Låt inte titeln på Josh Rouse nya släpp förvirra, det är ingen och mainstreamad country det handlar om. Utgångspunkten är mitten av 70-talet, någonstans i USA. Denna stämning som grundlades i och med förra skivan 1972 befästs ytterligare i Nashville. Rouse verkar ha hittat sin plats och tid att verka och trivas i.
Nashville utmanar ingenting, det är på många sätt ett slags tryggt indiealternativ till musik som ändå håller sig mitt i vägen. Inledande "It´s the nightime" med sitt fm-rockiga anslag har full potential att fungera i vilket bilåkarsammanhang som helst. Och lite så fortsätter det, tryggt, sympatiskt, säkert och med en lätt indietouch för att inte bli alltför bredbent. Det är svårt att tycka illa om men, föga förvånande, det blir lite tråkigt.
Det känns som Josh vet om detta och försöker avhjälpa med att använda sig av snygga stråkarrangemang, gospelrock ( som inte alls fungerar i "Why won´t you tell me that") samt den mer funktionella pianoballaden "Sad Eyes" med välbekant melodin och avslutande soulcrescendo.
Denna skiva kommer att fungera till frukost, lunch, middag och kväll men ingen kommer att känna behovet att höja volymen och utbrista "lyssna på det här!". Den nerven saknas tyvärr och när jag tänker på det kan denna recension i stora delar appliceras på Josh Rouse förra skiva.
2 kommentarer:
Väx till dig.
"Väx till dig"
Nej faktiskt inte, det känns inte så kul att unisont hylla tillrättalagd americana bara för att en enad och förutsägbar kritikerkår gillar det. Ett motto med denna blog är att se allt med kritisk, ibland infantil men med ständigt brinnande ungdomlig entusiasm. Stay indie!
Skicka en kommentar