födelsenamnet Oskar Linnros.

Ack, Sundbyberg har förutom textinnehållet likheter med Håkans debutsingel "Känn ingen sorg för mig Göteborg." Det känns nytt, det påminner inte om det du just hört, det finns ton med talang att backa upp resten med.

Oskar Linnros – Ack, Sundbyberg

Chillwave 2010

2010-01-28T11:22:00.005+01:00

Chillwave genrens toppartister Jan 2010.

Alltså Chillwave? Va?

Som en Last.fm användare skrev

"ok most of the new music i like in this early 2010 seems to be tagged as chillwave, but it sounds like other stuff not tagged as chillwave that i was listening in 2009 and 2008...it must be a new name for regular music".

Men det hindrar inte att saker som benämns chillwave ändå kan vara trevliga. Exempelvis "the It boy" Toro Y Moi med sin lilla hit "Blessa".

Grizzly Bear reklam

2010-01-25T15:43:00.005+01:00

Från den fantastiska bloggen http://www.hipsterrunoff.com/hittade jag detta. Bland det sorgligaste jag sett. Men snyggt och oerhört passande musikläggning.

Och Carles på Hipsterrunoff har den mest passande beskrivningen för det hela.

"Really just been getting vulnerable, listening to Grizzly Bear. Saw this PSA from New Zealand that utilizes GB tunes, mixed with a cool dad with a beard wishing he could do something for his sick son. Seems ‘heavy’, like a pants-shitting emotional situation."

Emo-varning härmed utfärdad.

Citatet och Radio Dept.

2010-01-25T10:23:00.005+01:00

Efter den lite tveksamma "David" singeln som dök upp under hösten följer den briljanta "Heaven´s on Fire". Och glad blev jag att det inte var en "finstämd" cover av Kiss hårmetal-hit från 80-talet.

Inledningen av Radio Dept. "Heavens on Fire" sätter tonen:

"When youth culture becomes monopolized by big business, what are the youth to do? I think we should destroy the bogus capitalist process that is destroying youth culture...the first step to do is destroy the record companies." 1991: The Year Punk Broke

Här kan det lyssnas:

http://www.polaroidallaradio.it/audio/The_Radio_Dept_-_Heavens_On_Fire.mp3

2010-01-18T16:20:00.002+01:00

Beach House "Lover of Mine" from Sub Pop Records on Vimeo.

2010 första, väldigt framemotsedda släpp.

Sen tycker jag väldigt mycket om utvecklingen hos Shout Out-Louds.

Senaste singeln låter som Sea & Cake spelade försiktig indie-rock.

Shout Out Louds – Fall Hard

Årets bästa upptäckt: Bear in Heaven

2010-01-08T14:09:00.003+01:00

Exakt vad det är som gör Brooklynbaserade Bear in Heavens Blonde redhead-doftande platta Beast rest forth mouth så stark är oklart. Naturligtvis lockas jag av shoegaze-flörtarna och de storvulna - nästan svullna - pretentionerna.

Men det som lockar med detta album från 2009 är enkelheten med vilken den är genomförd. Det är inte konstfackspänt.

Finns på Spotify här.

Bäst av OO-talet Karl

2009-12-18T17:49:00.005+01:00

Mina egna ord fast andras. Friendly Noise, nedlagt men viktigt 00-talet skivbolag, nu i fanzineform. Summerar 00-talet genom en komposition.

Studio- Out There.

Den andra 00-tals markören är:

Animal Collective-Prospect Hummer

Nytt men också gammalt - elektriskt - akustiskt - eklektiskt - folk - loop -
drone. Allt får plats i en sång!

Kanske två skapelser som går symboliserar 00-talets för mig väsentligaste
bidrag. Sen fanns det ju gott om riktigt bra låtar i massa olika
genres. En del tillbakablickande, en del nyskapande försök och förstås
det mycket välkomna nu-gaze.

Här är den kompletta Karl-listan:

00-talet enligt Karl

Uppifrån och ner. En blandning av det jag lyssnat mest på samtidigt som det fortfarande tycker låter alldeles fantastiskt.

00-talet enligt Olle

2009-12-16T13:28:00.004+01:00

Ola - "Natalie"
Hela 2000-talet manifesterat i en enda låt: kultur blev avförtrollat och en konsumtionsprodukt bland tandkräm, toapapper och bilmärken. Rösta med fötterna, folkets röst är stark - och korrekt. Aldrig tidigare har så många haft så mycket att säga till om: sms-omröstningen är ett ord som föddes och frodades på 00-talet. Ola kom fram via en sådan sms-röstning (Idol) men visade sig ha en riktig näsa för melodier. Melodifestivalbidraget Love in stereo var en stark flört med 80-talet skriven av Tony Nilsson. Men mästerverket är Natalie, som gavs ut av Tony ett år tidigare. Det är korkat, överstajlat och insmickrande. Men hooken som repeteras till bristningsgränsen är i kombination med produktionen lika välskräddad och smart genomtänkt som Motown-klassiker som Tears of a clown och My girl.
Jämför originalet: Toni – Natalie (Radio Edit) med Olas version Ola – "Natalie"

Blonde Redhead - "23".
00-talet är förmodligen det mest eklektiska i modern musikhistoria. Genrer finns inte lika tydligt definierade längre - istället definieras musik efter lyssnarens livsstil. Barriärerna mellan kommersiellt och exklusivt revs ned när distributionen gjordes fri och global med internet: ett smalt band kunde fram till 00-talet förbli en väl förborgad hemlighet. Under 00-talet spred sig musiken blixtsnabbt. Att vara exklusiv blev omöjligt, istället tvingades man förlita sig på sin egen smak. Blonde Redhead är egentligen inte något eklektiskt band (som t ex Vampire Weekend eller Lady Gaga) men symboliserar även 00-talet med sina övertydliga lån från 90-talets shoegaze-scen: inget var heligt, inte ens att försöka kopiera sina idoler. Talanger lånar, genier stjäl. 23 är ett så välkomponerat guldkorn att det skulle överleva även i andras händer - kanske t o m Olas.
Blonde Redhead – "23"

00-talets sämsta låt:
Darin - "Viva la vida"

Och här är den kompletta-Olle listan över 92 av 00-talets 100 bästa låtar.

