Serena-Maneesh – Serena-Maneesh (album)

Knarkiga Spiritualized-gitarrer, Telescopes-trummor, Chapterhouse-dröniga texter, oooh-iga Nightblooms-körer, Drop Nineteen-strukturer och en sån sömnig, Scarlett Johansson-aktig tjejindie-röst som bara fanns i Sverige och Holland på 90-talet.

Vad jag menar, såklart: My Bloody Valentine.












Men varför har sångaren Axl Rose-bandana och Axl Rose-öppen mun med vidhängande mustasch? Shoegaze var aldrig ironiskt.

Paavoharju - Yhä hämärää (album)

Finsk populärkultur är ett kapitel för sig. Anledningen är enkel: finländare är förmodligen västvärldens mesta individualister och ger mest blanka fan i vad du, grannen eller experten tycker om dem.

I det lagbundna universum av konformism som är mainstreamvärldens popkultur anses ofta den som inte bryr sig om lagarna som hjälplöst fel. Må det vara Eurovisionsschlagern eller den senaste krönikörlistan – utanför hemlandet är de finska varianterna aldrig rätt.

En egensinnighet av sådant mått kan dock alstra populärkulturella fenomen av sällan skådade slag. Exemplet för dagen är det senaste årets exotiska finska psychfolk-våg som i våras nådde en nästan ansträngt hög nivå på Williamsburghipster-indexet, där hela freakfolk-scenen klättrat i ett par år redan.

Vågen visar tack och lov inga som helst tecken på att ebba ut när nu också Paavoharju från Nyslott i östra Finland albumdebuterar på Fonal Records, Tammerforsetiketten som spelat en viktig roll i att faktiskt ge ut Islaja, Kiila och andra besläktade band på annat än de hembrända skivor som banden själva länge nöjde sig mig.

Yhä hämärää (”Allt dunklare” gissar vi men vet du bättre tveka inte att hojta till!) är nämligen inget annat än förbluffande fenomenal. Så spröd och så vacker och samtidigt så spretig att man...kommer...av...sig. Helt.

Musikens beståndsdelar är så vitt skilda och resultatet så oväntat och fulländat att redovisa dem är nästan oförskämt. Som genom ett tunt filter av skiftande kortvågsbrus hör jag ändå smäktande österländsk sång, naturligt distorderade gameboybeat och gitarrplock, ett blygt pianospel, en flyktig kyrkokör och de finaste melodier.

Pust. Alltså... det kan ha varit årets skiva jag just hörde.

Psyko-folk; Gary och Bill (genre/klassiker)

Pych-folk, en genre som verkar innehålla spannet mellan David Crosby´s solomustasch till mer nutida Six Organs of Admittance. Från denna genre hämtas två ny-gamla alster.

Den första ut är Bill Fay´s "From the bottom of an old grandfather clock". Demos och outtakes brukar inte vara kvalitetsäkrade men i Bill är fallet snarare tvärtom. De riktiga album jag har hört av Bill Fay från 1970-talet är överarrangerade och stråksmetade. Bill tycker att det på skiva inte är något problem med gitarrsolon. Det är inte ok.

På " From the bottom...etc etc bla bla" hörs sångerna i sin oförställda form. Visst låter det lo-fi och visst är vissa saker lite ofärdiga. Trots det gör sig låtarna betydligt mer rättvisa med ett skrälligt piano och lätt överstyrd gitarr än de symfonirockskompositioner som präglar albumen. Sammantaget är "From the...osv osv " en samling med psykedeliskt anstrukna visor med inslag av power-pop. Det hela är oförställt brittiskt utan att vara poserande. En känsla av landsbygd, utspillt Earl Grey och förlorat Common Wealth.

Vid samma tidpunkt, på havets motsatta sida finns Gary Higgins. Gary åkte dit för innehav av gräs, samlade sina vänner innan fängelsestraffet på 2,5 år och spelade in en psych-folk klassiker på 48 timmar. Resultatet blev "Red hash".

Trots sin obeskrivligt fula image ( se bild) har Gary ljus och klar röst, stundtals lik Elliott Smiths. Sångerna ges en luftig och mestadels akustiskt inramning. Det är rakt och direkt med flera subtila inslag. Värt att lyfta fram är den vingliga orgeln i magnifika " I´t didn´t take too long". Hippie-flummet undviks genom att låta personlig och angelägen. Mer pop än americana.

Gemensamt för Bill och Gary; omedelbart med hög skärpa, bra sång och melodier. Inga konstigheter bara väldigt bra. Båda skivorna har nyss remastrat och återutgivits. Kul köp helt enkelt.

La Casa Azul - tan simple como amor (album)

Spaniens twee-svar på Brainpool/Eggstone måste vara La Casa Azul. Tan Simple Con Amor var en rekommandation från varuhuset FNAC och verkar vara lite av en indie-klassiker i landet.

