Två män (fenomen)

Två män: Ta bort låtskrivarparen: Lennon/McCartney med epigoner. Dessa vill vi inte åt. Män har komponerat ihop i alla tider sedan Mozart och Salieri utan att det betytt ett dyft.

Också tas bort: alla amerikanska, vita män. Boy meets girls Waiting for a star to fall må vara en klatschig hit (speciellt i Cabin crews läbbiga version) men den saknar varje spår av tveksamhet.

Kvar har vi duon. Hetereosexualiteten suddas ut (inte nödvändigtvis av homosexualitet utan även av osäkerhet och ambivalens) av två män med en dator. Se framför dig Pet shop boys.

Det är glättigt på ytan men sökande. På jakt efter identiteten och det ultimata sättet att uttrycka sin ambivalens, tveksamhet och samtidigt klädsamma tvärsäkerhet: i en poplåt. Gärna runt 3 minuter.

Sveriges bidrag till tvåmän-genren är inte illa: The tough alliance, Eurosport och The Embassy bär sin slipprande identitet som den sista droppen vatten. Det är melankoliskt, ironiskt och störigt.


Norge är inte heller oävna: Aha (var väl egentligen en duo, vad gjorde den tredje egentligen?), Kings of convenience, Fra lippo lippi. Alla lirar på Pet shop boys arena med stråkar, orchestra hits, blaserad sång och framåtsluttande beats.

På den arenan har även Röyksopp haft ståplats. Men med nya The Understanding börjar ambivalensen flagna och under den farligt icke vattenlösliga lacken döljer sig inte sex utan assexualitet. Navelludd.

Undantagen:
I 49 percent lever drömmen om Romanthonys återkomst: en enkel r'n'b-ballad med gospeluppbyggnad. Technon närvarande.
Follow my ruin luktar Aha.
Circuit breaker lånar allting från Being boring; stämningarna, fraseringen – till och med Nile Rodgers-gitarrerna. Det är dubbigare, clubbigare och mer Anders-och-Måns (de vedervärdiga nynaiva P3-skåningarna) än förebilderna men prestandan är godkänd.

Men sen vill jag inte prata mer om den här skivan, för följande spåret är en synt-opera med Jean-Michael Jarre-ambitioner. Dokumentär-redaktionen ringde. Dom behövde ett soundtrack till sin nya tv-serie "Jordens födelse".

Det sista vi behövde: ett nytt Daft punk.

Lawrence - Spark (Superpitcher mix) (mp3)

Sommarhouse kan vara så mycket. Trots hippa tidningars hyllningar av eurotechno och trackslistor och sommartoppar som fylls med puckad knull-techno så föredrar Valdemar soundtracket till nätterna, snarare än kvällarna.

Superpitcher – som tidigare slagit oss med vocal house-häpnad – har mixat Lawrence låt "Spark" och det klingar vackert över nejden.

Det är lyssningshouse.

Avancerad rytmik, beats som byter plats och ändrar gunget. Housepiano-ackord som influerats av Esbjörn Svensson och Koop i deras bästa stunder. Vindklockor. En ljudbild lika luftig som soldäck på färjan mellan Grisslehamn och Eckerö, Åland.

Ovan nämnda referenser är i stort sett var och en avskyvärda, men sammansatta bildar de den mest melankoliska, dansanta, lyssningsbara och avancerade sommarhousen för det här året.

I konkurrens med: senaste Isolee och såklart sommarnätternas eviga (finska) kungar: Jori Hulkkonen och Luomo.

The Mountain Goats - The Sunset Tree

Från början var Mountain Goats endast John Darnielle som hamrade, verkligen hamrade, på sin gitarr. Inspelat direkt, utan overdubs, på en gammal kassettbandspelare.


En slags punk-americana utan protester, desperation större än Darnielles bandspelare. Skördetröskan i bakgrunden, febriga betraktelser kring svekfulla kvinnor fyllt av geografisk name-dropping och vardagsdramatik utgjorde huvuddelen av sångerna.

Sedan ett antal skivor tillbaka har Mountain Goats blivit mer av ett band än ett enmansprojekt. The sunset tree har fått rasande bra kritik i hemlandet och skivan beskrivs som ett av Iowa-sonens bästa. Det finns flera bra och refrängstarka spår, produktionen sätter Johns nasala röst och gitarr i fokus samtidigt som andra instrument som piano och cello tillåts ta plats. Detta är med andra ord ett helt annat Mountain Goats än de tidigaste inspelningarna för över tio år sedan.