K'Naan - Wavin' Flag (live)

2009-12-03T20:11:00.002+01:00

Okej, så i morgon lottas fotbolls-VM. Istället för att försöka förstå exakt hur Frankrike och Portugal först var alldeles för bra bland Europas alla grupptvåor för att hamna i samma playoffgrupp och nu är för dåliga för att seedas i första lottningsgrupp, trots att de ligger före England, Argentina och Tyskland på världsrankningen, så kan man kolla på när den kanadensisk-somaliske rapparen K'Naan framför sin VM-låt (tillika den officiella) live.

En kommande sommarplåga förstås men ändå förhållandevis okej, och dessutom inte från en pajasartist utan ungefär Kanadas motsvarighet till Timbuktu.

Serena!

2009-12-01T14:55:00.003+01:00

Inte Williams, inte hon i Gossip Girl VanDerNootsen (?!?) utan Norska nu-gazestjärnorna Maneesh!

Spelar ny sång i norsk tv - se själva!

Kroppens tunna skal

2009-11-25T11:05:00.003+01:00

Också en tänkvärd artikel omämnet; http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3844127.svd

Mountain Goats - Going to Georgia

2009-11-16T10:22:00.005+01:00

Den här dåliga bildupptagningen var ju rätt fantastiskt. Euforin från publiken, glädjen att få skrika med i alla ord, går inte att ta miste på.

Best Coast - When I am with you

2009-11-10T16:30:00.004+01:00

ok såhär skulle en korsning av Jesus & Mary Chain/ My bloody Valentine och The Shirelles eller vald flickgrupp kunna låta.

Charmigt ändå, jag ser indiedansen framför mig.

Oväntad cover och fin häst!

2009-11-10T14:55:00.001+01:00

http://www.sincerelyyours.se/video/yours0122.html

JJ gör en cover på stockholmsrapparna, softishsnubbarna Lorentz M Sakarias.

Det är klar det blir naaaajs.

Stor stjärna

2009-10-15T14:57:00.002+02:00

att musiksajter i USA gillar Big Star-boxen "Keep an eye on the sky" är härmed tydligt.

Polvo - In Prism

2009-10-13T11:36:00.005+02:00

En av de roligaste bildserier jag sett är när ett dedikerat fan vid scenkanten visar sitt gradvisa missnöje på en Polvo-konsert.
Vid ATP-festivalen i Toronto förra året skulle Polvo visa hur gruppen klarat av att ligga i träda i över tio år. Den tidigare Polvo-supporten visade med allt ledsammare uppsyn, som senare gick över till surhet, att Polvo inte längre var det han drömt om gruppen skulle vara.

Att minnas Polvo för vad dom en gång var är förstås omöjligt.
Istället för en uppdatering har bandet mer eller mindre börjat spela rock. Må vara indierock. Jag gillar det. Det är en rock utan poser, attityd eller gimmicks.
Det är fortfarande snurrigt och meckigt, dock utan lika halsbrytande taktbyten eller vindlande "arabiska riff".
Ett steg mot det konventionella måhända men Ash Bowie har fortfarande en behaglig röst och rakt-upp-och-ner gitarrock kan behövas ibland. Utan att det för den skull låter eller ser ut som Backyard Babies eller Queens of the Stone Age.

Återupplevda stage personas

2009-10-01T20:54:00.008+02:00

Min bror L.A-Jonas såg för några veckor sedan Gang of Four uppträda på Malmöfestivalen.

Framförallt fastnade jag på återförenade scenpersoner, håller punkmanér från 70-talet trettio år senare? Klart det inte gör....läs bara:

"Jo det var en märklig upplevelse att se Gang of Four spela bredvid norra europas pariserhjul i Folkets Park i Malmö. Det var en hel del folk. En ganska så blandad skara av "vi var där när det begav sig", andra som hittat till dem via Rapture etc, en del ny skatepunkare och killarna från Bob Hund. Sångaren (John King tror jag) såg ganska så vital ut men hade en ful stor skjorta på sig som lite punkigt knäppte upp. Hans röst fanns också kvar men han valde att försöka sjunga lite farligare och det lät inget vidare. Gitarrkillen hade på sig en kavaj över sin fräckt uppknäppta skjorta. Han spelade bra på gitarren, gnissligt och lite små riff. Sedan var det baskillen som man blev lite misstänkt mot när det kom in en kille med dreads. Han hade sjukt äckligt ljud på sin bas, lite distat och diskantigt, ibland lät det som tummen slappade loss lite. Trummisens ljud var också katastrof: blöt och plaskigt. Men det mest förvånanade var hur han kunde få låtarna så sjukt osvängiga. Han spelade ju som han skulle men det funkade inte.

Ett annat problem med band som återförenas på lite älder dar är ju hur frontfiguren, här King, ska förhålla sig till sin scenpersonlighet. Ska han vara som han var för 30 år sedan eller ska han uppfinna en ny version? King gjorde lite galen grejer, bråkade med gitarristen, sprang över scenen, dansade konstigt, stirrade maniskt på publiken. Fast det såg ut som han blev väldigt trött av allt.

Ett par låtar tyckte jag svängde på rätt bra och det var framförallt Anthrax som jag inte är så jätteförtjust i vanliga fall. Frågan är hur mycket ett vettigt ljud hade gjort för att det skulle bli en bättre spelning?"

The Drums - video!

2009-08-13T08:51:00.004+02:00

Okej,

Valdemar hakar på blogghajpen och konstaterar att The Drums har något spännande på gång.
Något från Göteborg möter något från det tidigaste 60-talets Kalifornien. Fin sång, intressant sound.

Det är så skönt när man ser något från England ( är det väl?) som saknar rockstjärneaspirationer.

Ungdomens musik - Fleet Foxes

2009-08-12T13:55:00.002+02:00

Kidsen idag alltså...

istället för beställa droger på nätet, använda webbkameran i utnyttjande syften eller spela innebandy på en dygnet runt-turnering sitter man i skogen och spelar in en Fleet Foxes-covers.
Jag vet inte om det är ett hälsotecken eller ett allvarligt larm.

