The Scotland Yard Gospel Choir

Then And Not A Moment Before. Från 2002. Töntigaste sortens anorak. Wimp, C86 och Felt. Ibland är det det mest könlöst vulgära som finns.

Men så en sen försommarkväll med 14 grader majvärme genom öppet fönster och kalv på spisen – då sitter den.

Som en smäck.

- - -
Lyssna: The Scotland Yard Gospel Choir – Then And Not A Moment Before

Mer Gnarls Barkley

Pilotromantik. 70-tals-blinkningar. Jefwro.

Gnarls Barkley – St Elsewhere

Det här är senaste fyndet sedan Paavoharju.

Kombinationen hiphop och hype är sällan befogad. Å andra sidan är Danger Mouse mix av Jay Z:s Black Album och The Beatles White album till Grey Album så genialt (och inte bara på ett Blandaren-vis) att det är klart, stordåd var att vänta av jänkarn.

Men så är det här med Cee-lo (nej, inte Skee-lo, med "Wish I was a little bit taller"). Med den rösten kan Rufus Wainwright ta sin Thom Yorke-onani och dra till skogs, tack så mycket.

Ring istället Dolly Parton! Scott Walker! Marvin Gaye!

Jag i min vita svenskhet uppskattar ett experimentellt band som blandar svart, vitt, retro, nutid, hiphop och allmän produktionsglädje med estetik, ja jippi. Här pratar vi estetik, tänk senaste Lotta Lotass-boken. Mördare, suprehjältar, kaniner. Ett dekokt av den amerikanska mytologin.

Bortse från Oukast-vibbarna, det är bara du som hör dåligt. Om jag lyssnar igenom plattan tio gånger till kanske jag kan återkomma med bättre analys och mindre emotion.

My darling you! – Taxidriver

Lyssna på Taxidriver här.

Vårdamm

Generellt sett tycker jag att det finns två sorters vårmusik: rocksteady och brasiliansk musik. Men så här dagen efter Valdemars namnsdag står det allt klarare att Etienne Dahos Affaire classée lyckats så split i hegemonin.

Lika finurligt som Serge Gainsbourg. Viskig, förkyld röst som bara fransmän har. Doa-doa-damer a la Leonard Cohen. Fiolsolo. Twangtwang-gitarrer. Stompigt beat som passar live den 14 juli på Champs-elysée.

Jag tror våren 2006 är fransk, faktiskt.

Etienne Dahos Affaire classée

The Radio Dept. - Pet Grief

Efter lanseringen av Pet Grief:

Både Olle och Karl bibehåller sina positioner. Recensionerna av "The Worst Taste In Music" kan appliceras på resten av spåren.

Konsertdöden (fenomen)

The samtalsämne denna eviga vinter i The Capital of Scandinavia, som något turistråd pinsamt nog lät sig övertalas att kalla vår i bitvis pittoreska by vid polcirkeln, kan ha varit bristen på spännande spelningar.

Att t ex Broadcast eller Maher Shalal Hash Baz låter vänta på sig handlar tyvärr inte om något trendbrott utan det faktum att många band hinner turnéra övriga kontinenten ett par vändor innan de lyckas kämpa sig hit för att spela inför utsvultna huvudstadsskandinaver.

Senast i raden om att turnéra Kontinentaleuropa och vända i höjd med Köpenhamn/Hamburg är fantastiska Battles och Black Dice. Imorgon torsdag t ex delar de scen med Four Tet och Steve Reid på Domino-festivalen i Bryssel strax efter att Liars-filmen Drum's Not Bread gått upp i samma lokal. OMFG - om sådana kvällar ens hade varit på tal att hända i Stockholm! Att desperat leta galonbeklädda Ryanair-säten till någon hangarflygplats inom en hyfsad radie av Bryssel, Amsterdam, Hamburg eller Berlin skulle vara ett minne blott.

Popmusik händer som bekant nu och så länge Luger och stadens andra bandbokare inte gör sitt yttersta att boka band när banden händer så gör de inte sitt jobb.

Äh. Dags att tänka glada tankar och lyssna på The Fields fina spelning från januari som länkas till här.

Lågvattenperiod i mitt musiklyssnande

Jag har blivit sucker för kommersiell trance. Jag har avskytt den här vedervärdiga musikgenren sedan LA Style en gång för alla tog kål på all "synth lead". Dansmusik har i mina ögon mest varit handklapp eller clicks+cuts.