The sunset tree är på många sätt en logisk utveckling på The Mountain Goats och det känns som att bandet börjar hitta sin form. Albumet innehåller en hel del bra låtar och är tillräckligt annorlunda för att göra ett intryck och höja ett och annat ögronbryn. Lika omvälvande som för tio år sedan blir det inte men det känns okej att saker och ting lugnat ned sig.

Sufjan Stevens - Come On Feel The Illinoise

22 låtar på en timme och 14 minuter. Jämfört med förra årets kristna, ändå briljanta, Sevens Swans har Sufjan Stevens breddat sin musikkonst i och med Come On Feel The Illinoise.

Det är mer av allt. Fler instrument, låtar, röster, textteman och stilar. Problemet blir som väntat att allt inte håller samma klass. Eller, det kanske håller samma klass men eftersom det finns så mycket av allt blir det lätt att identifiera vad man verkligen gillar.

Jag gillar inte: cabaret eller musikalanstrukna nummer med jättemånga instrument. En del instrumentala. Meningslösa ljudbitar på 23 - 45 sekunder. Att det är lite för mycket Sufjan för sitt eget bästa. ( Dock långt ifrån Ryan Adams totala brist på verklighetsförankring).

Jag gillar: femtaktslåtarna, sångmelodierna som ofta är bättre än vad man kan förvänta sig. Tjejerna som körar utan att göra en stor grej av det , de textmässiga djupen och ljudbilden när den kommer till sin fulla rätt.

Låten "Chicago" symboliserar när det är som allra bäst. Klockor, stråkar, körer, fantastiskt vacker sångmelodi, allsångs-refräng. Som trots sin maffighet ändå låter minimalistisk snarare än bombastisk.

Slutligen, många gånger bättre än vilken kristen multi-instrumentalist som gör ett konceptalbum som helst. Men det finns ett antal tillfällen jag önskar att jag satt i producentstolen för att kunna skrota ett gäng låtar.

Death From Above 1979 (live)

Året är 2005 och Death From Above 1979 är världens populäraste rockband. Kerrang-rockern, DIY-punkaren, fanzine-nörden, Bon-modellen, Vice-hipstern, Populärkulturkritikern, Göteborgskalaset, statstelevisionens Musikbyrå och tidningen Affärsresenären – i år bara älskar alla Toronto-duon.

De kommer från Kanada! De har mustascher! De är skitsnygga! De dejtar fotomodeller! De spelar svinhårt! På bara bas och trummor! De blev stämda av LCD Soundsystem-DFA! De bor i en begravningsbyrå! De är ett homopar! De träffades i en fängelsecell!!!

En massa hel-, halv- och osanningar, javisst. Sant är i alla fall att en hel industri fortfarande så gärna omfamnar Rockmyten™ att två genombussiga punknördar med en gnutta humor nästan lyckas frammana mer allsång kring DFA79 som idé än hur de faktiskt låter.

Men samtidigt - att man har mage att ens klaga. Helt gratis ger Popaganda oss möjligheten att se de två torontonians äntligen göra fullängdsdebuten You're a woman, I'm a machine rättvisa med fantastisk riff, tajta discobeat och modest vibratosång. Samt det som tack vare grundläggande Spinal Tap-logik alltid gör rock bäst live: volymreglaget på 11.

Förbannade november-temperaturer, festivallukt av sopor och ett "Vi drar, nu har man i alla fall sett dem."-citat från något bandsamlar-pucko till trots: årets utomhusspelning.

Mice Parade - Bem Vinda Vontade

Lite här och var i media har det betonats vikten av att utmana konventioner för att leda popmusiken framåt. Inte speciellt kontroversiellt eller nydanande statement. Populärkulturen drivs av dialektik; tes - anti-tes. Hela Marx-konceptet fast i mikro-kosmos.

