Två röster om en sak. Valdemar goes Filmkrönikan/Battle/Duett/Debatt
Olle:
Låtens bästa avsnitt kommer 1:41-1:46. Ett indie/ambient-avsnitt som placerar låten den senare delen av 80-tal. Radio dept är på sätt och vis arkeologer. De har grävt upp produktionstekniken från 80-talet. Därav de rätt jobbiga stråk-padsen. Men även den puttrande basen och pianoackorden.
Observera även Cure-synten 1:46 in i låten.
Där är min stora invändning. Radio dept är utan tvekan ett av världens mest spännande band just nu. Kombinationen välskrivna melodier och ett hyperteoretiskt förhållningssätt till 80-talet är oerhört intressant för oss som är födda på 70-talet. Men med Worst taste in music (vilket 1994-statement, btw) hajar jag att Radio dept måste gräva djupare, bli mer teoretiska. Antingen gör de en Behaviourism eller så gör de en Very. Men de kan inte göra Introspective om och om igen.
Karl:
Känslan att man har hört det förut infinner sig så fort de första orden i versen sjungits. Steget från nya singeln till ep:n This past week är inte längre än centimetrar. Visst kunde man plockat bort lite stråkar som såsar till det och satsa på "Lesser matters" mer krispiga ljudbild. Men resultatet är ändå en bra , såklart sorgsen , sång med snygga gitarrslingor och ödesmättat piano.
Som singel betraktad är " The worst taste..." ingen omedelbar produkt. Det tar åtminstone ett par lyssningar innan refrängen lyfter.
Radio Dept behåller greppet som ett av Sveriges bästa och mest angelägna band. Dock infinner sig en from förhoppning om att den kommande skivan bjuder på mer variation än föregående EP:n.
13 mars 2006
Neko Case - Fox confessor brings the flood
Alt country. Ett begrepp som inte minst vi på Valdemar brukar ägna oss att fnysa åt. Inget känns så gement ointressant som att försöka återskapa ett USA-sound för 30-40 år sedan. Det hela blir till slut en variant på medeltids-lajv. Mest autentiskt vinner, högst americana poäng och snygga historiska blinkningar kommer först.Som tur var finns undantag; inte minst M. Ward för ett nytt arv vidare. Även Neko Case, som även frilansar med New Pornographers, har i och med nya "Fox confessor brings the flood" förnyat formeln. Och då är hon ändå från Kanada.
En rad okonventionella hits med föredömlig låtlängd. Så mycket mer behövs inte. På något sätt dyker tankar på Cardigans "Long gong before daylight" upp. Fast i Nekos variant är det liksom mer äkta och defintivt begåvat. Jag har glömt en sak; hon sjunger fantastiskt. Det spelar också roll.
http://www.sendspace.com/file/30vjd4
18 februari 2006
Sibylle Baier - Colour Green (album)
Tyskt 70-tal ger kanske inte de mest upplyftande associationer. Sibylle Baier är ett tecken på att alla tidsepoker rymmer komplexitet och uddda företeelser.Sibylle, egentligen vilken balletdansös, fotograf, konstnär och singer-songwriter som helst, spelade in sina mörka men spröda sånger i sitt hem. Inför en liten skara vänner kunde alstrerna höras, men det var också allt.
Det enda vettiga J Mascis, Dinosuar Jr dinosauren, åstadkommit på mycket länge måste ha varit att ta emot en skiva från Sibylles son. Efter en genomlyssning gjorde Mascis det rätta; såg till att Baiers sånger fick distrubution och skivbolag.
Rullbandsinspelningarna från sovrummet kan nu höras på "Colour Green". Det är en hel del Leonard Cohen runt Songs of Love and Hate, Nick Drake ger även eko. Av nutida artister påminner utrycket främst om Cat Power.
En smått otrolig historia som gav upphov till en på alla sätt imponerande skiva.