Oklanderligt gjort är det vilket fall. Såklart. Inte direkt som när jag gick ut mellanstadiet då det framfördes "The Loner" av Gary Moore eller när några "musikkillar" rappade "Paid in Full" på talangjakten i högstadiet.

För övrigt kan jag konstatera att Way Out West slagit nästan alla förväntningar på bokningar. Hade missat att Deerhunter kommer. Det hade varit något. Något annat än att kika på First Aid Kit, som förstås också kommer.

Sander, Sibille och det ljumna

2009-08-11T09:33:00.006+02:00

Sommaren summeras för många i dagarna. Sommarens hajp är defintivt [Ingenting]:s kommande skiva och Way out West-spelning.

I fredags spelade sångaren Christopher Sander på lokalproducerade festivalen Ljummen i Gräset (Vinterviken, STHLM). Han spelade med låg volym och små gester. Anna Järvinen och Maria "Santa Maria" Eriksson sjöng med honom. En okej spelning som trots gästspel inte brände till.
Christopher Sanders röst och uttryck är helt enkelt inte det starkaste.
Hans soloskiva "Hej Hå" måste dock få en liten applåd för sin totala avsaknad av spärrar vilket tillåter covers av Astrid Lindgren ( Fattig bonddräng!?) och oblyga lån av 70-talsfolkpsychpopparna Heron (Yellow Roses).
Efter festivaluppträdandet tittade jag på det här klippet från stora nyhetskanalen.

Med Sibille med i bilden så har [Ingenting] någonting stort på gång. En 6,5 minuters lång duett med oväntad melodi och en övergång från moll till dur.

Förutom Sander, samt några tweegossar med fiol, spelade Hajen fint i gräset. Bäst var Songs Ohia-covern "The Lioness" och när Hajen sjunger på Gagnef-mål. Det är tydligt att hon redan har etablerat en bred supporterskara.

Men mest av allt önskar jag att Sibille snart släpper något eget där hon sjunger på svenska istället för den anonyma engelskan. Ändå rätt bra grejor på: http://www.myspace.com/littleredcorvettemusic

AmAnSet + Wooden Ships

2009-08-03T10:43:00.000+02:00

The Wooden Birds och American Analog Set

Troligtvis avsomnade American Analog Set, AmAnSet av fansen kallat, släpper en "Hard to Find" -samling. Svåråtkomligt material från åren mellan 2000-2005.
När jag kikade in på hemsidan http://www.amanset.com/ såg jag också att Andrew Kenny, den generella indieamerikanen och sångaren har ett nytt band med namnet "The Wooden Birds".

Här ses bandet framföra en sång. På en gata i Valencia.

THE WOODEN BIRDS. SEVEN SEVENTEEN from Au Agenda Urbana on Vimeo.

Jämfört med American Analog Set låter det oerhört bekant. Jag ska ge detta lite tid även om det spontant inte känns lika spännande som AmAnSet gjorde kring tiden runt deras mästerverk "Know By Heart".

Lyssna också själv på http://open.spotify.com/album/6X3lofD9LSWozbVFvbxBAy

Pet Shop Boys förklarar varje sång på ett långt ljudspår.

2009-07-01T10:53:00.001+02:00

Nyss Sverige-aktuella veteransyntharna (va?!) Pet Shop Boys var på besök och spelade en eklektisk mix av sig själva häromveckan.

På senaste skivan "Yes" återfinns något ingen brukar lyssna på. Ljudspårskommentarer - Audiotrack commentary with Chris & Neil.
Konst blir bättre när intentionen från konstnären förklaras. Och ta mig tusan blev inte Pet Shop Boys-släppet också snäppet vassare efter att hört saker som:

- "All over the world" rytmen baseras på ett beat som PSB hörde i Mexico och sen misslyckats med att kopiera. Sen la man till någon passage från Svansjön i introt för att maffa till det.

- Chris påpekar flera gånger att Neil återigen sjunger med "the girly voice".

- Pandemonium var en gåva till Kylie Minogue.

- Tina Turner var tänkt att hoppa in på en kort passage på det starkaste spåret "The way we used to be".

- Flera verser blev refränger och tvärtom.

- Det finns en klar vision och tanke bakom varje ton och varje ackord.

Lyssna på nörd-galore här: http://open.spotify.com/track/6aBzY71SE15ykCqVBsnG8v

Yelle - Qui est cette fille?

2009-06-03T23:47:00.007+02:00

Fånigt bra cover på en anonym Robyn-låt ("Who's That Girl").

The Walkmen (live)

2009-05-26T15:25:00.002+02:00

Innan jag råkade se The Walkmen live för några veckor sedan kunde jag inte ana att ett band som man aldrig har hört en vettig låt med kunde vara overkligt mycket bättre live. Men se: The Walkmen live var lågmält och återhållsamt, med en fenomenal stämningskapande trummis och med en av de bästa livesångare jag har hört.

Klippet ovan gör naturligtvis inte spelningen rättvisa men då och då kan man förhoppningsvis ana briljansen.

Sufjan Stevens = MacGyver!?

2009-05-11T00:22:00.002+02:00

Sufjan Stevens intervjuas i ljudinspelningstidningen Tape Op och avslöjar inte bara att han brukade jamma med Missy Elliot (på altfiol) i plugget utan att han också spelar in sina annars vällåtande skivor med så modesta medel att man kunde tro att han rotat fram grejerna i den där kökslådan där allt möjligt ligger och skräpar.

Via The Buddy Project

Aprils mest pinsamma lyssningar på Last.fm

2009-05-07T19:56:00.000+02:00

Fånigt men lite roligt: http://playground.last.fm/unwanted

Fast att Linkin Park är där upp är kanske inte solklart: "Okej att världen vet att jag strölyssnar på nu-metal men vid Linkin Park går f-n gränsen".

Och Oasis "Wonderwall"?!

The 90:s - Swervedriver igen

2009-05-06T11:16:00.008+02:00

Vad roligt det är med alla återföreningar! Eller?
70-talisterna har kammat sig och fått arbete. Efter ett par till fem år av jobba jobbet visade det sig att man helst ville vara tillbaka till den gamla goda tiden. Den tid då man trodde att allt var möjligt fast det inte var det. Kort sagt 90-talisterna har börjat med den förlamande nostalgi som 60-talisterna (Beatles! Stones!) och 50-talisterna (Elvis! Tommy!) gjort till en livsstil.

