All tomorrow´s parties ( festival)

Mogwai´s Barry Burns

- Yeah, we copied them! We copied everything!

Vid semesterlägret Camber Sands UK, dit Londons förortsinvånare flyr i händelse av semester eller fint väder, hålls festivalen All Tomorrow Parties. Istället för att någon konsertpromotor eller bokningsbolag bestämmer vad festivalpubliken ska se överlåts detta ansvar till en artist eller ett band.

Bokningarna var i år kurerade av Slint, vädret äv Ken Loach och festivalpubens ljudvolym av My Bloody Valentine att döma av öronsuset efter vistelsen. Ett roligt rykte var för övrigt att Kevin Shields, efter år av tjat från arrangörerna, smög runt på området.

Efter att ha legat i träda sedan tidigt 90-tal har Slints-medlemmar skingrats för vinden. Ex-Slintarna dyker under åren upp i bandkonstellationer som innefattar allt från Stereolab till Palace Brothers.

Återföreningar brukar kännetecknas av nostalgi, pengabegär och en känsla av passerat bäst-före-datum. Till viss del stämmer detta även för Slint. Nostalgikänslan över mitt 10 års jubileum som Slint-lyssnare går inte att komma undan. Säkert har pengar någonstans fungerat som argument att spela ihop sig och repetera under tre månader. Men Slints obevekliga styrka som återförenade är att den musik bandet presterade fortfarande låter ny och vital trots alla efterföljare som inspirerats och kopierat förlagan.

På scen är varenda ton som anslås identiskt med de skivinspelningarna. Till Good morning Captain sker någon bisarr allsång till avslutande "I miss you" upprepningarna. Geek-faktorn, de ovanligt stora marijuanamolnen och den smått euforiska atmosfären innan och efter Slint-spelningen kommer att bli svårt att uppleva igen.

Det var fantastiskt att vara med om händelsen, det går dock inte att komma ifrån att Slint faktiskt satte upp sig själva. Vill man vara riktigt elak; publiken fick se ett väldigt exakt coverband. Men i sammanhanget kändes det inte som att det gjorde något.

Logh - A sunset panorama (album)

Postrock, slow-core eller sad-core? Logh har uppenbara liknelser med band som Mogwai, Codeine och The New Year. Det är långsamt, många gånger instrumentalt och det är gitarrmönster och ringande toner till mörk och lite småledsen sång. Detta låter och kan bli hur tråkigt som helst. Räddningen är att Logh har en bärande idé bakom så gott som varje anslagen ton.


A sunset panorama är tveklöst den skiva som mest påminner om Sonic Youth. Att nämna Sonic Youth i en recension är både generellt och slentrianmässigt. Men faktum är att vissa melodier, samt Mattias Fribergs röst, låter mer sentida Sonic Youth än vad Logh tidigare förmedlat. Låten Destinymanifesto är det mest uppenbara exemplet. Logh har dock alltid lyckats med att framkalla ett eget uttryck. Det låter svenskt, fast på ett bra sätt.


Det är nästan omöjligt att göra en intern rankning av Loghs tre skivor. Det är så pass hög kvalitet rakt igenom. Frågan är om inte förra skivan "The raging sun" hade högre toppar medan "A sunset panorama" är jämnare och mer sammanhållen. Att skivan kommer med en DVD-dokumentär om hur inspelningen klarades av på tio timmar är ett klart mervärde.

Josh Rouse - Nashville (album)

Låt inte titeln på Josh Rouse nya släpp förvirra, det är ingen och mainstreamad country det handlar om. Utgångspunkten är mitten av 70-talet, någonstans i USA. Denna stämning som grundlades i och med förra skivan 1972 befästs ytterligare i Nashville. Rouse verkar ha hittat sin plats och tid att verka och trivas i.

Nashville utmanar ingenting, det är på många sätt ett slags tryggt indiealternativ till musik som ändå håller sig mitt i vägen. Inledande "It´s the nightime" med sitt fm-rockiga anslag har full potential att fungera i vilket bilåkarsammanhang som helst. Och lite så fortsätter det, tryggt, sympatiskt, säkert och med en lätt indietouch för att inte bli alltför bredbent. Det är svårt att tycka illa om men, föga förvånande, det blir lite tråkigt.

Det känns som Josh vet om detta och försöker avhjälpa med att använda sig av snygga stråkarrangemang, gospelrock ( som inte alls fungerar i "Why won´t you tell me that") samt den mer funktionella pianoballaden "Sad Eyes" med välbekant melodin och avslutande soulcrescendo.

Denna skiva kommer att fungera till frukost, lunch, middag och kväll men ingen kommer att känna behovet att höja volymen och utbrista "lyssna på det här!". Den nerven saknas tyvärr och när jag tänker på det kan denna recension i stora delar appliceras på Josh Rouse förra skiva.

Eiafuawn - No More Like That (mp3)

Känslan: Det är 90-tal, det är indie-efterfest med folköl och tre killar i randiga tröjor står vid cd-spelaren med skivor som dom köpt över nåt som kallas "internet". Ginzakatalogen är kall. Nu är det 10 år senare och jag är med på tåget! Det här är nytt! Men är det fräscht?