Sibylle Baier - Tonight
09 februari 2006
Jose González feat. Trombongubbe - Heartbeats
Den här intervjun hittade jag via The Guardian.
Ladda ner låten och fundera på om trombonjam är något för framtiden. Jag tror inte det. För mig är detta till stor del ett exempel på hur långt borta instrument kan befinna sig. Fast dom sitter i samma rum. Trombonen tillför precis ingenting. Nåväl, José är grym på gitarr och det är en bra låt. Dessutom en intressant intervju för den som vill läsa en sådan.
Ladda ner låten och fundera på om trombonjam är något för framtiden. Jag tror inte det. För mig är detta till stor del ett exempel på hur långt borta instrument kan befinna sig. Fast dom sitter i samma rum. Trombonen tillför precis ingenting. Nåväl, José är grym på gitarr och det är en bra låt. Dessutom en intressant intervju för den som vill läsa en sådan.
02 februari 2006
Mogwai - Mr Beast
Mogwai- Glasgow Mega-Snake (mp3)Mogwai -Dominic och Mogwai-Martin skulle nyligen spela skivor på Skånegatans Pet Sounds Bar. Det blev inget av, dom led för mycket av sviterna från kvällen innan. En svensk "vän" hade introducerat skottarna till Fernet och DJ-setet blev inställt. Istället behövde Dominic och Stuart åka hem och äta sin hjärt respektive magsårsmedicin.
Mot bakgrund till detta hälsotillstånd och livsstil känns det lite förvånande att Mogwai lyckas ta sig samman och göra en sammansatt skiva i form av Mr Beast. Egentligen har receptet från förra skivan återanvänts. Sång på vissa låtar, distortionsmatta och lite blipp, tre delar som ibland kombineras och ibland står separat. Trots det omisskännligt Mogwai, möjligen har volymen och tempot skruvats upp ett par hack. Mogwais trademark: tyst - jättehögt - tyst-låten uteblir men saknas inte. Trummisen är forfarande fantasilös, för att inte säga dålig. Men det gör inget, det blir en arbetsseger för Mogwai.
Som bandet själva skrev i programbladet för ATP-festivalen 2005. "Mogwai now has ten legs and have learnt to bake". Det hörs, konstigt nog.
31 januari 2006
Sigur Ros - Saeglopur
Sigur Ros - Saeglopur (mp3)
Det ni nu ska bevittna är inte vackert. Men jag ska göra det snabbt och skonsamt.
Det handlar så klart om Sigur Ros, ett omtvistat band som ger sitt-konserter, älskas av scientologer (Tom Cruise) och som har röda toppluvor. De sjunger på ett hittepå-språk, ger ut namnlösa skivor och spelar in musikvideos med utvecklingsstöra änglar i slow motion.
Å andra sidan: Saeglopur. Ett perfekt komponerad stycke musik som bygger på tre pianoackord och som byggs på med stora effektfulla gitarrer, försiktiga Hal Blaine-trummor med crash-cymbalerna.
Låten består av tre delar.
• Nuit.
Piano-delen som byggs upp från noll med dess shoegaze-variant. Ride-cymbaler. Overdrive-gitarrer.
• Noice.
Uppsamlingen med körer, falsett.
Stråkar + ljudvägg. (fr o m 4:00)
• Post-coitalt nojs (4:50)
En helt ny ackordslinga med ny melodi och ett något mindre plågat uttryck. Men känslan av det som varit ligger i stråk därunder. Stråkar! Lyssna 5:35 – här lån från soundtrack, österlandet och så smygs ett outro på som är helt värdigt resten av musiken.
Jag vet, ni är omöjliga att övertyga. Manéret och det könlösa står lätt i vägen. Men bakom gömmer sig Saeglopur. 2005 års bästa låt. Punkt.
Det ni nu ska bevittna är inte vackert. Men jag ska göra det snabbt och skonsamt.