Paradigmskiften som att Nirvana och grungen ersätter Hår-metallen, att grungen ersätts av garagerocken, handlar huvudsakligen om det som syns på den kommersiellaytan. Under kan vilken hopplös subkultur frodas utan att vara beroende av vilka vindar som skapar vågorna. Jag vet att det finns en hel symfonirocksgerilla där ute som väntar att ta över när garagerocken med monstret The White Stripes i spetsen tagit sitt sista skivframgångskliv.

Mice Parade känns helt befriad från strömningar och dialektik. Mice Parade, egentligen Adam Pierce, sitter i sin lägenhet och gör lite elektroniska ljud, plockar på sin nylonsträngade gitarr, sjunger i samtalston och låter en kompis spela lite trummor. Kanske ringer Adam till Kristin Anna Valtysdóttir från Mùm och ber henne sjunga en duett.

Från att varit mer experimentelt kring ljudlandskap har Mice Parade rört sig mot ett sydamerikanskt, elektro-akustiskt universum där sångerna sätts i fokus. Med Bem Vinda Vontade är det möjligt att Mice Parade kan kopplas samman med folktronica, freak-folk eller vad vågen nu må kallas. Jag har i dagsläget emellertid svårt att se hur denna skiva skulle kännas obsolet. När tidningsdrakarna nästa gång utämner årets bästa poplåt (förmodligen något med skinnjackor, låter som the strokes fast mer the beatles, lite Kent fast elektrobeats) kan du tänka på Mice Parade-låten "Night Wishes" och glömma allt annat.

The Books - Lost and safe (album)

På vinden i ett viktorianskt hus i North Adams, Massachusetts bor The Books. Ett par kvarter bort ligger USA:s största museum för samtidskonst, det fantastiska MASS MoCA.

Måhända en tillfällighet, men kombinerat med den amerikansk-holländska duons enorma samling samplingar och instrument så beskriver detta ”Lost and safe” nästan på pricken.

Till skillnad från föregående album så inte bara sjunger The Books nu själva, melodierna har förfinats så till den grad att man bara måste nynna med ljudet av studsande plastbollar och begeistrade sportkommentatorer.

Strax halvårsskifte och Differnet, Caribou, Four Tet & Co får allt se sig distanserade.

Deerhoof - Green cosmos (ep)

Klädsam ödmjukhet i all ära – Deerhoof är 2000-talets bästa nyskapande rockband. Därom tvistar knappt ens de popkultur-lärde efter att självaste The Simpsons-skaparen Matt Groening lät välsigna San Francisco-kvartetten med ett kort: ”They’re amazing”.

”Green cosmos” är Deerhoof i sitt esse. Matsuzaki sjunger på skir japanska till sagosöta melodier som om vartannat frontalkrockar med gitarrdån, förses med dansbeat eller förstärks av det orkesterinstrument som råkar stå näst på tur. Begränsad till sju låtar återkommer man till ”Green cosmos” igen och igen och igen. Ni vet, som med The Simpsons.

The Books (mappning)

Congreso – El Congreso (album)

Musik på spanska behöver inte bara vara Mendez, Ricky Martin eller Las Ketchup. Ibland är steget från chilenskt 70-tal till svenskt 2000-tal kortare än vad man tror. När svenska Dungen firar framgångar i New York och Håkan Hellström införlivar flöjt i P3-hits är det intressant att rikta blicken mot en annan tid och en annan kontinent.

Congreso´s debutskiva ”El Congreso” kom ut 1971 då medlemmarna fortfarande var tonåringar. Pre-Pinochets Chile var uppenbarligen en grogrund för folk-psychedelia med anglofila influenser. Lite låter Congreso som om Dungen sjungit på spanska och lyssnat på Beatles istället för Jimi Hendrix. Musiken är luftig och klar som en promenad i Anderna. Melodierna refrängvänliga och den medfödda folkmusiken befinner aldrig sig långt bort.

Utan att förstå mer än restaurangspanska inser man tidigt att ”Has Visto Caer Una Lagrima” handlar om tårar och stora känslor. En rak popsång med la-la-la körer och ett uttryck som tar sig igenom både tid och geografi.

Egentligen är det här inga konstigheter; det är ett briljant och stundtals hisnande vackert popalbum. En viss exotism som att sången är på spanska och albumet gavs ut för mer än trettio år i Sydamerika fungerar som extra krydda. Att det sedan låter mer modernt nu än någonsin gör det inte sämre.