Fem välskapta ynglingar, troligtvis inte en dag äldre än 21, spelar söt och ganska invecklad popmusik. Indiefrisyrerna finns där, två söta flickor med olik hårfärg, tre nästan lika söta pojkar och alla sjunger för allt de förmår. Ibland lite oväntade harmonier, discovändningar, självklart ba ba ba och Beach Boys-falsetter.

Tuggummi-indie och oanstötligt som något, kliniskt fritt från svärta och smärta. Det är bra, men jag tror att jag mer ser framemot det musikaliska resultatet av söta indiepopare som varit för länge i samma band. Min elaka förhoppning är att en soppa av svartsjuka, trånga turnébussar och brutala uppvaknanden till verkligheten skapar något lite mer intressant.

Men att döma av titeln på den nya singeln "Viva (un poco mas) el amor" är nog twee-posen intakt. Vågar vi gissa på tamburin, handklapp och ännu mer ba-ba-ba?

Gang of Four - Damaged Goods (mp3)

Tänk dig att ett gäng vänster-farbröder från Leeds ställer sig i studion efter 20 års uppehåll.
Tänk dig att dom återinspelar in en av sina bättre post-punk låtar.

Så långt ganska lätt.

Tänk dig därefter att resultatet är alldeles strålande.

Ok, gubbarna avviker inte en tum från orginalet där gör dom det lätt för sig. Det är lika stramt och lika hårt, produktionen något bättre och körsången lite mer pop än punk. Men framförallt har energin konserverats under den tjugoåriga ljudexilen. Så här ska en uppgradering låta.


Bloc Party, Franz Ferdinand och resten - ni förpassades just till U21-truppen.

Ladda hem på
http://mp3.insound.com/download.cfm?mp3id=2587

Eurohöst - Flaix FM ( radio)

Så, nya tag nya horisonter.

Efter att ha snöat in lite för mycket på singer-songwriters och den för mig tidigare okända genren psysch-folk från 70-talet var det dags att rensa, spotta och skölja. Knasterpopen , glitch, click and cuts och folktronica känns inte heller roligt. Death Cab For Cutie släpper nytt, ställer sig allt mer bredbent och närmar sig arenarock på majorskivbolag. Känns inte heller helt fräscht.

I detta limbo dyker den katalanska radiostationen www.flaixfm.net upp som en idealisk lösning. FlaixFM spelar oftast house åt eurotechno hållet. Ja, så enkelt är det ibland.
Upptempobeats, intensivt ljudbild, en sorgsen melodi, i bästa fall engelskt uttal på spanska. Så mycket mer behövs inte. Låt vara att musiken är helt befriad från konstnärliga ambitioner.

Om indiekidsen lyssnar på Postal Service, Röyksop, the Sport, the Knife, Tough Alliance och resten går det att hitta minst lika intressanta bidrag i FlaixFM:s utbud. Själv uppskattar jag klockrena melodier och inspirerande låtar i Gigi Dágostini "Wellfare"-remix , Deep Dish " Say Hello".

Dessutom har jag blivit mycket förtjust i en dänga där refrängen ( i stort sett den enda texten)
"I´ll take you on a holiday, I know you love me better" sjungs med en ledsam stämma. Ingen aning vad eller vem det är, i vilket fall långt från arierna i Scooter och deras happy hardcore.

Men att Crazy Frog och dennes gelikar också vistas i radiostationens rotation vittnar om att detta äktenskap inte kommer vara helt problemfritt.

Två män (fenomen)

Två män: Ta bort låtskrivarparen: Lennon/McCartney med epigoner. Dessa vill vi inte åt. Män har komponerat ihop i alla tider sedan Mozart och Salieri utan att det betytt ett dyft.

Också tas bort: alla amerikanska, vita män. Boy meets girls Waiting for a star to fall må vara en klatschig hit (speciellt i Cabin crews läbbiga version) men den saknar varje spår av tveksamhet.

Kvar har vi duon. Hetereosexualiteten suddas ut (inte nödvändigtvis av homosexualitet utan även av osäkerhet och ambivalens) av två män med en dator. Se framför dig Pet shop boys.

Det är glättigt på ytan men sökande. På jakt efter identiteten och det ultimata sättet att uttrycka sin ambivalens, tveksamhet och samtidigt klädsamma tvärsäkerhet: i en poplåt. Gärna runt 3 minuter.

Sveriges bidrag till tvåmän-genren är inte illa: The tough alliance, Eurosport och The Embassy bär sin slipprande identitet som den sista droppen vatten. Det är melankoliskt, ironiskt och störigt.


Norge är inte heller oävna: Aha (var väl egentligen en duo, vad gjorde den tredje egentligen?), Kings of convenience, Fra lippo lippi. Alla lirar på Pet shop boys arena med stråkar, orchestra hits, blaserad sång och framåtsluttande beats.

På den arenan har även Röyksopp haft ståplats. Men med nya The Understanding börjar ambivalensen flagna och under den farligt icke vattenlösliga lacken döljer sig inte sex utan assexualitet. Navelludd.