Det handlar så klart om Sigur Ros, ett omtvistat band som ger sitt-konserter, älskas av scientologer (Tom Cruise) och som har röda toppluvor. De sjunger på ett hittepå-språk, ger ut namnlösa skivor och spelar in musikvideos med utvecklingsstöra änglar i slow motion.
Å andra sidan: Saeglopur. Ett perfekt komponerad stycke musik som bygger på tre pianoackord och som byggs på med stora effektfulla gitarrer, försiktiga Hal Blaine-trummor med crash-cymbalerna.
Låten består av tre delar.
• Nuit.
Piano-delen som byggs upp från noll med dess shoegaze-variant. Ride-cymbaler. Overdrive-gitarrer.
• Noice.
Uppsamlingen med körer, falsett.
Stråkar + ljudvägg. (fr o m 4:00)
• Post-coitalt nojs (4:50)
En helt ny ackordslinga med ny melodi och ett något mindre plågat uttryck. Men känslan av det som varit ligger i stråk därunder. Stråkar! Lyssna 5:35 – här lån från soundtrack, österlandet och så smygs ett outro på som är helt värdigt resten av musiken.
Jag vet, ni är omöjliga att övertyga. Manéret och det könlösa står lätt i vägen. Men bakom gömmer sig Saeglopur. 2005 års bästa låt. Punkt.
22 januari 2006
Monitor: Ström (radioprogram)
Monitor: Ström, lett av Andreas Tilliander, är ett fint elektronikainriktat resultat av den omdaning som Sveriges Radio P2 precis genomgått."[H]är spelar vi bara musik som bygger på helt nya idéer" är en programförklaring som mår bäst av att tas med en nypa salt men onsdagens debut var ändå så lovande att länken till Monitor: Ströms allra senaste sändning förtjänar att gå varm under kommande vinterveckor.
18 januari 2006
Midaircondo (konsert)
Känslan som händelselöst jammande ger upphov till är olustig vare sig det är tjusiga electronicatjejer i knallgröna klänningar på Moderna museets scen eller långhåriga rockersnubbar på avsomnade CBGB's som gör sig skyldiga.
Den jammande rockern har dock en (enda) förmildrande omständighet: instrumentimproviserandet kräver hans deltagande. Ett electronicajam kräver inte mer än en loopande sequencer och löper risken att bli rafflande som den gitarr-lutad-mot-stärkare-rundgång med vilken rockern lämnar scenen.
Gårdagens spelning gav tyvärr bitvis upphov till just den känslan. Tur att debutskivan ”Shopping for Images” från i höstas inte är sämre än att den precis lyckats begränsa effekten.
09 januari 2006
Tågets innebörd
1993
2005
Att röra sig framåt har gått från att vara modernt till att vara ondskefullt. Det stöder min tes: musik görs inte längre för framtiden utan för oss som lever i det förgångna.
2005
Att röra sig framåt har gått från att vara modernt till att vara ondskefullt. Det stöder min tes: musik görs inte längre för framtiden utan för oss som lever i det förgångna.
31 december 2005
årsbästa från Per
Årsbästalistor blir aldrig mer än en höftning. Att lyssna på precis all musik som ges ut under ett år en omöjlighet och som Karl redan nämnt så bara förstärktes den sanningen i år.
Av all den ny musik jag jagat, fått, snott, köpt, upptäckt och rekommenderat under 2005 så var Broadcasts "Tender Buttons" årets sprakande höjdpunkt. Så otippat och oerhört entusiasmerande att få se ett band i mängden verkligen få till det där felfria åket och knocka allt och alla. The American Analog Sets ”Know By Heart” från 2001 fick så äntligen en utmanare värdig krautpoptronen.
Med det sagt och med ögonen på alla mina oväntat många kom-ihåg-årets-skivor-lappar går det plötsligt upp för mig att 2005 var ett alldeles strålande musikår. När stående favoriter som Lightning Bolt kan släppa nytt och man mer eller mindre glömmer bort att lyssna på det så måste det vara så. (Eller: så lyckades den franska enmansdynamon Duracell med sin Clavia Nord Micromodular och kuppartade livespelningar faktiskt stjäla uppmärksamheten från förebilderna.)
