årsbästa från Olle

2005 var ett bra år. Popmusiken blev intellektualiserad och ännu mer referensberoende.

Svårast att pinpointa referenserna var det med Paavoharju (album "Yhä Hämärää") som är knarkig, ren och nyskapande på ett sätt som bara Dungen, Animal Collective (årets album "Feels" är på topplistan) och Ariel Pink (årets platta var kass) mäktat de senaste åren.

Sverige har dominerats av akademiskt popsnack och vattendelare. Embassys album "Tacking" är genialt wimpig men under Marr-gitarrerna och mes-sången finns samma aggressiva slagträ-mentalitet som TTA (albumet "New School" kommer bli en milstolpe, inte för att den är bäst 2005 men tydligast). Jenny Wilson gjorde sig av med jobborkestern FFP och soloalbumet "Love and youth" är tillsammans med Embassy årets känslomässigaste. Fler svenskar: The Legends och Håkan Hellström tog båda ett kliv framåt med ännu bättre plattor. Legends grävde i trendiga 80-talet (Talk Talk har sedan Weeping willows "Touch me" väntat på återupprättelse), Håkan Hellström använde popmusiken som 90-tals indie-terapi – ganska precis som Mats Jonsson tidigare gjort med seriealbumet "Hey Princess".

Tre oplacerade:
Broadcast "Tender Buttons"
Spår av Nightblooms, men smartare och synthigare. Jag kan inte od:a Nico-knarkig damsång.

Kate Bush "Aerial"
Hjärnan hatar det, men hjärtat kan inte låta bli att älska ambitionen.

Lindström & Prins Tomas – "Lindström & Prins Tomas"
Disco, electro, flamsigt.

Och så några låtar från svensktoppen:
Convoy "Glory hole". Riffrock.
Le Sport "Tell no one 'bout tonight" och "Your brother is my only hope" är årets bästa TTA+Embassy.
I'm from Barcelona "We're from Barcelona". Storbandsindie med Sufjan, trallpunk och naivism i skolaulan.

Andra guldklimpar:
Hard-fi "Hard to beat". Årets Ceasars Palace.
Alyoa "It's been to long". Som jag hittade via bloggen love-at-first-site.tk redan i juni.
Jackson and his computer band "Tropical metal". Helt obegripligt. Vilka är referenserna här?
Tahiti 80 "Big day". Hade lika gärna kunnat valt "Zap Zap" av Cut Copy.
Madonna "How high". Den allra bästa låten från årets album – som nästan håller lika hög klass som Ray of light-albumet. Eller så håller jag på att bli riktigt gammal.
Sigur Ros "Saeglopur". Jag tröttnade egentligen Radiohead-flummeriet lagom till Vanilla Sky. Men den här låten har nya kvaliteter.

Årets bästa låt
Skeleton and the Girl-Faced boys "'Git'".
Funk, JT Leroy-teorier och falsettsång i ohelig allians. Årets allra bästa låt. Piratladda!

Årets bästa mix heter " You got me going in circles" och är gjord av Elefanten/Sonores. Finns att ladda ner här!

Band jag inte vet hur jag ska förhålla mig till i år:
Laleh, Fontainebleau och Sambassadeurs.

årsbästa från Karl

Upp till bevis. Det har gjorts mycket musik av många.

Genom datorer och internet skulla jag gissa att 2005 var året då mest musik producerats och getts störst arenor. Vilken garderob eller vilket sovrum som helst kan utgör en potentiell studio. Vad som behövs vet vi: data, mikrofon, instrument, gammal eller ny musik att återinspela. Konvertera till Mp3 och världen ( nåja) blir arenan. Laptopen är 2000-talets rullbandspelare och vem som helst kan bli sitt eget skivbolag. I alla fall för oss i sorglösa västvärlden.

För att tränga igenom den ständiga ljudkulissen och bli något mer än två veckors musikkonsumtion krävs det mer. Följande skivor gjorde det i år:

- Paavoharju - Yhä hämärää

Finsk freak-folk. Strunt i kategoriseringen, detta låter inte som något annat men lyckas ändå kännas angeläget.


- Sufjan Stevens - Illinois

Två år i rad på en årsbästalista. Grattis Sufjan!
Att hans liveshower rapporteras vara en total upplevelse av icke-ironi gör det inte sämre. Trots cheer-leaders som hejaramsar fram låttitlarna.
Illinois är en fantastisk temaskiva, oväntat förädlade låtar och det jag lyssnat mest på under hela året. Årets låt kan mycket väl vara Casimir Pulaski day.


- Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser

Gillade första, tyckte sådär om andra och i och med den tredje når Håkan något högre. Inledande "Jag har varit i alla städer" är 30-nåntings svanesång till allt som varit. Post-tonårsångest klaras av på fem verser. På "Ett kolikbarns bekännelser" är svängarna stora men stringenta, stölderna är uppenbara och självklara. Låtarna och texterna är i totalsynk och alltsammans lämnar ett avtryck. ( Att Håkan kan bli nästa generations T Ledin glömmer vi just nu.)

Dessa tre skivor gjorde störst intryck 2005. Men, saker som bör nämnas är att Broken Social Scene och Broadcasts "Tender Buttons" utgör två fantastiska album. Animal Collective "Feels " är strax under och Mice Parade gjorde en trevlig skiva. The Books vann copy-paste och knaster kategorin på ett trevligt sätt. Mogwai har något kul på gång under årets sista dagar. Trots titeln "Glasgow Mega-Snake"

Sufjan Stevens - Christmas Classics ( trippel-julskiva)

Sufjan Stevens - That was the worst christmas ever!


Sufjan visar kanonform. Från tema-albumet tidigare i år kring präriestaten Illinois figurerar nu någon slags outgiven trippeljulskiva. Precis lika konstigt som det låter. Vad jag förstått rör det sig inte om något officiellt släpp utan någon slags spontaninspelning som inte blivit utgiven. Tror att skivan är inspelad under de tre senaste jularna. Den vanliga en skiva för varje jul-principen.

Även om vissa sånger är traditionella julsånger som Silent Night, O Come Emanuel och O Holy Night dyker det också upp för mig okända julhits. En del låter väldigt mycket som att Sufjan själv komponerat dom. Lysande "That was the worst christmas ever!" är ett exempel.

Julsamlingarna påminner om "Come on feel the Illinois" beträffande arrangemangen. Förmodligen spelar Sufjan alla 118 instrument på skivan och tjejerna som sjunger är dom samma som sist.

Julsånger har ju som bekant en hög uttjatningsfrekvens. Sufjan lyckas på något sätt att gjuta nytt liv åt trötta dängor och julanden stiger jublande till väders. På många sätt en mycket anmärkningsvärd bedrift. Glöm alt-countryfjanterier detta är det nya americana!

The Left Banke - Ivé got something on my mind (brottsoffer mp3)

Detta var nytt för mig men kanske inte för andra.

Jag hade hört att Jens Lekman lät mycket som The Left Banke. Efter ha lyssnat lite kunde jag inte annat än att hålla med. Vissa likheter fanns. Left Banke är dock aldrig Robban Broberg-esqa utan mer 60-talspops allvarligt. Inte konstigt, det är ju trots allt 60-talspop det är.

En bit in i skivan är det inte längre likt Lekman. Det är stöld. Eller om vi mildrar brottsrubriceringen; det är sampling.

Intressant att det dessutom gynnar båda parter. Jens som snott ett fint stycke till sin "Black cab" och Left Banke som åter får lite välförtjänt uppmärksamhet.

Lyssna här! The Left Banke - I´ve got something on my mind

Logh - War ensemble ( Slayer cover mp3)

Logh - War Ensemble


I somras hörde jag för första gången att Slayers musik ansågs som tidlös. Det slog mig att det måste vara sant. I snart två decennier har Araya, Hanneman och kompani levererat kompromisslös hård rock, oftast inte hårdrock, inklusive totalt outhärdliga gitarrsolodueller.

Slayer sjunger som sig bör om mördare, koncentrationsläger, döden och lite allmänt kring skräck och blod. Helt i linje med detta är Araya aktiv inom sin baptist-församling och en stadgad familjefar.

1991-92 , under en period av sökande, innan indie-begreppet kom till byn, lyssnade jag mycket på livedubbeln "Decade of aggression".I ett mellansnack säger sångare Araya med ljus och snäll röst till publiken "Listen, if you see someone falling down in front of you, help them out.

This what it´s all about, right, helping each other out. Ok?.

Here is a song called ( och nu blir det snälla pratet till ett utdraget skrik på metal-manér) Waaaaaaar enseeeemble!!!"

Logh har gjort en väldigt bra och långsam cover av en av Slayers snabbaste och bästa låtar.

Wolf Parade (kommande konsert)

Nu på söndag spelar Montréalkvartetten Wolf Parade på Södra Teatern i Stockholm. 180 spänn kostar det och jag tvekar. Främst för att jag hellre står på tå i en publik som verkligen upplever en spelning än riskerar att somna i en skön fåtölj högt ovanför den scen där allt händer.

En motivering till höstens många bokningar av upptempoband till just Södra Teatern skulle jag alltså gärna ta del av. För mig handlar livespelningar om engagemang och rörelseenergi vilket rimmar illa med däst stillandesittande i plyschfåtölj.