Idag står återföreningarna står som spön i backen och ett av de senaste tillskotten är Swervedriver. Pengar finns och artisterna känner sig återigen pigga efter ett decennie av att vara ute/nedrogad/rehab/olyssnad.
Swervedriver 2009 innebär en relativt daterad upplevelse. Okej men inte mer. Och inget jag skulle betala pengar för att se. Dreadslockarna är bortklippta men annars är det sig likt.

Albumen från förr ger en precis likadan upplevelse. Men visst kommer det att hända att jag åter lyssnar på "Last train to Satansville". http://open.spotify.com/track/5nntL8DG98Wge9igw0GS8w

Svensk i Band of Horses

2009-04-27T14:11:00.004+02:00

Mitt i ishockeyfebern landar följande chockbesked.

http://skane.city.se/noje/16166/ludwig_fran_malmo_ar_ny_gitarrist_i_band_of_horses

och det var ju lite kul.

Andra svenskar vi minns i utländska band:

Mats Ronander (?) eller Mikael Rickfors i The Hollies.
Den där basisten i Placebo.
Andy ... okej inte riktigt.. i Oasis.
Fler?

Trots att Ludwig säkert är grym känns helt plötsligt Band of Horses inte lika spännande.
Och typiskt nog för mig som just upptäckt att jag gillar deras skiva "Cease to Begin".

Tröttsam fildelningsdebatt

2009-04-24T06:38:00.003+02:00

Polariseringen och det uppskruvade tonläget i fildelningsdebatten är så tröttsamt att ett citat som Jeremy Greenspans (från Junior Boys) i en Sonic-krönika verkligen tål att upprepas:

Det stör mig inte det minsta om folk börjar med att ladda ner låtarna utan att betala för sig, men ifall de gillar det de hör ser man ju gärna att de köper skivan – antingen i fysisk form eller digitalt. För då kan vi få pengar av skivbolaget till att fortsätta göra musik

Resonerande och befriande fritt från hårddragna förenklingar om lagar, demokrati och musikers bästa, något man tyvärr inte kan säga om måndagens märkliga pressrelease och efterföljande intervju och diskussion om att webbutiken Dotshop tråkigt nog lägger ner.

Strandhuset på stranden

2009-04-21T12:40:00.003+02:00

Beach House strippar en av förra årets bästa låtar "Used to Be" genom att ställa sig under några klippor i Australien. Utan den förträffliga produktionen låter fortfarande "Used to be" fantastiskt. Något som slog mig är att de olika sångmelodierna och partier blir mer framträdande. Det är ett ganska avancerat låtbygge som låter hur simpelt som helst.

Avslutas med en verkligen sådär version av TLC:s "Waterfalls".

Coupé-Décalé-mix

2009-04-16T17:38:00.004+02:00

Montreal-DJ:n Khiasma har lagt upp en fin Coupé-Décalé-mix på sin blogg Masala. Lyssna (och läs mer om Coupé-Décalé)!

Juana Molina i radion

2009-04-10T00:11:00.011+02:00

En till radiointervju, den här gången i National Public Radio med det argentinska geniet Juana Molina som dessutom spelar några låtar i studion.

För tillfället föredrar jag verkligen att höra band och artister intervjuas istället för att bara läsa en redigerad text där man sällan kommer lika nära. Att ofiltrerat höra hur artisten pratar säger så mycket om personen och det man pratar om. Gårdagens uppmärksammade CBC-intervju där Billy Bob Thornton beter sig som en sur barnunge kunde nog inte vara ett bättre exempel på just detta.

Max Tundra - gör det själv

2009-04-07T10:06:00.005+02:00

Lite roligt exempel från pitchfork. Max Tundra gör allt själv. I sann entreprenörsanda [http://www.bt.se/noje/lagkonjunktur-aven-for-popvanstern(1256295).gm] spelar Max basfiol och flöjt sjunger om dejter på myspace och ser ut som en riktig amerikansk indienörd.

Radiointervju med Junior Boys

2009-04-01T17:17:00.006+02:00

Intervjun börjar 16:21 in i den här CBC-podcasten från i måndags (högerklicka och välj "Spara som" för att ladda ner).

Neko Case - Middle Cyclone

2009-03-19T14:28:00.005+01:00

Okej att skivan enligt kritikerinte slår förra mästerverket, ja det får jag nog säga, mästerverket "Fox Confessor Brings the Flood".

Inför skivan har jag sett Neko med det röda håret sitta i en lada och prata hur det skulle vara om en tornado blev förälskad i en.

De första lyssningarna är positiva och omslaget är fantastiskt.
Go Neko och snart kommer du farandes till Sverige, eller hur?!

Nadja - Only shallow

2009-03-11T17:44:00.002+01:00

I princip är det onödigt att göra covers på My Bloody Valentine (har någon mer försökt?) och egentligen kan man rätterligen fråga sig vad bandet Nadja tillför med sin version Only Shallow.

Noise. Samma rytm. Samma bildstormande.

Men bra är det. Ladda ner här.

When I Grow Up (Dan Lissvik remix)

2009-03-10T11:29:00.003+01:00

Uj uj!

Valdemareview har klagat lite på att Fever Ray är lite svåra att särskilja från The Knife.
Dan Lissvik har lyssnat. Och till Valdemars ära har han gjort en helt lysande remix!
Valdemar fullkomligt joooblar!

Varför är det bra då?

Jo nästan balearic-gitarr och latinamerikanskurbefolkning på gatan panflöjt!

Trailer Park Boys-Trevor spelar slackerrock

2009-03-05T05:14:00.009+01:00

När skådespelaren Michael Jackson inte spelar Trevor i tv-serien Trailer Park Boys så kallar han sig Doug Mason och spelar slackerrock med melodier som får en att både vilja döda och leta rätt på Sammys gamla fina Debut Album för att höra mer av samma sort.

