Broken Social Scene - Broken Social Scene ( album)

Jag förstod aldrig vitsen med Broken Social Scenes debut. En vän såg dom uppträda och refererade till det hela som VM i elgitarr. Lite så kändes den, lätt opersonlig och gitarrmatta fast på ett dåligt sätt. Från debutskivan fastnade aldrig något förutom enstaka partier. Storheten gick mig förlorad.




Vad har då hänt sedan sist? Leslie Feist har blivit indie-Norah Jones fast ändå bra. Stars har släppt en ny skiva, Kanada har utnämnts till P3:s Popstad.

Uppföljaren innehåller mer hits, mer luft och mer Leslie Feist. Generellt sett är Broken Social Scene är ett mindre symfoniskt alternativ till Arcade Fire´s ishockey-indie. Sköra melodier dränks visserligen i kollektivets blås och stränginstrument men på ett mer hanterbart sätt. Efter upprepade lyssningar framstår bland annat "Our faces split the coast in half" som indierockens framtid. Allt får plats, horn och gitarrer, klang och jubel. Leslies särartade röst battlar med två cymbaler på den trallvänliga versen och greppet är smått genialiskt.

"7/4 (Shoreline)" kan mycket väl vara den bästa låten kollektivet presterat. Även här, allt får plats, stämsång och växelsång, trummor och trumpeter. Lite då och då under skivans gång dyker tankar på Sea & Cake upp vilket känns trivsamt. Till sist en bedrift, dom lyckas införliva ett slags rap-parti utan att få det att låta panikdåligt ("Windsurfing nation") . Sista grejen, skönt minimalistiskt beat på "Swimmers", kolla upp det och få en poppärla till låt på köpet.

2005:s indierockskiva tillika uppföljare.

Depeche Mode - Playing the Angel (album)

Tre skäl till att inte stå ut med Depeche mode:
1. Blues-influenserna
2. Dave Gahans vibrato
3. Att de är mycket gamla

Nya Playing the Angel stärker bara tesen att musik håller på att bli en grej för vuxna. Dvs såna som betalar för sig. Därav Depeche mode-plattor när vi som minst behöver dem. Dessutom är vi 30-nånting så sorgligt ängsliga att missa en ny ung trend att vi stjäl de ungas musik och gör den till vår. Till och med Darin gillar vi! (Om han uppträder med Marti Bergman.)

Kidsen laddar ner Idol-mp3:orna men lägger pengarna på Gucci-väskor och Paper-jeans. På studentflaken dansar dom till "Girls just wanna have fun". Hallå? Meh! Vem bryr sig om ny musik.

Black Dice - Broken Ear Record (album)

När tankebanorna byter spår i 5/8-takt. Urspårning hotar för varje infall som irrar upp på rälsen. Idéer görs eller förstörs vid minsta nyck. Dimman som långsamt ändå lättar.

Bakfylleintellektets musikspegel.

Electrelane (live)

C says:
Var det bra?
P says:
Jaa joo
P says:
bitvis, som vanligt
P says:
Makalöst otåligt band
P says:
de gör två-tre jättebra saker i varje låt
P says:
tyvärr gör de de samtidigt lika många mindre bra saker
C says:
Ja...
P says:
Varför spelar P3 Firestarter med Prodigy?
C says:
Bläää
P says:
Är det ironiskt?
P says:
Usch, man får ju nästan panik
P says:
Electrelane skulle i a f inte vara så poppis om de var 37-åriga postrock-skäggon
P says:
det är J:s och min teori
C says:
Nä säkert inte
P says:
För musiken är...ganska tråkig
C says:
Ja utan tvekan på tomgång många gånger
P says:
och när det verkligen svänger så överges det inom någon halvminut
P says:
Bas och trummor funkade klart bäst
C says:
Kan tänka mig det
P says:
J tyckte också att det var för mycket "piano wheedling"
P says:
pianoonani helt enkelt, haha
C says:
Pianosolon låter inget vidare
P says:
Byt ut pianot mot gitarr och - återigen - de skulle knappast komma undan med det

The Constantines – Tournament of Hearts (album)

Äntligen.

Det enda band som spelar rock’n’roll så att det känns.

Elektriskt! Livsbejakande! Med betydelse! Skärpa! Momentum! Och en överväldigande självklarhet!

Som Springsteen känns för vissa, The Clash för andra och Fugazi för en tredje. Band som The Constantines har omisskännliga drag av och som de som få andra kan göra det allra bästa med.

Och gör det: Tournament of Hearts ger inte bara upprättelse för 2003-års Shine A Light, den mycket ojämna men ändå ordentligt hyllade mellanskivan, utan lever upp till förväntningarna från den självbetitlade debuten från 2001. En albumdebut så fenomenal att den fortfarande står sig som en av 00-talets bästa rockskivor.

Idag släpps Tournament of Hearts och den 1:a och 3:e december spelar The Constantines i Lund och Stockholm. Jag vet inte när rock'n'roll senast fick mig att le så brett av rätt anledning. (Fel anledning).

Hipsterrasism (fenomen)

Om CocoRosie inte fått dig att tappa hakan tidigare så kanske det har blivit dags nu när de f d amerikansk-
parisiskorna flyttat till Williamsburg och börjat gå på Kill Whitey-fester.

Vi må kanske inte till fullo dela skribentens väl så hätska åsikter vad gäller CocoRosies musik men så handlar inte artikeln främst om de två badkarsjammande syrrorna utan den rasism à la "hipp, urban, postironisk aktiefondsungdom" som Williamsburgs vita och välbärgade Kill Whitey-deltagare faktiskt verkar utöva.

