The Radio Dept. - Pet Grief

Efter lanseringen av Pet Grief:

Både Olle och Karl bibehåller sina positioner. Recensionerna av "The Worst Taste In Music" kan appliceras på resten av spåren.

Konsertdöden (fenomen)

The samtalsämne denna eviga vinter i The Capital of Scandinavia, som något turistråd pinsamt nog lät sig övertalas att kalla vår i bitvis pittoreska by vid polcirkeln, kan ha varit bristen på spännande spelningar.

Att t ex Broadcast eller Maher Shalal Hash Baz låter vänta på sig handlar tyvärr inte om något trendbrott utan det faktum att många band hinner turnéra övriga kontinenten ett par vändor innan de lyckas kämpa sig hit för att spela inför utsvultna huvudstadsskandinaver.

Senast i raden om att turnéra Kontinentaleuropa och vända i höjd med Köpenhamn/Hamburg är fantastiska Battles och Black Dice. Imorgon torsdag t ex delar de scen med Four Tet och Steve Reid på Domino-festivalen i Bryssel strax efter att Liars-filmen Drum's Not Bread gått upp i samma lokal. OMFG - om sådana kvällar ens hade varit på tal att hända i Stockholm! Att desperat leta galonbeklädda Ryanair-säten till någon hangarflygplats inom en hyfsad radie av Bryssel, Amsterdam, Hamburg eller Berlin skulle vara ett minne blott.

Popmusik händer som bekant nu och så länge Luger och stadens andra bandbokare inte gör sitt yttersta att boka band när banden händer så gör de inte sitt jobb.

Äh. Dags att tänka glada tankar och lyssna på The Fields fina spelning från januari som länkas till här.

Lågvattenperiod i mitt musiklyssnande

Jag har blivit sucker för kommersiell trance. Jag har avskytt den här vedervärdiga musikgenren sedan LA Style en gång för alla tog kål på all "synth lead". Dansmusik har i mina ögon mest varit handklapp eller clicks+cuts.

Back with a vengance är alltså den här Silja Line-musiken. Skulle kunna vara soundtrack till en Matrix-film. Kvinnoröster som sjunger "klassisk musik" i fjärran, snare drum-virvlar i en hel takt före refrängen, låttexter som "let the sun shine in". Syntar i oktav med massor av reverb. Untz-untz. Det är cirka lika futuristiskt som De förlorade barnens stad.

Det som tilltalar mig är naturligtvis melankolin och det är därför genren är så stor i östeuropa.

Mening jag aldrig trodde jag skulle säga:
– Jag lyssnar på DJ Tiesto.
Mening jag aldrig kommer att säga:
– Jag lyssnar på DJ Tiesto.

Men det är det jag gör, just nu.

(Bifogad mp3:a är inte representativ, för den som vill ytterligare förkovra sig rekommenderas DJ Tiestos mix-set (ladda torrents) eller den här Bomben-remixen, börja lyssna fr o m Mont Ventoux – Venus är ett bra exempel.)

Halma - Sub Dub (mp3)

Halma "Sub Dub" (mp3)

Ett band jag gärna hade jag gärna sett nominerade i Decoy Musics turnering (se nedan) är Halma. Hamburg-kvartettens Back to Pascal som kom sent förra året är nu i efterhand nog ett av 2005 års bästa album och ett idealiskt ljudspår till årets mest efterhängsna gäst: Vintern som aldrig gav upp.

Bara lyssna på "Sub Dub"och hör senvinterns tjockaste snötäcke tynga ned en tortoiseskt klangbild och tempo så lågt att fönsterrutorna skallrar medan eftermiddagsskymningen sänker sig. Det är så bra att våren nästan är värd att vänta ytterligare lite på.

(Vill man höra mer och med högre komprimeringskvalitet (128 kbps) så finns "Beaufort" (mp3) att hämta på Halmas fina hemetikett Sunday Service.)

Korrigering: Back to Pascal släpptes 2006, promoskivan kom i julposten 2005.