Undantagen:
I 49 percent lever drömmen om Romanthonys återkomst: en enkel r'n'b-ballad med gospeluppbyggnad. Technon närvarande.
Follow my ruin luktar Aha.
Circuit breaker lånar allting från Being boring; stämningarna, fraseringen – till och med Nile Rodgers-gitarrerna. Det är dubbigare, clubbigare och mer Anders-och-Måns (de vedervärdiga nynaiva P3-skåningarna) än förebilderna men prestandan är godkänd.

Men sen vill jag inte prata mer om den här skivan, för följande spåret är en synt-opera med Jean-Michael Jarre-ambitioner. Dokumentär-redaktionen ringde. Dom behövde ett soundtrack till sin nya tv-serie "Jordens födelse".

Det sista vi behövde: ett nytt Daft punk.

Lawrence - Spark (Superpitcher mix) (mp3)

Sommarhouse kan vara så mycket. Trots hippa tidningars hyllningar av eurotechno och trackslistor och sommartoppar som fylls med puckad knull-techno så föredrar Valdemar soundtracket till nätterna, snarare än kvällarna.

Superpitcher – som tidigare slagit oss med vocal house-häpnad – har mixat Lawrence låt "Spark" och det klingar vackert över nejden.

Det är lyssningshouse.

Avancerad rytmik, beats som byter plats och ändrar gunget. Housepiano-ackord som influerats av Esbjörn Svensson och Koop i deras bästa stunder. Vindklockor. En ljudbild lika luftig som soldäck på färjan mellan Grisslehamn och Eckerö, Åland.

Ovan nämnda referenser är i stort sett var och en avskyvärda, men sammansatta bildar de den mest melankoliska, dansanta, lyssningsbara och avancerade sommarhousen för det här året.

I konkurrens med: senaste Isolee och såklart sommarnätternas eviga (finska) kungar: Jori Hulkkonen och Luomo.

The Mountain Goats - The Sunset Tree

Från början var Mountain Goats endast John Darnielle som hamrade, verkligen hamrade, på sin gitarr. Inspelat direkt, utan overdubs, på en gammal kassettbandspelare.


En slags punk-americana utan protester, desperation större än Darnielles bandspelare. Skördetröskan i bakgrunden, febriga betraktelser kring svekfulla kvinnor fyllt av geografisk name-dropping och vardagsdramatik utgjorde huvuddelen av sångerna.

Sedan ett antal skivor tillbaka har Mountain Goats blivit mer av ett band än ett enmansprojekt. The sunset tree har fått rasande bra kritik i hemlandet och skivan beskrivs som ett av Iowa-sonens bästa. Det finns flera bra och refrängstarka spår, produktionen sätter Johns nasala röst och gitarr i fokus samtidigt som andra instrument som piano och cello tillåts ta plats. Detta är med andra ord ett helt annat Mountain Goats än de tidigaste inspelningarna för över tio år sedan.

The sunset tree är på många sätt en logisk utveckling på The Mountain Goats och det känns som att bandet börjar hitta sin form. Albumet innehåller en hel del bra låtar och är tillräckligt annorlunda för att göra ett intryck och höja ett och annat ögronbryn. Lika omvälvande som för tio år sedan blir det inte men det känns okej att saker och ting lugnat ned sig.

Sufjan Stevens - Come On Feel The Illinoise

22 låtar på en timme och 14 minuter. Jämfört med förra årets kristna, ändå briljanta, Sevens Swans har Sufjan Stevens breddat sin musikkonst i och med Come On Feel The Illinoise.

Det är mer av allt. Fler instrument, låtar, röster, textteman och stilar. Problemet blir som väntat att allt inte håller samma klass. Eller, det kanske håller samma klass men eftersom det finns så mycket av allt blir det lätt att identifiera vad man verkligen gillar.

Jag gillar inte: cabaret eller musikalanstrukna nummer med jättemånga instrument. En del instrumentala. Meningslösa ljudbitar på 23 - 45 sekunder. Att det är lite för mycket Sufjan för sitt eget bästa. ( Dock långt ifrån Ryan Adams totala brist på verklighetsförankring).

Jag gillar: femtaktslåtarna, sångmelodierna som ofta är bättre än vad man kan förvänta sig. Tjejerna som körar utan att göra en stor grej av det , de textmässiga djupen och ljudbilden när den kommer till sin fulla rätt.

Låten "Chicago" symboliserar när det är som allra bäst. Klockor, stråkar, körer, fantastiskt vacker sångmelodi, allsångs-refräng. Som trots sin maffighet ändå låter minimalistisk snarare än bombastisk.

Slutligen, många gånger bättre än vilken kristen multi-instrumentalist som gör ett konceptalbum som helst. Men det finns ett antal tillfällen jag önskar att jag satt i producentstolen för att kunna skrota ett gäng låtar.