Så vad annat hann göra intryck? Ja…
*tar ett djupt andetag*
Paavoharjus "Yhä hämärää" var så oväntat fantastisk att jag fick gnugga mig i ögonen för att fatta att det här fanns på riktigt och att det alls inte lät som de tokroliga bandbilderna gav sken av; Deerhoofs ”Green Cosmos" var ett briljant sjuspårs koncentrat av alla de Deerhoof-fullängdare jag aldrig riktigt orkar lyssna igenom; The Books "Lost and Safe" lyste så intensivt att det faktiskt kan ha varit den samplingsfragmentterade laptopfolkpopens nionde och sista liv som förbrukades; Musiken på The Embassys ”Tacking” höll mig glatt vaken mitt i allt sömnframkallande ”pop är ett förhållningssätt”-missionerande, komplett med jönsiga citatändringar (se punkt 3); Black Dice fascinerade mig med ännu ett genomtänkt ljudkollage i "Broken Ear Record" men så har jag kommit till en punkt där jag gillar Black Dice lika förbehållslöst som, säg, ymnigt snöfall trots att det utan undantag blötar ner och immar igen brillorna så att man vare sig ser något eller undkommer att göra rent dem senare; Kompjotr Eplektrikas räcka med sugande knasterbeats "RedisetkompjotorallesklaarEplektirka" hamnade också i avanttopp; Polmo Polpos omdaning av en Arthur Russel-dänga "Kiss Me Again and Again" kunde inte få mig att sluta dansa (*harkel*); Dito eurotechnoremixen av Obren Vasics spanskatolkning "Un sueño del pleno verano" av Håkan Hellströms "En midsommarnattsdröm"; Out Huds "Let Us Never Speak of it Again" och M.I.A.:s "Arular"; Samt Gang Gang Dances "God's Money" om de inte fått Electrelane-sjukan och sett sig tvungna att byta riktning så fort det började svänga; Något mer avvaktande svängde Murcofs vackert Labradford-ödsliga "Remembranza"; För att inte tala om Goldmunds stillsamma pianostycken "Corduroy Road"; Samt Earths kodeinmetall "Hex; or Printing in the Infernal Method" vars förtjänster som bilåkarmusik Mogwai talade sig varma för; Också Jesu släppte ett (självbetitlat) låghastighetsepos med ett otippat och inte ovälkommet drag av – och håll i er nu - vemodig high-school shoegaze a la Drop Nineteens; En efterlängtad expertguide till s k kakmonstermetall (utan påfrestande gurgelsång men väl med en Kakmonstret-röst som ytterligare ett instrument) hittade jag överraskande i en kollega (!) som pekade i riktning Cryptopsy och Devourment men avfärdade Meshuggahs ojämna "Catch 33" som musik för sportmusikerfans; Visst, att uppskatta också "Chateauvallon" av matematikfransoserna i Chevreuil kräver väl sin taktbytarnörd men vad gör man inte när förra årets ögonsten Battles följde upp förra årets tre skivor med exakt noll i år; Coralie Cléments behagliga franska pop stack inte ut på annat sätt än att "Bye Bye Beauté" fick förvånansvärt mycket speltid; The Arcade Fires "Funeral" behövde en livespelning för att växa; Cadaeuxs albumdebut "Physical City" krävde åtskilliga genomlyssningar innan dess new wave-brådskande dissonans vann en enastående lyster. "Ungudi Wele Wele" från Konono No 1:s "Congotronics" var nog det jag kom på mig själv att oftast nynna på. Lika lätt var det att sjunga med till Gang of Fours alla världsbästalåtar på de båda nyutgåvorna "Return the Gift" och "Entertainment!" (troligtvis enda gången i livet man får tillfälle att årlistelista Gang of Four); Blake följde sent om sider Shotmakers exempel och släppte en diskografi-cd med ottawaisk algebrapunk och det började ryktas om en motsvarande (och sagolikt efterlängtad) med Okara; Matthew Camirand från just Okara återfanns i Black