Postrock-turnering (evenemang)

Samtidigt i en av musikvärldens alla tusentals subgenrer anordnar Decoy Music en postrock-turnering med 16 deltagande band från vardera USA, Kanada, Europa och Asien/Oceanien.

Matcherna avgörs genom omröstning och det är bara att registrera sig på sajten för att få rösta fram sin egen postrock-favorit. Innan röstandet tar vid så kan det vara läge att surfa runt bland alla band-länkar för att höra hur det 64 deltagarna låter och kanske skaffa sig en backup-favorit utifall förstahandsvalet skulle ha oturen att stöta på stormästare som Tortoise i ett tidigt skede.

Efter att själv ha klickat mig runt bland musiklänkarna är det med en viss besvikelse jag kan rapportera att de flesta nominerade banden lirar instrumental crescendo-rock a la Mogwai eller Godspeed You! Black Emperor. Mindre musikaliskt förutsägbara, ofta rytmbaserade kanditater som Tortoise och The Necks känns som undantag och när t o m The Mercury Program, vars debutalbum inte står sig slätt ens mot The Shipping News Save Everything, har glömt bort att svänga så är det utan att man börjar undra om något är lite ruttet i landet Post-rock.

Diagnosen känns inte mindre relevant när jag strax efteråt inser att Battles, ett band som med det mest fantastiskt resultat verkligen lyckats vidareutveckla hela rock-genren de senaste två åren, inte ens är nominerade.

OMG! WTF! ETC!

Men ett urval av 64 band med hyfsad geografiskt utspridning är ändå tillräckligt intressant för att hitta guldkornen. Mest lovande upptäckten hittills är de in-your-face-betitlade och -svängande Holy Fuck medan de förvånansvärt populära standard-crescendorockarna i japanska Mono gärna får åka ut i turneringens första omgång.

Min röst lägger jag på Rockets Red Glare och deras poetiska taktbytesdissonans, även om jag har för mig att de splittrades för ett par år sedan. Man kan dock fråga sig hur mycket postrock Rockets Red Glare egentligen är med sina hjärtskärande låttexter men den diskussionen lämnar jag åt det inbitna subgenrefolket.

The Radio Dept. - The worst taste in music (singel)

Två röster om en sak. Valdemar goes Filmkrönikan/Battle/Duett/Debatt

Olle:
Låtens bästa avsnitt kommer 1:41-1:46. Ett indie/ambient-avsnitt som placerar låten den senare delen av 80-tal. Radio dept är på sätt och vis arkeologer. De har grävt upp produktionstekniken från 80-talet. Därav de rätt jobbiga stråk-padsen. Men även den puttrande basen och pianoackorden.
Observera även Cure-synten 1:46 in i låten.
Där är min stora invändning. Radio dept är utan tvekan ett av världens mest spännande band just nu. Kombinationen välskrivna melodier och ett hyperteoretiskt förhållningssätt till 80-talet är oerhört intressant för oss som är födda på 70-talet. Men med Worst taste in music (vilket 1994-statement, btw) hajar jag att Radio dept måste gräva djupare, bli mer teoretiska. Antingen gör de en Behaviourism eller så gör de en Very. Men de kan inte göra Introspective om och om igen.

Karl:
Känslan att man har hört det förut infinner sig så fort de första orden i versen sjungits. Steget från nya singeln till ep:n This past week är inte längre än centimetrar. Visst kunde man plockat bort lite stråkar som såsar till det och satsa på "Lesser matters" mer krispiga ljudbild. Men resultatet är ändå en bra , såklart sorgsen , sång med snygga gitarrslingor och ödesmättat piano.
Som singel betraktad är " The worst taste..." ingen omedelbar produkt. Det tar åtminstone ett par lyssningar innan refrängen lyfter.

Radio Dept behåller greppet som ett av Sveriges bästa och mest angelägna band. Dock infinner sig en from förhoppning om att den kommande skivan bjuder på mer variation än föregående EP:n.