"Skivbolaget" Observatory förtjänar verkligen sina citationstecken, för mycket skivor ger de inte ut. Däremot släpper de ogg-filer på löpande band på sin sajt.
Jag skulle kunna plocka fram Manticore lika gärna, men vet att Valdemareview-läsarna är mer intresserad av ny gitarrbaserad rock än Clicks and cuts-skadad laptop-house. Dessutom är Eifuawn sådär melodiska, koncisa och subtila som Eels var när de var som bäst, "ekonomiska".

Så Eifuawn (som betyder Everything is All Fucked Up and What Not) passar väldigt bra inför februari: Lo-fi. Udda. Smalt. 90-taligt. 90-tal är inte ett skällsord - se bara på den nya nugaze-trenden som gör sig både ett namn och en hacka på att genomleva 90-talets finest igen.

På Eiafuawns-spåret ryms flörtar med Vincent Gallo och något stråk av Blur när de var som skitnödigast. Det är skräpigt och psykadeliskt, inspelat på en fyrkanals-maskin av en och samma kille, Clay Parton

Lyssna/ladda ner här!

the radio dept. - this past week (ep)

Den andra EP:n i rad från Radio Dept bjuder på en mer lågmäld resa än den förra. Om än sker färden i numera bekanta hjulspår. Johan Duncanson röst är fortfarande nära, ljudbilden har blivit lite större med hjälp av mer bakgrundsljud som stråkar och eh..synthar.

Den största skillnaden från tidigare alster är att Pet Shop Boys influenserna blir tydligare, med lite annan produktion skulle minst två av de fyra spåren kunnat ta plats på "Behaviourism". Släktskapet blir speciellt tydligt i "Deliverence" med dess fallande harmonier i refrängen.


Radio Dept fortsätter att skapa en skör vacker och vemodig stämning utan självömkan. Dessutom tillhör dom ett av de få band som blir bättre och bättre för varje skivsläpp.

Bonnie Prince Billie & Matt Sweeney - Superwolf (album)

Är ett spännande samarbete verkligen spännande på riktigt? Superwolf där alt.country-ikonen, singer-song-skägget Will Oldham tar hjälp av Matt Sweeney från avsomnade indierock-hjältarna Chavez, vittnar snarare om motsatsen.

Resultatet av detta samarbete speglar inte två motsatser som bildar en ny enhet. Snarare känns det som en habil och ytterst traditionell och enhetlig Will Oldham produkt. Tyvärr känns hela skivan ganska oengagerad. Det var säkert kul att spela ihop men ingen låt lyfter och snart uppkommer tankar om hafsverk och spontanjam. Till detta kommer en ytterst tråkig ljudbild; två elgitarrer + två röster. Sweeneys klara och ljusa röst befinner sig dessutom ofta i bakgrunden.

Slutsatsen är att den produktive Oldham lämnat från sig en standardprodukt som knappast kommer ge ett större avtryck när karriären summeras. Det är inte dåligt, men med tanke på bakgrunden och tidigare alster så är det ändå en besvikelse.

2004 Redux

Upp med handen alla som fortfarande upptäcker bra skivor från förra året. Exakt:

Animal Collective - Tung songs (album)
Värd att nämna igen. I "Visiting friends" får vi så äntligen höra Kevin Shields sjunga och spela i sömnen mitt under pågående elavbrott.



Battles - EP C/Tras/EP B (ep:n)
Skulle naturligtvis med ett par låtar bortsorterade ha blivit en formidabel fullängdare. Men är man (ja, han ovan) Don Caballero-Ian så släpper man hellre tre ostyriga ep:n på lika många månader. Årets återkomst och stor guldstjärna för webbsidan.

Beat Material - And two photographs (cdr)
Fan alltså. Varför heter inte jag Selwyn Sharples, är provinsmästare i skateboard och sjunger i 2004:s bästa postpunkband som får Bloc Party låta som Nic and the Family?

Black Dice - Creature comforts (album)
Inte en melodi och kanske mest pinsam om fem år? Inte för alla.

Hot Chip - Coming on strong (album)
Inte ett hipster-fel och kanske mest pinsam om fem år? För alla.

Max Richter - The blue notebooks (album)
Instrumentalindie:ns Lugna favoriter. Alla rätt.



Pinback - Summer in abaddon (album)
Popens Ronaldinho. Solklart bäst, minst fotogenisk och mest omskrivn…damn.

Sixtoo - Chewing on glass and other miracle cures (album)
Fler hiphopare som upptäcker ljudlandskap och tonar ner pratsången, tack!

Trans Am - Liberation(album)
Bombar alla andra fundamentalistiska anti-Bush-skivor till demokra…eh, småsmulor.

TV on the Radio - Desperate youth, bloodthirsty babes (album)
Strålande skiva blev trött grunge på scen. Jag har alltså inte lyssnat på skivan sedan dess men ... se man på, den är fortfarande riktigt bra!