I tisdags morse lade Michael upp ett par nya Doug Mason-låtar på myspace med de odödliga orden:

i would like to inform the 2 or 3 people that enjoy following my failed music career that i have uploaded some new songs to the doug mason myspace thing. this is my attempt to generate a bunch of hype and excitement for the huge new doug mason record "fox pirate" which will be coming out on april 7th on gooseberry records. cliff and i also did a cover of the inbreds song "you remain unchanged" which will be included with the download version of the record. i hate to be a name dropper but mike o'neill said the song made him smile and it was his favorite inbreds cover ever.

http://www.myspace.com/dougmason

check it out later!!

Hur bra är sedan låtarna? Tja, "It Is What It Is" gör årets bästa nonsensrefräng av engelskans kanske mest irriterande modesutryck för tillfället och "Poutine Village" kan vara årets tema-låttext med höjdpunkter som:

Let's get drunk, let's get high
we'll go home and have some fries

We'll forever, we'll live for free
we'll live in a city of gravy and cheese

I'll be your king if you'll be my queen
the king and queen of french cuisine

(Låten förutsätter dock lite att man vet att poutine är en franskkanadensisk blandning av pommes frites, kvark och brunsås, och typ Kanadas svar på mosbrickan)

Musikkritikdiskussion

2009-03-04T08:22:00.003+01:00

På en av Sveriges bästa popmusiksajter, Digfi, har det de senaste veckorna diskuterats popmusikkritik. Den intressanta debatten avslutades förra veckan av DN:s Jonas Thente som uppmärksammade hur musikens lättillgänglighet tillåter musikkritiken att "föra ett trepartssamtal med verket och den informerade läsaren" som litteraturkritikern inte har möjlighet till.

Och visst ger myspace et al den möjligheten, men jag tycker Thente, liksom debatten i stort som handlar om att intellektualisera musik, missar att ta upp hur innehållslös valfri poplåt är i jämförelse med valfri roman som innehåller tiotusentals ord och åtskilligt tankearbete. Hur mycket fördjupad musikkritik går det helt enkelt att uttala om random poplåt?

Läs debattens två första inlägg här och här.

Edit 090305: Inget slut på debatten än utan nytt inlägg i dag här.

Spanska flugan

2009-02-26T09:34:00.003+01:00

Allmusic har listat lite spanska releaser att hålla ögonen på.
Det är spanska Elefant Records som samlat ihop nutida och dåtida spanska verk.
Då åtminstone en av Valdemarkollektivet är spanskofil är detta givetvis högintressanta nyheter.

Länken innehåller lyssningstips såväl som en otroligt tweeig video.

http://blog.allmusic.com/2009/02/25/crush-bands-around-the-globe-spain/

Josh Martinez feat. Classified & Skratch Bastid - Going Back To Hali (video)

2009-02-22T22:22:00.000+01:00

Michael på hiphopradioprogrammet Come Clean Radio tipsar om videon till Josh Martinez feat. Classified & Skratch Bastid "Going Back To Hali". Eftersom låten/videon är bra och 2/3 av Valdemareview befann sig i Halifax så sent som i höstas så länkar vi vidare med mad props till alla inblandade.

DJ Mujava-video

2009-02-18T15:35:00.003+01:00

Från Sydafrika och fantastiskt bra:

Lisa Mixin´ it!

2009-02-17T15:30:00.000+01:00

Lisa bor med sin kända man i London. När hon inte trummar, sjungs, journalistas, fashionistas eller går på the Barbicankonserter sätter hon ihop virtuella mixtapes i cyberrymden.

För mig endast vagt bekant med DJ revolutionerande verktyget pacemaker finns nu en hel del mixar att vraka sig igenom.

Lisa har lagt upp det hela på.www.pacemaker.net. Junior Boys har ett nytt spår med så varför inte testa?

Alla ♥:ans dag-tips

2009-02-14T07:12:00.002+01:00

LCD Soundsystems Pat Mahoney och Hercules & Love Affairs Andy Butler pratar Alla hjärtans dag och tipsar om låtval: http://www.montrealmirror.com/2009/021209/music1.html

Politikermusik!

2009-02-12T10:44:00.004+01:00

Detta är fantastisk läsning:

http://hd.se/kultur/2009/02/12/en-koer-av-musikalisk-okunskap/

Fulländad text som inte behöver kommenteras ytterligare. Minner om en minst lika fulländad Valdemartext från 2007:

http://valdemareview.blogspot.com/2007/03/maldini-vieri-original-soundtrack.html

2008 enligt Per

2009-02-03T00:26:00.020+01:00

Alla som tycker musikåret 2008 var en besvikelse har inte letat tillräckligt noga. Det säger jag för att också påminna mig själv om att det varje år finns tusentals årslistor på specialiserade bloggar och diskussionsfora som listar bra saker som de vanliga förutsägbara listorna från de vanliga förutsägbara källorna aldrig hört och aldrig kommer att höra om det nu inte skulle råka gå och bli "hett".

Så med ett par tusen obskyra årslistor alltjämt kvar att lyssna igenom, det här är vad jag hittils råkat gilla 2008:

Bäst:
Juana Molina Un Día - Från att länge ha tyckt att hon varit bättre i teorin än i praktiken så är Un Día exakt det omvända. Jag vägrar försöka mig på att beskriva skevheten och utsvävningarna på Un Día eftersom det bara skulle låta fånigt mycket sämre än vad skivan är. Men äntligen matchar Juana Molinas musik en karriär som kan vara världens mest briljanta: argentinsk tv-kändis börjar lira fantastiska avant-visor.

Steve Reich Music for 18 Musicians - Inte alls från 2008 men väl årets största musikupplevelse.

Rhys Chatham & His Guitar Trio All-Stars Guitar Trio Is My Life - Nära på bokstavligen som om Sonic Youth orepat skulle spela Reich live. Att Pitchforkartikeln om CD-boxen är bra är helt ofattbart och jag har nu för första gången läst mer än 90% av en Pitchfork-recension (orkade dessvärre inte igenom sista stycket).