Neko Case - Fox confessor brings the flood

Alt country. Ett begrepp som inte minst vi på Valdemar brukar ägna oss att fnysa åt. Inget känns så gement ointressant som att försöka återskapa ett USA-sound för 30-40 år sedan. Det hela blir till slut en variant på medeltids-lajv. Mest autentiskt vinner, högst americana poäng och snygga historiska blinkningar kommer först.

Som tur var finns undantag; inte minst M. Ward för ett nytt arv vidare. Även Neko Case, som även frilansar med New Pornographers, har i och med nya "Fox confessor brings the flood" förnyat formeln. Och då är hon ändå från Kanada.

En rad okonventionella hits med föredömlig låtlängd. Så mycket mer behövs inte. På något sätt dyker tankar på Cardigans "Long gong before daylight" upp. Fast i Nekos variant är det liksom mer äkta och defintivt begåvat. Jag har glömt en sak; hon sjunger fantastiskt. Det spelar också roll.

http://www.sendspace.com/file/30vjd4

Sibylle Baier - Colour Green (album)

Tyskt 70-tal ger kanske inte de mest upplyftande associationer. Sibylle Baier är ett tecken på att alla tidsepoker rymmer komplexitet och uddda företeelser.

Sibylle, egentligen vilken balletdansös, fotograf, konstnär och singer-songwriter som helst, spelade in sina mörka men spröda sånger i sitt hem. Inför en liten skara vänner kunde alstrerna höras, men det var också allt.

Det enda vettiga J Mascis, Dinosuar Jr dinosauren, åstadkommit på mycket länge måste ha varit att ta emot en skiva från Sibylles son. Efter en genomlyssning gjorde Mascis det rätta; såg till att Baiers sånger fick distrubution och skivbolag.

Rullbandsinspelningarna från sovrummet kan nu höras på "Colour Green". Det är en hel del Leonard Cohen runt Songs of Love and Hate, Nick Drake ger även eko. Av nutida artister påminner utrycket främst om Cat Power.

En smått otrolig historia som gav upphov till en på alla sätt imponerande skiva.

Sibylle Baier - Tonight

Jose González feat. Trombongubbe - Heartbeats

Den här intervjun hittade jag via The Guardian.

Ladda ner låten och fundera på om trombonjam är något för framtiden. Jag tror inte det. För mig är detta till stor del ett exempel på hur långt borta instrument kan befinna sig. Fast dom sitter i samma rum. Trombonen tillför precis ingenting. Nåväl, José är grym på gitarr och det är en bra låt. Dessutom en intressant intervju för den som vill läsa en sådan.

Mogwai - Mr Beast

Mogwai- Glasgow Mega-Snake (mp3)

Mogwai -Dominic och Mogwai-Martin skulle nyligen spela skivor på Skånegatans Pet Sounds Bar. Det blev inget av, dom led för mycket av sviterna från kvällen innan. En svensk "vän" hade introducerat skottarna till Fernet och DJ-setet blev inställt. Istället behövde Dominic och Stuart åka hem och äta sin hjärt respektive magsårsmedicin.

Mot bakgrund till detta hälsotillstånd och livsstil känns det lite förvånande att Mogwai lyckas ta sig samman och göra en sammansatt skiva i form av Mr Beast. Egentligen har receptet från förra skivan återanvänts. Sång på vissa låtar, distortionsmatta och lite blipp, tre delar som ibland kombineras och ibland står separat. Trots det omisskännligt Mogwai, möjligen har volymen och tempot skruvats upp ett par hack. Mogwais trademark: tyst - jättehögt - tyst-låten uteblir men saknas inte. Trummisen är forfarande fantasilös, för att inte säga dålig. Men det gör inget, det blir en arbetsseger för Mogwai.

Som bandet själva skrev i programbladet för ATP-festivalen 2005. "Mogwai now has ten legs and have learnt to bake". Det hörs, konstigt nog.