Wolves! (of Greece) 10” (ep)
Vart tog Yaphet Kottos nya vägen frågar du dig? Äh, spela roll när ex-Bob Tilton har börjat spela rock igen!

Bonus! Bästa remastrade:
Slayer "Reign in blood" (album)
Van Halen "1984" (album)

Året-året 2004

2004 har för mig varit ett återupptäckternas år, mer än något annat. Många bra bra plattor under 2003 skickade iväg mig på intressanta stickspår. Där har jag irrat hela året, men ett sju par fina från 2004 har jag hittat:

1. Hidden cameras "Missuaga godamm" (album)
Sån där harmoniglad popmusik som jag egentligen går och längtar efter hela tiden. Bögtexterna gör bara saken bättre.

2. Magnetic fields "I" (album)
Mer bögpop med ett par riktigt kassa vaudeuville-nummer. Men höjdpunkterna ("I thought you were my boyfriend" "I dont really love you anymore" och "I wish I had an evil twin" ) väger definitiv upp.

3. Mali , land.
I år har jag fortsatt upptäcka resten av Salif Keitas släkt. Gamla Electro bamako från 2002, t ex.

4. Elissa "Ahla donya"
Libanons bidrag till poppen är möjligen på dekis, men nya Ahla donya håller det libanesiska måttet – trots att det inte finns någon Betgheeb Betrouh (kanske världens bästa kärleksduett, ladda ner nu!) från W akherta maak.

5. Pipas "A cat escaped" (album)
2004 var twee:ens år. igen

6. Stina Nordenstam "From Cayman with love" (låt)
Plötsligt så låter Stina precis så magisk och Lynchig som hon gjorde på första och andra skivan. Och det krävdes Enya-körer för att nå dit!

7. Vladislav Delay/Luomo artist
Släppte nästan allt fritt på Humme recordings. Information – yada yada – free. Framtidens funksoul är finsk och den är dubbig, minimalistisk, housig och dansant.

Bubblare:
Syd Matters
Fredrik Kempes "Finally"
Madvillain - souli
Junior Boys - "Teach me how to fight" (låt)
The Elected - "A response to greed" (låt)
Stevens Sufjan - "For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" (låt)
Great lake swimmers - "I will never see the sun" (låt)
Little Louie Veha - "Cerca de mi" (låt)
Shreddingmusic.com (webradio)
http://radio.indie.nu:8000/(webradio)
Dogglounge (webradio)

...And You Will Know Us By The Trail of Dead - Worlds Apart (album)

För sju år sedan spelade Trail of Dead på CMJ i New York. Debutplattan var fortfarande ny och bara timmar innan spelningen hade en hel paketbil instrument och förstärkare blivit stulen. Istället för att ställa in spelningen inför alla 29 personer så gjorde de sitt bästa av situationen med lånad utrusting och återkommande vätskepauser. Resultatet? 22 minuters etanolkaos på ljudnivå 11 med en prydlig avslutning i en högtflygande scendykslandning på det öde betonggolvet.

Av denna fanatiska och, i varierande grad, fantastiska ojämnhet som kännetecknade också de strålande två första plattorna återstår idag nada. Istället sällar sig Worlds Apart till oerhört överskattade Source Tags & Codes men med ytterligare bagage i form av pianoballader, barnskratt och sånglyrik om 9/11 halvägs till Ola Salos The Ark.

Och aldrig någonsin har det med större säkerhet kunna fastslås att Trail of Dead är gothindie:ns svar på NKOTB.

lista för 2004

dags för lista utan speciell ordning:

- sufjan stevens " seven swans". Singer-song som leverar riktigt bra låtar tillsammans med lite oväntad ljudbild. " He woke me up again" en neo-psalm som borde sjungas i varje församling.

- pinback "summer of abaddon". Meckig men ändå självklar pop. Pinback lyckas leverera en till mästerlig skiva med intakt skärpa.

- james orr complex "chori´s bundle". En math-rockare från skottland på soloutflykt. Släktskap finns möjligtvis med José Gonzales men "choris bundle" är betydligt mer omfångsrik.

- mattias alkberg BD "tunaskolan". För att det går att vara samhällskritisk utan att skriva folk på näsan, för att det känns att det är en arg fembarnsfar i norbotten som fått nog. För att det är smart spelat med stor känsla utan att vara kalkylerat.

- animal collective " sung tongs". Låter som två konstiga killar instängda i en garderob med en laptop och två akustiska gitarrer. Knasigt men samtidigt angeläget, har på något sätt fått mig lite intresserad av musik från Afrika

- junior boys "last exit". Det är möjligtvis en ledsen förfest eller obehaglig efterfest. Party är det aldrig, melankolin är för starkt framträdande. Om Pharell diggat New Order istället för Limp Bizkit kunde det låtit ungefär såhär.

- jens lekman "when I said I wanted to be your dog". Det krävs ton av mod för att göra det Jens gör och komma undan med det. Det är så fel på många punkter att det inte kan bli annat än befriande rätt. Samtidigt; utan ett gäng riktigt bra låtar hade det inte fungerat.