Fler:
Aidan Baker Scalpel - Nadja-mannens extremt nedtonade soloprojekt.
Ajello Over the Sky EP
Cadence Weapon Afterparty Babies - Ung, smart och positiv elektronisk hip-hop med beat? JA TACK.
Cursed Three Architects of Troubled Sleep - Årets hardcore.
D. Lissvik 7 Trx + Intermission - Studio-halvan som övertriumfade både Lindstrøm och Morgan Geist. Men låten som låter som titelspåret till tv-serien Rome kunde gärna ha fått låta lite mindre som... titelspåret till tv-serien Rome.
Dead Letters Spell Out Dead Words Lost in Reflections - Väldigt fin postrock av Labradford-slaget, och det var länge sedan jag sade något sådant.
Die Brücke Who Gets the Kids? - Årets kompisscreamo. Bandet har splittrats och lagt upp EP:n gratis här.
Eleonoora Rosenholm Älä kysy kuolleilta, he sanoivat - När Paavoharju misslyckades leva upp till förväntningarna så gjorde Eleonoora Rosenholm en Paavoharju och blandade saker som inte borde funka ihop med tämligen fantastiskt resultat. Klassiskt skolad manskör i frack och fånigt gitarrsolo från hårdrockens oironiska 80-tal? Givet. Visslad vaggvisemelodi med industrinoise och marschtrummor? Självklart. Och så vidare, allt väldigt mycket Finland.
John Baker The John Baker Tapes Volume 1 BBC Radiophonics 1963-1974 - Finns ingenting att tillägga. Monumental.
Kellarissa Flamingo - P:iano-damen sjunger på finska och använder rösten som instrument.
Kemialliset Ystävät Harmaa Laguuni - Jag har lyssnat mycket på den utan att vara säker på att den ens är särskilt mycket bättre än andra Kemialliset Ystävät-släpp. Kanske är det någonting omedvetet?
Nisennenmondai - Jag ♥ japanska damer med taktbyten
Ø Oleva - Pan Sonic-skivan lyfte inte riktigt men soloprojektet gjorde det.
Olivier Messiaen Jardin du sommeil d'amour - Ett sådantdära skivtips i en sådanadära skivbutik efter att jag mumlat Debussy och Satie.
Sten The Essence - sådandära minimalistisk house juh.
Tanlines New Flowers - F d Storm and Stress-gitarrist gör dansmusik.
The Chap Mega Breakfast - Infallsrik pop med en oroande skämtsam underton, men som jag ändå tycker höll bättre än både Cut Copy och Stereolab.
The Memories Attack LP2 - Eric's Trip-Chris fortsätter kombinera söta popmelodier med sludgegitarrer.
The Rice Twins The Signifier - Årets svenska ambientpop på Kompakt (jmfr The Field).
The Skull Defekts The Drone Drug - Release the Bats Records är Sveriges bästa label.

Live:
Deerhunter - Bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro, och som Karl sa var skivan också bra.
Lords - Fånigt underhållande hardcore-rock'n'roll med absurt stora stärkare. Perfekt live.

DVD:
6015 Willow - Scenporträtt.

Bok:
The Rock Bible - Chunkletfolket i sitt esse (men som vanligt bäst i små doser).

Telepathe - video och länk!

2009-01-30T09:29:00.006+01:00

Valdemar presenterar både en video och en länk. Helt gratis! Telepathe!

Är Telepathe det nya Justice, kombinerat med MGMT och Coco Rosie? Nej det tror jag inte. Jag vill hoppas att detta är något helt eget. Det är klart att tjejorna i Telepathe kommer från Brooklyn men denna gång kändes det som en potential snarare än en begränsning.

Estetiken och den klart bättre än snittet melodin till helt nya videon "So Fine" ger mig stora förhoppningar på gruppen. Känns otroligt mer intressant än halva kniven Karins Fever Ray. (Ska hon inte sluta med de pitchaderösterna? Det låter ju faktiskt exakt som Roll On-karaktären Rolle...)

I dagarna får Spotify arga kommentarer på grund av inskränkningar och nedskärningar. Men det tillkommer också nya saker, se här bara!

http://open.spotify.com/album/07Je90D6fw6LUS3QNl6Js5

Little Boots, Tenorion, YouTube och Hot Chip - cover.

2009-01-22T15:52:00.003+01:00

Yey, allt är modääärnt!
Tenorion - är något slags "nytt instrument". Bara funnits i åtta, max tolv, månader. Kombinerar ljus, ljud, playstation, synth i ett paket. Lika konstigt som det låter.
Little Boots är en brittisk tjej som har synthar och ibland spelar covers. Hennes egna låt "meddle" är helt okej engelsk clubbin´ (som jag ser benämns som nu-rave! Luv it!) men det är hennes tolkningar av andra låtar som är intressant. Speciellt då hon tog request från youtube-publiken och sen spelade in sången veckan efter.
Lo-fi i bästa bemärkelse.
Hot Chip föräras med en version av "Ready for the floor" men Kanye West och Estelles "American Boy" är kanske mer imponerande.
Å andra sidan kan man inte kika på det fruktansvärt intressanta instrumentet då.

Valdemar tror 2009 blir Little Boots år. Lily Allen, Kate Nash följs av Little Boots. Mark my words.

2008 enligt Karl

2009-01-14T21:10:00.011+01:00

Ett tunt eller rikt år? Åsikterna på Valdemar går isär.

Inga jättesensationer eller besvikelser - lovande kanske är det bästa ordet för 2008.
Lovande, dels för att musiken (den på internet jao) verkar kunna hitta sin distributionsform genom Spotify och liknande varianter. Dels för att det saknas någon ny uppenbar trend att rikta blicken mot. Eller så har jag bara missat det och det känns isådana fall än mer lovande.

Konsekvensen av detta blev att 2008 får flaggas under "det Stora Retroåret".

För att se vad jag lyssnat på lutade jag mig mot min egen last.fm, last.fm är fortfarande Det Bästa med Internet.

Mogwai - the Hawk Is Howling. Ja det är märkligt. Jag tröttnar inte på musiken, konceptet och estetiken. Kanske ingen låt som stack ut men helgjutet. Post-rock lounge..fanns det en Buddha bar för post-rock skulle Mogwai regera samlingarna. Tur att det inte finns någon sådan.

Stars EP "Sad Robots" bevisar att EP-formatet är det bästa. Stars, tidigare ganska anonyma trots sina kopplingar till Kanadensisk indie största namn, gör en rejäl uppdatering och skrapar ihop varierande och otroligt bra låtar. Mycket rolig överraskning!
Kelley Polar, fioldisko, höll länge och fick bli årets Hot Chip. Dans, sång och lite melodier som håller.

