All tomorrow´s parties ( festival)

Mogwai´s Barry Burns

- Yeah, we copied them! We copied everything!

Vid semesterlägret Camber Sands UK, dit Londons förortsinvånare flyr i händelse av semester eller fint väder, hålls festivalen All Tomorrow Parties. Istället för att någon konsertpromotor eller bokningsbolag bestämmer vad festivalpubliken ska se överlåts detta ansvar till en artist eller ett band.

Bokningarna var i år kurerade av Slint, vädret äv Ken Loach och festivalpubens ljudvolym av My Bloody Valentine att döma av öronsuset efter vistelsen. Ett roligt rykte var för övrigt att Kevin Shields, efter år av tjat från arrangörerna, smög runt på området.

Efter att ha legat i träda sedan tidigt 90-tal har Slints-medlemmar skingrats för vinden. Ex-Slintarna dyker under åren upp i bandkonstellationer som innefattar allt från Stereolab till Palace Brothers.

Återföreningar brukar kännetecknas av nostalgi, pengabegär och en känsla av passerat bäst-före-datum. Till viss del stämmer detta även för Slint. Nostalgikänslan över mitt 10 års jubileum som Slint-lyssnare går inte att komma undan. Säkert har pengar någonstans fungerat som argument att spela ihop sig och repetera under tre månader. Men Slints obevekliga styrka som återförenade är att den musik bandet presterade fortfarande låter ny och vital trots alla efterföljare som inspirerats och kopierat förlagan.

På scen är varenda ton som anslås identiskt med de skivinspelningarna. Till Good morning Captain sker någon bisarr allsång till avslutande "I miss you" upprepningarna. Geek-faktorn, de ovanligt stora marijuanamolnen och den smått euforiska atmosfären innan och efter Slint-spelningen kommer att bli svårt att uppleva igen.

Det var fantastiskt att vara med om händelsen, det går dock inte att komma ifrån att Slint faktiskt satte upp sig själva. Vill man vara riktigt elak; publiken fick se ett väldigt exakt coverband. Men i sammanhanget kändes det inte som att det gjorde något.