Höftflygtur konstnärer

Skulle kika lite vad som hände med Vinia Mojica som var med på denna smått banbrytande och fantastiska låt tillsammans med Mos Def & Hi-Tek.

Hittade till sajten WordLingo. Där kom saker i annat ljus. Nu vet jag följande:

"Vinia Mojica är en sångare från Drottningar, New York, bäst bekant för hennes collaborations med Infödingen spontar kollektiv och annat höftflygtur konstnärer.




Hennes inspelningkarriär började i 1989 med songen ”bekräftar din egna historia”, från Djungelbröder'album 1989 Gjort av styrkorna av naturen. Det skulle är början av hennes anslutning med infödingen spontar possen - som skulle jordbruksprodukter De La Soul'slåget s 1991 ”,En rulle som åker skridskor driftstopp namngav ”lördagar”,”- och fortsätta med En stam som kallas sökanden och mer sistnämnd med dess understödja utvecklingen av Mos Def, Talib Kweli, Hi-Tek och Vanligt.

Samarbetat med Fransk höftflygtur gruppallians Ethnik i 1995 och 1998; och gjorda gästspel på album by Heltah Skeltah, Rahzel, och Pete vaggar. Förutom höftflygtur, har har hon också antecknat och utfört med Mary J. Blige, Youssou N'Dour och Arto Lindsay, as well as downtempo konstnärnågot liknande Cibo Matto.

I slutligen utsläppt Mojica 2003 hennes debutsingel, ”skuld knarkare” (med B-sida ”Förbereder Sands av Time”), och för närvarande henne den solo debuten LP på Fruitmeat/Jätten kliver rekord."

Kanye West - All of the lights

Elton John, Rihanna, The Dream, Fergie, John Legend, Alicia Keys och en helhoper gäster bidrar till denna komposition. Bättre än usla videon till "Monster".
Kanyes innnovativa beat och den 80-talistiska textestetiken lämnar aldrig huvudfrågan; vad är det Ria-Hanna har på sig!?

Shipping News liveskiva

Louisvilles Kentuckys Shipping News har inte adopterat häxhouse, chill-wave, discoinfluenser, balearic eller något som har med 2010-11-talet att göra.
Det syns också kan man säga.


Matte-rock kombon släppte under senhösten 2010 liveskivan "One less heartless to fear".
Att spela post-hardcore som om inget har hänt och dessutom släppa det på en liveskiva är så otroligt fel att det blir rätt.

Lite roligt blir det att Jeff / Jason ibland låter som Steve Carrell.
Lite roligt är det att det språkestetiken och humorn fortfarande är den samma. Exempel:

"Shipping News kept rocking, regardless. People attended their concerts, swayed back and forth and were fun to talk to at the merch table. Sometimes people would talk on their cellphones instead of listening. One or two people yelled and tore off their shirts."




Som bloggen PopMatters skriver handlar det om en utdöende konstform, i alla fall ett snart utrotningshotat sätt att spela och förmedla musik.

"It’s a tiny reminder, for those who choose to see it this way, that the days of cassettes and the D.I.Y. spirit of post-hardcore are receding into history."

Anglofilia med PJ

Senast jag hörde något från PJ var det någonslags häxrock ( ej att förväxla med häxhouse). Jag saknar helt förhållande till PJ och blev därför glatt överraskad.

Nytt album "Let England Shake" står inför dörren och från denna kommer den förvånansvärt simpla men effektiva "The Last Living Rose".




Videon, eller kortfilmen som den visst kallas, är ett osubtilt stycke englandspornogfrafi.
Turismindustrin i Devon kan väl skänka en slant till PJ. För detta är alldeles lysande PR/lifestyle för England på samma sätt som Blairs "Cool Brittania"-lansering eller filmen Notting Hill förmedlade sina bilder av landet.

Trish R.I.P

Hon med en röst som himlar, regn och sol, svalt men ändå närvarande har tystnat.
I en kombination av svininfluensa och lunginflammation avled Broadcast Trish Keenan idag.
Chockerande och oerhört tråkigt. Kändes som att det fanns så mycket mer att ge.

Are you ready to get poor?

En trevlig låt från 2010. Chorus-basen hörs inte i denna akustiska version av Warpaints "Undertow".
Warpaint som rekryterade sin trummis med pick-up repliken "Are you ready to get poor?".
Inga falska förespeglingar här inte!

Bloggkommentarsbråk!