Radar Bros. "Auditorium" gjorde Robert Wyatt inspirerad countryrock där alla sitter ner och spelar varsamt. Jag gillade det skarpt.

Deerhunter - Microcastle/ Weird Era Continues får utmärkelsen bäst i år. Varför? Omedelbar känsla av här, nu, arty och kvalitet. Och i min värld kombinerat med självklara hits.

En klar kandidat till årets bästa låt är Beach House singel "Used to Be". En singel och jösses vad alla bitar föll på plats.

Fleet Foxes gick mig länge förbi som ett My Morning Jacket light. Att Fleet Foxes troligtvis är exceptionella live syntes inte minst i ett klipp (nu borttaget av girigt, korkat skivbolag: NBC Universal) på youtube. Har dock kvar indietalibanåsikten att Sun Giant EP:n,innan genombrottet, är bättre genomförd än albumet.

Vad sägs om Sverige? Ja svenneindien regerade för mig. En konsekvens av att inte jobba på kontor med hörlurar och tid.
Håkan och Markus med efternamn Hellström och Krunegård hade sina moment. Vampyrlåten och Edelweissången är nära klassiker redan nu.
Veronica Maggio. Okej, jag har inte lyssnat på hela skivan speciellt mycket. Men jag gillar uppfinningen av svensksoul som inte är Lisa Nilsson eller Eric Gadd. Eller den där Salem...han som numera ser ut som en ungersk läkare från 40-talet.

Sen vet jag att jag borde lyssnat på The Rice Twins eller liknande artister. Saknar det avantgardistiska hos mig själv om det nu funnits någon sådan sida.
Allt som är fel med Stockholm inkarnerades under 2008 till en person. Om jag inte nämner dess namn kanske den försvinner i ett knarkrus.

Esbjörn och E.S.T började jag lyssna på efter hans tragiska död. Musik som jag önskat funnits och som faktiskt fanns. Dock har jag hittills inte lyssnat på det postuma albumet.

Mer glada retroupptäckter är Paul McCartney (jag förvånar mig själv, oerhört), Todd Rundgren, Richard & Linda Thompson, Elton John och John Martyn får jag delvis tacka Spotify för. Och under 2009 spår jag revival i SoFo för kapellmästaren och storbandsdomptören Victor Sylvester! Hepp hepp!

Pitchfork 100 bästa för 2008

2008-12-29T09:57:00.005+01:00

Pitchforkmedia, den något irriterande men ändå initierade sajten, har listat årets bästa låtar.
En kulturgärning av det mindre slaget är att hitta de av Pitchfork utsedda sångerna på Spotify.
Givetvis saknar Spotify de riktigt balla låtarna - den sanna indien - i sitt bibliotek. Men för att fräscha upp minnet om vad som egentligen hände under året fungerar den ändamålsenligt. I alla fall utifrån perspektivet vit indierock, halvt europeisk electropop, pliktskyldig R & B / Hip-Hop.

Här är listan
Och som synes är det ju lite småfånigt med numrering. Vad gör att en sång hamnar på plats 36 och inte 45? Eller 12 och inte 17?

El Maco

2008-12-17T23:05:00.011+01:00

Macca......
Mannen är skyldig till "Yesterday", "Obla-di Obla-da" och "Eleanor Rigby".
Säkert också delaktig till "Yellow Submarine".

Som en av de nu levande Beatlarna sysslar Sir McCartney med A mountain of One-aktig musik under namnet The Fireman.En liten bugning till det.
Bilden Pauls pr-avdelning försöker förmedla är att Macca var den progressive, den som sprang på klubbar och den som hängde med i de senaste trenderna. Det är säkert sant i vissa avseenden. John Lennon var bevisligen mer introvert och retrospektiv med sina terapiskivor och Yoko-konst. Samtidigt går det inte att komma ifrån att McCartney känns lite lättviktig, lite löjlig och lite väl mycket music hall. Och det är ju faktiskt inte så häftigt att själv behöva sitta och förklara att man är den hippaste och ballaste. Det är bara det att ingen har fattat det.
I SvD har Harry Amster listat ett gäng McCartney låtar som sticker ut i basistens brokiga och ojämna karriär.
För oss Spotify användare har Valdemar gjort följande sammanställning.
Mest imponerad är jag av Monkberry Moon Delight. Helt klart flamsig men samtidigt vital komposition med en trevlig ba ba ba - slinga.
Som bonus får vi röstakrobatik - Sir Paul visar hela sitt register.

I samma SVD artikel fick följande uttalande från Jan Gradvall om The Beatles mig att tänka till en aning.
Han tycker att det tråkigaste med Beatleskulten är att den blivit så nostalgisk, eftersom det handlar om ett band som var raka motsatsen.

– De omprövade sig själva var sjätte månad och är det minst nostalgiska av alla band genom tiderna.

Det är alltså berättigat att polera upp det gamla Sloan-citatet It´s not the band I hate it´s their fans [1:13 in i låten].

Lili Haydn och annan musik från Californication

2008-12-11T10:58:00.004+01:00

* Lili Haydn är med i ett avsnitt av Californication vilket fick mig att kolla upp henne på Myspace. Stråkar, akustisk gitarr, en rätt jobbig Tori Amos-röst i någon slags Lennon-folkton. Gillar't inte. Tyvärr.

* I avsnittet därpå spelas Pearl Jam Nothingman och jag överraskas av hur bra Pearl Jam har åldrats jämfört med Nirvana.

* Till seriens höjdpunkter hör annars "Little round mirrors" av Harvey Danger. Snyggt, smått och musikaliskt.

* ... och förstås My Morning Jackets version av Rocket Man samt den låtens upphovsman Elton John, vars "High Flying Bird" är en av många E.J-pärlor.

Många av låtarna från första säsongen finns på den här Spotify-samlingen.

Nu gaze - shoegaze 2.0

2008-12-05T19:51:00.005+01:00

Sedan i mitten av 2000-talet har shoegazen... ni vet, fortsättningen på My Bloody Valentine och Rides stirrande på skorna, randiga tröjor, långa luggar, drönande gitarrer, monotona könlösa trummisar och knarkimiterad tjejsång lågt nedmixat.