Mountain vars självbetitlade debut fick min svåger att utbrista: "This album more than any other makes me regret that I don’t have long hair anymore. Burnout drug rock never sounded so good."; Shipping News "Flies the Fields" var ett annat glädjande, om än något matt, livstecken från f d hängivna matematikrockare; The Constantines lirade enligt en vän rock med utseendet och glädjen hos FCZ; Instruments postrockbitterljuva "Black Kite" där "I couldn’t open my mouth/I couldn’t move my arm/So I crossed the yard/And took the lenses out/There was a black in the sky/I said ’That’s my kite from yesterday’/And we watched it creep away/It was seven, I was nine" kan vara det finaste jag har hört en god vän sjunga; Animal Collectives “Banshee Beat” och Wolf Parades “Shine a Light” var två andra fantastiska låtar från två hyggliga skivor; Både skrattretande och kräkframkallande hemsk var i a f James Carter, Cyrus Chestnut, Ali Jackson, Reginald Veals "Gold Sounds" – en serie lika välpolerade som välplanerade frijazzmord på dina allra käraste Pavement-favoriter; Landscape and Man och den improviserande flamencostjärnan Julio Guerna spikade årets musikvideo; Chunklets humor, entusiasm och anti-musik-hållning gjorde den som vanligt till årets musiktidning.
*andas ut*
Samt naturligtvis: Slint.
Av all den ny musik jag jagat, fått, snott, köpt, upptäckt och rekommenderat under 2005 så var Broadcasts "Tender Buttons" årets sprakande höjdpunkt. Så otippat och oerhört entusiasmerande att få se ett band i mängden verkligen få till det där felfria åket och knocka allt och alla. The American Analog Sets ”Know By Heart” från 2001 fick så äntligen en utmanare värdig krautpoptronen.
Med det sagt och med ögonen på alla mina oväntat många kom-ihåg-årets-skivor-lappar går det plötsligt upp för mig att 2005 var ett alldeles strålande musikår. När stående favoriter som Lightning Bolt kan släppa nytt och man mer eller mindre glömmer bort att lyssna på det så måste det vara så. (Eller: så lyckades den franska enmansdynamon Duracell med sin Clavia Nord Micromodular och kuppartade livespelningar faktiskt stjäla uppmärksamheten från förebilderna.)
Så vad annat hann göra intryck? Ja…
*tar ett djupt andetag*
Paavoharjus "Yhä hämärää" var så oväntat fantastisk att jag fick gnugga mig i ögonen för att fatta att det här fanns på riktigt och att det alls inte lät som de tokroliga bandbilderna gav sken av; Deerhoofs ”Green Cosmos" var ett briljant sjuspårs koncentrat av alla de Deerhoof-fullängdare jag aldrig riktigt orkar lyssna igenom; The Books "Lost and Safe" lyste så intensivt att det faktiskt kan ha varit den samplingsfragmentterade laptopfolkpopens nionde och sista liv som förbrukades; Musiken på The Embassys ”Tacking” höll mig glatt vaken mitt i allt sömnframkallande ”pop är ett förhållningssätt”-missionerande, komplett med jönsiga citatändringar (se punkt 3); Black Dice fascinerade mig med ännu ett genomtänkt ljudkollage i "Broken Ear Record" men så har jag kommit till en punkt där jag gillar Black Dice lika förbehållslöst som, säg, ymnigt snöfall trots att det utan undantag blötar ner och immar igen brillorna så att man vare sig ser något eller undkommer att göra rent dem senare; Kompjotr Eplektrikas räcka med sugande knasterbeats "RedisetkompjotorallesklaarEplektirka" hamnade också i avanttopp; Polmo Polpos omdaning av en Arthur Russel-dänga "Kiss Me Again and Again" kunde inte få mig att sluta dansa (*harkel*); Dito eurotechnoremixen av Obren Vasics spanskatolkning "Un sueño del pleno verano" av Håkan Hellströms "En midsommarnattsdröm"; Out Huds "Let Us Never Speak of it Again" och M.I.A.:s "Arular"; Samt Gang Gang Dances "God's Money" om de inte fått Electrelane-sjukan och sett sig tvungna att byta riktning så fort det började svänga; Något mer avvaktande svängde Murcofs vackert Labradford-ödsliga "Remembranza"; För att inte tala om Goldmunds stillsamma pianostycken "Corduroy Road"; Samt Earths kodeinmetall "Hex; or Printing in the Infernal Method" vars förtjänster som bilåkarmusik Mogwai talade sig varma för; Också Jesu släppte ett (självbetitlat) låghastighetsepos med ett otippat och inte ovälkommet drag av – och håll i er nu - vemodig high-school shoegaze a la Drop Nineteens; En efterlängtad expertguide till s k kakmonstermetall (utan påfrestande gurgelsång men väl med en Kakmonstret-röst som ytterligare ett instrument) hittade jag överraskande i en kollega (!) som pekade i riktning Cryptopsy och Devourment men avfärdade Meshuggahs ojämna "Catch 33" som musik för sportmusikerfans; Visst, att uppskatta också "Chateauvallon" av matematikfransoserna i Chevreuil kräver väl sin taktbytarnörd men vad gör man inte när förra årets ögonsten Battles följde upp förra årets tre skivor med exakt noll i år; Coralie Cléments behagliga franska pop stack inte ut på annat sätt än att "Bye Bye Beauté" fick förvånansvärt mycket speltid; The Arcade Fires "Funeral" behövde en livespelning för att växa; Cadaeuxs albumdebut "Physical City" krävde åtskilliga genomlyssningar innan dess new wave-brådskande dissonans vann en enastående lyster. "Ungudi Wele Wele" från Konono No 1:s "Congotronics" var nog det jag kom på mig själv att oftast nynna på. Lika lätt var det att sjunga med till Gang of Fours alla världsbästalåtar på de båda nyutgåvorna "Return the Gift" och "Entertainment!" (troligtvis enda gången i livet man får tillfälle att årlistelista Gang of Four); Blake följde sent om sider Shotmakers exempel och släppte en diskografi-cd med ottawaisk algebrapunk och det började ryktas om en motsvarande (och sagolikt efterlängtad) med Okara; Matthew Camirand från just Okara återfanns i Black Mountain vars självbetitlade debut fick min svåger att utbrista: "This album more than any other makes me regret that I don’t have long hair anymore. Burnout drug rock never sounded so good."; Shipping News "Flies the Fields" var ett annat glädjande, om än något matt, livstecken från f d hängivna matematikrockare; The Constantines lirade enligt en vän rock med utseendet och glädjen hos FCZ; Instruments postrockbitterljuva "Black Kite" där "I couldn’t open my mouth/I couldn’t move my arm/So I crossed the yard/And took the lenses out/There was a black in the sky/I said ’That’s my kite from yesterday’/And we watched it creep away/It was seven, I was nine" kan vara det finaste jag har hört en god vän sjunga; Animal Collectives “Banshee Beat” och Wolf Parades “Shine a Light” var två andra fantastiska låtar från två hyggliga skivor; Både skrattretande och kräkframkallande hemsk var i a f James Carter, Cyrus Chestnut, Ali Jackson, Reginald Veals "Gold Sounds" – en serie lika välpolerade som välplanerade frijazzmord på dina allra käraste Pavement-favoriter; Landscape and Man och den improviserande flamencostjärnan Julio Guerna spikade årets musikvideo; Chunklets humor, entusiasm och anti-musik-hållning gjorde den som vanligt till årets musiktidning.
*andas ut*
Samt naturligtvis: Slint.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