PSL är en sympatisk och kanske Sveriges bästa musiksajt/blogg

Det är dock inte en blogg där det kommenteras hejvilt. När jag via bloggen kikade på Bear Quartets nya video regisserad av Alexandra Dahlström såg jag en förhållandevis lång kommentatorstråd.

Upprinnelsen är att någon med namn Old Skool som säger följande:


Detta följs av att självaste BQ-Matti går in och nyanserar bilden med följande inlägg:



Sen fortsätter Old Skool med ett härligt nedlåtande, nonchigt och förminskande kommentar:



Alkberg replikerar omgående och lyfter en intressant aspekt angående hipsters vs äkthet:


Debatten fortsätter sedan i ett par relativt underhållande kommentarer.
Vad tycker Valdemar?
Bra låt, fin fast inte särskilt trovärdig video. Säger vi, som besökt Nytorget men ej bordat en Finlandsfärja.

Valdemaråret 2010 enligt Karl

Förra året, 2009, satte jag ihop en Spotify-lista över de bästa låtarna. 34 stycken blev det. Motsvarande siffra för 2010 är 47. Antalet bra låtar, sådana som verkligen sticker ut ökade alltså med 27 procent. 2010 var ett bättre musikår! Och då saknar vi ett gäng utanför Spotify-pärlor på det.

Enligt last.fm har jag lyssnat mest på Radio Dept. både sett till artist och låt (Heaven´s on Fire). Mest lyssnade album är Laura Veirs sommarskiva "July Flame". Real Estates skira "Out of Tune" måste också nämnas i ett sådant här sammanhang.
Som varje vit man, jobba med media, i stad tyckte jag också Kanye West kändes "nyskapande".

Statistiken ljuger aldrig och hela tiden. Men Laura blir inte årets skiva när vi adderar den emotionella aspekten.



- Bästa låt: euforin när Ariel Pink golvade sig själv och resten med "Round & Round" går inte ta miste på. Men för att variera bloggens innehåll utnämner jag "Heavens on Fire" till vinnare. Samplar man Thurston Moore är man redan halvvägs hemma.

- Årets svensk: Håkan Hellström. Just när jag trodde att Håkan inte kunde vara något för mig blev det precis tvärtom.

- Årets skiva: Caribou "Odessa". Helgjuten uppdatering av pop. Caribou har förstått att elektroniken, beats och melodi är medel mot målet. Fast bäst resultat för titelspåret blev det när Nite Jewel mixade och sjöng tillsammans med herr Snaith. Lillebrorskiva är Four Tet´s "There´s love in you". Systerskiva är Beach House "Teen Dream".

En skiva som lite trött avfärdades av kritikerkåren var Deerhunters "Halycon Digest". En lysande sammansättning, en dröm skulle vara ifall Pet Shop Boys gjorde en cover på "Helicopter". Gör det, Neil, snälla!

- Årets Dungen-substitut: Dungens senaste släpp lämnade mig ganska oberörd. Tame Impala från down under lyckades däremot väldigt bra med sin uppdaterade psych-rock på Inner speaker.

- Årets nej: Midlake. Gjorde världens tröttaste uppföljare.

- Årets tjej; det går inte att inte nämna Robyn. Tre skivor och en samlingsskiva med de tre. Nytänkande kombinerat med kvalitet.

- Årets arenarock; The National. Nu förstår jag deras grej. Men tappar dom trummisen är det kört.

- Årets retro; jag har äntligen på allvar börjat lyssna på Black Sabbath. Nutidsvarianten heter Wolf People.


Och här är listan!

Valdemaråret 2010 enligt Olle

Årets bästa låt: "Round and round" med Ariel Pink
Årets bästa album: Gemini med Wild nothing
Årets bästa musiktrend: swindiedronabalearica - t ex Syket, Korallreven, CEO, Pallers
Årets comeback: Flesh tone med Kelis




Hela listan här!

Javiera Mena - Hasta la Verdad

Chiles musikscen har förutom Gepe också Javiera Mena.
Med sitt nya album Mena låter hon den analoga, mjukare och större ljudbilden ta plats. Låter kanske något mer souldiscoanstruket än tidigare.

Men jag undrar ändå om inte hennes största stund är den släpigt sorgsna Sol De Invierno

En berättigad fråga är; vad finns det förutom Gepe och Mena som är värt att hålla ögonen på? Finns det en hel scen där ute?