... ja har shoegazen kommit tillbaka ordentligt. Vi glädjs.

Genren kallas nugaze eller nu-gaze. Jag har varit med att definiera den här.

Men det finns fler nugaze-fanatiker, kolla bara den här listan på Amazon.

För Spotify-ägare har nu Valdemareview satt ihop landets bästa nugaze-samling. Lyssnas här.

Förslag på låtar vi missat mottages tacksamt, men Spotify har inte full täckning när det gäller den globala nugaze-marknaden.

Här hittar ni Serena-Maneesh, Jeniferever, Asobi Seksu, M83, Shocking Pinks, Mews duett med J Mascis, Guitar, Fennesz, Giant Drags löjliga men nödvändiga My Bloody Valentine-bildstorm och lite mainstream (Interpol).

Mycket nöje!

I CAN HAZ REELTAR?

2008-12-04T10:08:00.016+01:00

Bland alla menlösa Guitar Hero-videor som finns på Youtube så är den här faktiskt rolig. Anthrax gitarrist Scott Ian försöker spela en Anthrax-låt på Guitar Hero i all enkelhet på en stormarknad. Tonen är uppsluppet fnittrig med flera kul citat:
You're gonna have to write easier songs... 20 years ago
Hey I couldn't hear myself, the monitors were terrible
This is harder than really playing
Oh, this is lead, it isn't fair, I only play rythm
If you play this for real you will never be a guitar player because you will fuck up your hand... and only be a retarded video gamer

Vill man läsa om att först spela i band och sedan prova på Rock Band så skrev Sleater-Kinneys gitarrist Carrie Brownstein om det i Slate förra året.

Vad har jag betalat för, Spotify?

2008-12-01T10:04:00.004+01:00

Vad roligt det kändes en dag för ett par veckor sedan! Spotify hade tecknat avtal med "indiedistributör". Nu gick det att få tag på det mesta!
Spotify kändes ett tag som en otroligt vital tjänst.
Visserligen saknades fortfarande Love, Peace & Poetry: Turkish Psychedelic Music (album currently not available). Det kändes dock som det var en tidsfråga innan detta också skulle lösas.

Jag laborerade friskt med spellistor och hittade med glädje både gamla och nya album. Givet Spotifys nya ansträngning betalade jag glatt för Premium-tjänsten vilket innebär en belastning på kontot a´ 99 kronor i månaden.

I lördags upptäckte jag till min fasa och förfäran att en hel drös med skivor som tidigare var lyssningsbara numera står som "currently not available".

Nu ställs frågan på sin spets - vad är det jag betalat för? En produkt som hela tiden och nyckfullt förändrar sitt utbud? Som betalande vill jag gärna ha en förutsägbarhet och en garanti att det jag hittat vid köptillfället ska finnas kvar. Absolut inte okej Spotify!

ARN, Konsumentombudsmannen och Marknadsföringsdomstolen - bered er på inkommande ärenden!

Daniel Higgs live

2008-11-24T14:08:00.002+01:00

På Larry's Corner i Stockholm förra veckan:

Nordamerikaners förmåga att uppfinna sig själva på nytt och med sådan självklarhet är uppseendeväckande. Daniel Higgs har under 20 år varit sångare i det minimalistiskt malande hardcorekvartetten Lungfish. Nu sitter han på en pall i en skivbutik och spelar banjo och sjunger om Jesus.

Jag vet inte, men att någon i Entombed skulle turnéra solo som spelman med fiol har en inte så futtig antydan av "E-type i Skönhetrådet". Fast lika fånigt som "Staël von Holstein, kulturrådsledamot" eller som finanskrisanalytiker skulle det inte vara, ändå.

Leila K vs Dilba ÄR rockhistoriens 3:e viktigaste ögonblick

2008-11-21T00:16:00.008+01:00

OH YES. Klart att ett journalistiskt jobb om "rockhistoriens 100 viktigaste ögonblick" inte behöver bedömas utifrån själva urvalet innan det vinner pris!

Annat vore det om t ex Peter Englund listade världskrigens viktigaste slag, då skulle man nog behöva be någon utländsk auktoritet krigshistoria på att bedöma listan. Hade Peter dessutom chans att bli "Årets förnyare" så skulle man verkligen kolla upp att han var först i världen med att sätta ihop en sådan lista.

Fast nu sysslar inte Peter med nöjesjournalistik på nätet och kommer, till skillnad från Fredrik, inte undan med att bedömas av gammelmedia som inte fattar hur dehära internets ska värderas.

Drömduetten

2008-11-18T14:16:00.007+01:00

Tomas DiLeva och Markus Krunegård.

Samma frasering, samma intonation, samma högdrama, samma röstläge fast olika dialekter!

Dessutom var det länge sedan DiLeva var med och duettade.Senast var väl den olyssningsbara Refused samarbetet
"Jag äter inte mina vänner"?

Beträffande Krunegård, han börjar väl redan bli duettmästare?
Nedan syns han med allas vår Frida H i en väldigt märkligt filmad video.

Neil Young - Trans

2008-11-06T09:52:00.006+01:00

Inom den närmsta framtiden kommer du att se en hipster-dj på en So Fo-liknande bar ta fram ett relativt otummat exemplar av Neil Youngs "Trans".

Att exemplaret har nyfräschör beror på att skivan har varit i det närmsta olyssningsbar fram tills nu. Neil Young stämdes av sitt skivbolag i samband med "Trans". Musiken på skivan var inte vad skivbolaget trodde att Young skulle leverera. Neil ville vid tidpunkten göra framtidsmusik.

I framtiden skulle musik göras med synthar, elektronik, robotar och digitala displayer. "Trans" som kom typ 1981 är fylld med robotröster, new wave gitarrer, 80-talstrummor och lite småstudsigt anslag.

Tänk vad glad Hipster-DJ blir när han får frågan vad han spelar för musik.
"Neil Young""
"Jaså? Det trodde jag inte."
"Aaa, näe precis..från Trans. Bra platta faktiskt. Känns rätt najs asså".