Nåja. I ett försök att råda bot på mitt velande vad gäller Wolf Parade så bad jag om råd av en montréalaise och en torontonian, Ms. M och Mr. T kort och gott:

Ms. M: While I don't know them personally, I have played soccer with those dudes (you would have too if we had not been entranced by the sword fighters that day) and they are good friends with many of our friends. Quite oddly, I have actually never seen their band. Perhaps more oddly, since he has lived here longer, neither has Jeff. But we know that they are a lot of fun and, importantly, that they are good folks. I don't know if $30 is a lot or a little for a concert ticket in Stockholm. If it is an average amount I would say yes, go support some fine young men.

Mr. T: Wolf Parade for 30 bucks? Fuck that. I love that record and all, but their live show can be pretty ram shackled and shitty. I saw them open for the Arcade Fire and they were great, but it was 8 pm and I doubt they were drunk enough to ruin it. Save your money.

Okej. Jag velar fortfarande, men bara för att det är sittplats.

Svaren, med den typiske torontobons "ränta på satsat kapital" och dito montréalbons "stöd konsten och gemenskapen", är nästan komiskt klyschiga. Haha.

Broadcast - Tender Buttons (album)

Broadcast – "Black cat" (mp3)

Mitt intryck av Broadcast innan "Tender Buttons" var att de var ett ganska trevligt band som snarare utstrålade kyla än värme. Lite som besläktade Lali Puna; okej men inte mer.

Broadcast har gått från kvartett till en duo, det nya popformatet, i och med det senaste albumet Tender Buttons. Och det är tur.

Som duo komprimeras formatet och sången tar en mer central plats. Fortfarande är det knastrigt och stundtals inte helt lätt att ta till sig. Men det finns en högre dos av koncentration och väsentlighet i "Tender buttons". Visst finns delar av synthaktiga kylan, distansen, kvar från förra skivan "Ha ha sounds" men nu blir effekten snarare spännande än trött. Sångerskans Trish Keenan verkar inte längre stå utanför musiken utan sjunger mitt i den. En stor skillnad som ger en högre grad av angelägenhet. "Tears in the typingpool" är ett exempel på detta, "Black cat" ett annat.

Om det du behöver just nu är lite retro-futurism känsla och ett gäng fina melodier har du just fått en lösning.

Fontainebleau (fenomen)

Fontainebleau - Lustmord (mp3)

I samma Frankland som Franke. Den svenska landsbygden mår inte bra. Det här är musik för Berny Pålsson-fanatiker.

I nedstigande led och referenter: Imperiet (Jan & Dean i jämförelse), Broder Daniel (framstår som Eggstone i jämförelse)

Ska du må dåligt 2005 – häng dig med Lustmord!

I'm from Barcelona – We're from Barcelona

I'm from Barcelona – "We're from Barcelona" (mp3)

Stora ljudbilder ska du akta dig för. Det beror ofta på att för många instrument är inblandade. Svensk handklapp och blås tyder på The Mopeds-fäbless.

Har det spelats in i en skolaula sommarlovsdagen?

Före säsongen till Spanien på barerna där han lär känna en tjej som uppträder som ormtjusare och redan senare samma vecka lär han känna Nico som är dragqueen och tillsammans sitter de i arabkvarteren inte långt från Ramblan och röker gräs och garvar och lär känna ryssen som säljer tändare och kokain.

Tio år senare ser han sig fortfarande som halvkatalan efter de där omtumlande 8 månaderna i Barcelona. Stämningen i aulan återuppstår och framför mikrofonerna står 21 personer som hört om sommaren 1995 som trots allt förändrade livet.

Flickorna sjunger oktaven över. Det låter Kanada och Australien.

Men det är bara Sverige och det här är det emellanåt larger than life.

Besök gruppen på deras hemsida.

Acid House Kings - Do what you wanna do (mp3)

Acid House Kings - Do what you wanna do (mp3)
Konstaterade att Acid House Kings namnet för med sig ett bagage av rea-backar och någon slags utdaterad Swindie-känsla. Ett laddat varumärke helt enkelt.

Trots att jag läst bra recensioner och intressanta artiklar om den senaste skivan "Sing along with..." så har bandet aldrig fastnat för mig. Inte förrän jag såg mp3:an "Do what you wanna do" på http://www.insound.com/ agerade jag rationellt och laddade hem den.

Självklart var det en absolut glimmrande popsång. En känsla av 50-tals diner kombinerat med tidlöshet. Fantastisk bra melodi och utomordentligt sjunget. Stråkar från himlen och spartansk handklapp. Har inte riktigt tagit tag i resten av skivan, men kommer definitivt att göra det. Plötsligt ser jag fram emot coverskivan där andra artister tolkar Kungarna av hus syra.
Hösten är ljus.