Back with a vengance är alltså den här Silja Line-musiken. Skulle kunna vara soundtrack till en Matrix-film. Kvinnoröster som sjunger "klassisk musik" i fjärran, snare drum-virvlar i en hel takt före refrängen, låttexter som "let the sun shine in". Syntar i oktav med massor av reverb. Untz-untz. Det är cirka lika futuristiskt som De förlorade barnens stad.

Det som tilltalar mig är naturligtvis melankolin och det är därför genren är så stor i östeuropa.

Mening jag aldrig trodde jag skulle säga:
– Jag lyssnar på DJ Tiesto.
Mening jag aldrig kommer att säga:
– Jag lyssnar på DJ Tiesto.

Men det är det jag gör, just nu.

(Bifogad mp3:a är inte representativ, för den som vill ytterligare förkovra sig rekommenderas DJ Tiestos mix-set (ladda torrents) eller den här Bomben-remixen, börja lyssna fr o m Mont Ventoux – Venus är ett bra exempel.)

Halma - Sub Dub (mp3)

Halma "Sub Dub" (mp3)

Ett band jag gärna hade jag gärna sett nominerade i Decoy Musics turnering (se nedan) är Halma. Hamburg-kvartettens Back to Pascal som kom sent förra året är nu i efterhand nog ett av 2005 års bästa album och ett idealiskt ljudspår till årets mest efterhängsna gäst: Vintern som aldrig gav upp.

Bara lyssna på "Sub Dub"och hör senvinterns tjockaste snötäcke tynga ned en tortoiseskt klangbild och tempo så lågt att fönsterrutorna skallrar medan eftermiddagsskymningen sänker sig. Det är så bra att våren nästan är värd att vänta ytterligare lite på.

(Vill man höra mer och med högre komprimeringskvalitet (128 kbps) så finns "Beaufort" (mp3) att hämta på Halmas fina hemetikett Sunday Service.)

Korrigering: Back to Pascal släpptes 2006, promoskivan kom i julposten 2005.

Postrock-turnering (evenemang)

Samtidigt i en av musikvärldens alla tusentals subgenrer anordnar Decoy Music en postrock-turnering med 16 deltagande band från vardera USA, Kanada, Europa och Asien/Oceanien.

Matcherna avgörs genom omröstning och det är bara att registrera sig på sajten för att få rösta fram sin egen postrock-favorit. Innan röstandet tar vid så kan det vara läge att surfa runt bland alla band-länkar för att höra hur det 64 deltagarna låter och kanske skaffa sig en backup-favorit utifall förstahandsvalet skulle ha oturen att stöta på stormästare som Tortoise i ett tidigt skede.

Efter att själv ha klickat mig runt bland musiklänkarna är det med en viss besvikelse jag kan rapportera att de flesta nominerade banden lirar instrumental crescendo-rock a la Mogwai eller Godspeed You! Black Emperor. Mindre musikaliskt förutsägbara, ofta rytmbaserade kanditater som Tortoise och The Necks känns som undantag och när t o m The Mercury Program, vars debutalbum inte står sig slätt ens mot The Shipping News Save Everything, har glömt bort att svänga så är det utan att man börjar undra om något är lite ruttet i landet Post-rock.

Diagnosen känns inte mindre relevant när jag strax efteråt inser att Battles, ett band som med det mest fantastiskt resultat verkligen lyckats vidareutveckla hela rock-genren de senaste två åren, inte ens är nominerade.

OMG! WTF! ETC!

Men ett urval av 64 band med hyfsad geografiskt utspridning är ändå tillräckligt intressant för att hitta guldkornen. Mest lovande upptäckten hittills är de in-your-face-betitlade och -svängande Holy Fuck medan de förvånansvärt populära standard-crescendorockarna i japanska Mono gärna får åka ut i turneringens första omgång.

Min röst lägger jag på Rockets Red Glare och deras poetiska taktbytesdissonans, även om jag har för mig att de splittrades för ett par år sedan. Man kan dock fråga sig hur mycket postrock Rockets Red Glare egentligen är med sina hjärtskärande låttexter men den diskussionen lämnar jag åt det inbitna subgenrefolket.