Att beteendet kan vara ett resultat av dagens mediastyrda och genomkommersialiserade populärkultur som gör människor till blasérade och avståndstagande konsumenter gör Brainwashed-artikeln än mer till ett läsmåste.

Kanske kan detta ytterligare elda på den s k antirockdebatten som har härjat på internets många forum för arga nördar, t ex kommentarsidan till The Jet Set Juntas 27/9-post.

Ny musikgenre!

Med anledning av Serena-Maneesh-texten här nedan: ibland är referenser enda sättet att beskriva musik på. Vissa band är helt beroende av sitt historiska sammanhang. Samtiden är dem oviktiga.

Att beskriva t ex Pet Politics utan att nämna Velvet Underground vore obildat. Att snacka Jens Lekman utan att fundera på Magnetic Fields är ouppfostrat.

Det är en tvär-genre-genre, dessa band som inte står utan sina referenser. De är inte med nödvändighet härmapor, klichéer eller coverband – men deras referenter är så fasta bopålar att snodda sitt tåg kring att tvärgenre-banden reduceras till guppande barkbåtar.

Extra tydligt 0:53 in i "Selina's Melodie Fountain"

Serena-Maneesh – Serena-Maneesh (album)

Knarkiga Spiritualized-gitarrer, Telescopes-trummor, Chapterhouse-dröniga texter, oooh-iga Nightblooms-körer, Drop Nineteen-strukturer och en sån sömnig, Scarlett Johansson-aktig tjejindie-röst som bara fanns i Sverige och Holland på 90-talet.

Vad jag menar, såklart: My Bloody Valentine.












Men varför har sångaren Axl Rose-bandana och Axl Rose-öppen mun med vidhängande mustasch? Shoegaze var aldrig ironiskt.

Paavoharju - Yhä hämärää (album)

Finsk populärkultur är ett kapitel för sig. Anledningen är enkel: finländare är förmodligen västvärldens mesta individualister och ger mest blanka fan i vad du, grannen eller experten tycker om dem.

I det lagbundna universum av konformism som är mainstreamvärldens popkultur anses ofta den som inte bryr sig om lagarna som hjälplöst fel. Må det vara Eurovisionsschlagern eller den senaste krönikörlistan – utanför hemlandet är de finska varianterna aldrig rätt.

En egensinnighet av sådant mått kan dock alstra populärkulturella fenomen av sällan skådade slag. Exemplet för dagen är det senaste årets exotiska finska psychfolk-våg som i våras nådde en nästan ansträngt hög nivå på Williamsburghipster-indexet, där hela freakfolk-scenen klättrat i ett par år redan.

Vågen visar tack och lov inga som helst tecken på att ebba ut när nu också Paavoharju från Nyslott i östra Finland albumdebuterar på Fonal Records, Tammerforsetiketten som spelat en viktig roll i att faktiskt ge ut Islaja, Kiila och andra besläktade band på annat än de hembrända skivor som banden själva länge nöjde sig mig.

Yhä hämärää (”Allt dunklare” gissar vi men vet du bättre tveka inte att hojta till!) är nämligen inget annat än förbluffande fenomenal. Så spröd och så vacker och samtidigt så spretig att man...kommer...av...sig. Helt.

Musikens beståndsdelar är så vitt skilda och resultatet så oväntat och fulländat att redovisa dem är nästan oförskämt. Som genom ett tunt filter av skiftande kortvågsbrus hör jag ändå smäktande österländsk sång, naturligt distorderade gameboybeat och gitarrplock, ett blygt pianospel, en flyktig kyrkokör och de finaste melodier.

Pust. Alltså... det kan ha varit årets skiva jag just hörde.

Psyko-folk; Gary och Bill (genre/klassiker)

Pych-folk, en genre som verkar innehålla spannet mellan David Crosby´s solomustasch till mer nutida Six Organs of Admittance. Från denna genre hämtas två ny-gamla alster.

Den första ut är Bill Fay´s "From the bottom of an old grandfather clock". Demos och outtakes brukar inte vara kvalitetsäkrade men i Bill är fallet snarare tvärtom. De riktiga album jag har hört av Bill Fay från 1970-talet är överarrangerade och stråksmetade. Bill tycker att det på skiva inte är något problem med gitarrsolon. Det är inte ok.

På " From the bottom...etc etc bla bla" hörs sångerna i sin oförställda form. Visst låter det lo-fi och visst är vissa saker lite ofärdiga. Trots det gör sig låtarna betydligt mer rättvisa med ett skrälligt piano och lätt överstyrd gitarr än de symfonirockskompositioner som präglar albumen. Sammantaget är "From the...osv osv " en samling med psykedeliskt anstrukna visor med inslag av power-pop. Det hela är oförställt brittiskt utan att vara poserande. En känsla av landsbygd, utspillt Earl Grey och förlorat Common Wealth.

Vid samma tidpunkt, på havets motsatta sida finns Gary Higgins. Gary åkte dit för innehav av gräs, samlade sina vänner innan fängelsestraffet på 2,5 år och spelade in en psych-folk klassiker på 48 timmar. Resultatet blev "Red hash".

Trots sin obeskrivligt fula image ( se bild) har Gary ljus och klar röst, stundtals lik Elliott Smiths. Sångerna ges en luftig och mestadels akustiskt inramning. Det är rakt och direkt med flera subtila inslag. Värt att lyfta fram är den vingliga orgeln i magnifika " I´t didn´t take too long". Hippie-flummet undviks genom att låta personlig och angelägen. Mer pop än americana.

Gemensamt för Bill och Gary; omedelbart med hög skärpa, bra sång och melodier. Inga konstigheter bara väldigt bra. Båda skivorna har nyss remastrat och återutgivits. Kul köp helt enkelt.