Googoosh – Hamseda

Om det fanns någon rättvisa skulle Sverigeaktuella Googoosh ha en lika stor gay following som Liza Minelli och Shirley Bassey.

Dessvärre finns det varken rättvisa eller homosexuella i Iran.

2007 enligt Karl

Förra året runt den här tiden förutspådde jag att hip-hop skulle bli the shit under2007. Kanye West i all ära men någon ny och oförutsedd rörelse som kom upp till ytan tyckte vilket fall jag inte syntes till. Panacea kan dock vara vad jag väntat på....

Enligt min Last.fm är årets skiva Blonde Redhead. Empirin och statistiken är emotionellt synkroniserad. Blonde Redheads "23" med tillhörande konsert på kulturhuset tak tillhör defintivt årets musikaliska höjdpunkt. Den grånande konstrocktrion återuppfann sig själva och hade låtmaterialet att backa upp det hela.

Battles fick förutom en liverecension från Boston via SMS till det ordentligt. Bortsett jojk och smurfsång skapades stor musik som fascinerade. När jag såg denna här videon föll allt på plats. Kampen mellan falangerna Don Caballero och Battles var enkelt vunnen.

Heja Sverige! Både Anna Järvinen och Säkert! förtjänar omnämnande. Bra skivor och bra texter på svenska är alltid välkomna. Dungen straffade ut sig själv med "Tio Bitar" som bara hade en bra låt, den instrumentala "Visa vägen". José Gonzaléz hade en uppvisning i utråkning och intetsägande texter.

Generellt tappade den tradionella indierocken/singer-song-skrivarna mark i min musikaliska karta. Hedersamma omnämnande bör ändå of Montreal och the Apples in Stereo få. Mer experimentelt och klart bra lyckades Múm och Mice Parade med sina senast alster.

Under avdelningen habilt hantverk hamnar Feist och Laura Veirs. Man kan anklaga Feist för indiecred-Norah Jones men Feist har de facto låtarna, produktionen och inte minst rösten att slå brett fast fortfarande kännas exlusiv. Laura Veirs gjorde den bästa pop-singersongskrivandet med indietouch. Redo för vilken film eller tv-serie som helst. Årets guilty pleasure Fergie med "Clumsy". Låten lyckas med att vara från 2006 (tror jag), ha ett riktigt risigt parti i sig men ändå fånga min uppmärksamhet.

Ett tag trodde jag att jag förlorat Animal Collective. Men senaste "Strawberry Jam" har tillsammans med Panda Bears "Person Pitch" varit soundtrack för hösten respektive våren. Pandans "Pony Tail" och Animal Collectives "Winter Wonderland" är skinande exempel.

2007 var också en kul comeback för 90-tals ikonen Goldie, nu under namnet Burial! Vi var många som inte trodde inte han skulle repa sig efter sitt drum´n bass anthem "Mother" på "Saturn Returnz" men med "Untrue" visar Burial flera anledningar att färga tänderna gyllene.

Nä, jag tror Burial är här just nu, och inte så länge till. Årets hajp, mark my words. Men i och för sig finns det en uppsjö drum n´bass romantiker redo att kasta sig in i ringen. 2008 är det Burial som producerar David Bowies dub step platta!

The Wire´s Duquan måste få vara med på bild trots han syns på tv och är påhittad. I vilket fall det sorgligaste och mest politiska att bevittna under året och måste därför hedras med en bild. Vi får hoppas att Method Man, som spelar gangsta i HBO-produktionen, inspireras och gör en fantastisk temaskiva utifrån tv-serien. Det skulle behövas.

Till sist, är det någon som ställer till bröllopsfest och bjuder mig lovar jag att framföra Robert Wyatts "Just as you are". Vackrare än så blev det inte i musikväg 2007.

2007 enligt Olle

Hade Kina varit lite mer... with it hade 2007 varit Hitsens år. I vissa fall har enskilda, geniala låtar övertrumfat hela albumet, det s k Blonde redhead-syndromet (se nedan).

Oink lades ner och jag blev desperat och utsvulten. Efterföljaren Waffles tror jag är en modern urban myt – alla har "en kompis som har en kompis som kanske kan fixa en invite". Svälten gjorde att jag ett kortare tag trodde att Pharoahe Monch var årets grej. Albumet Desire (och låten!) var såklart en höjdare men nådde inte upp till Kanye Wests musikhistoriska grävjobb The Graduation, inte långt från The Avalanches. (Hans mixtape Can't Tell Me Nothing var också mäktig, vad var den jo präktig.)

Lykke Li, "Little bit" och framförallt hennes Myspace gav hopp till att det finns ett liv på den svenska musikscenen efter Göteborgsvarvet med The Tough Alliance och Boat Club.

Bruce Springsteens Magic var inte så speciellt på det hela taget men skakade om min värld eftersom jag har passerat 32-årsåldern.


Libanesiska Elissa hittade tillbaka med plattan Bastanak. Kolla även det här estetiska haveriet med nya Elissa-singeln.

Californication (har inget med snoppstrumpe-bandet att göra) var inte bara årets allra överlägsnaste tv-serie utan levererade ett fantastiskt soundtrack som fick mig att upptäcka My Morning Jackets Elton John-cover "Rocket man" och omvärdera (till positivt) Bob Dylan Blood on Track. OC-kopian Gossip Girl hade bra musik men mer Absolute Indie än Californications fingertoppskänsla.

The Clienteles God Save The Clientele gjorde precis som vanligt: bakgrundsmusik till parmiddag i Vasastan. Alternativ: Tracey Thorns Out Of The Woods. Clienteles är dock bättre att bli full till; inte lika hysterisk. Tracey Thorn är lite väl Annie Lennoxs comeback. Mer parmiddagsvänligt: Gruff Rhys gjorde årets walespop. Finurligt och vanebildande.

Florence Valentins låt "Hopplös" från riktigt fina albumet Pokerkväll I Vårby Gård var exakt det jag väntade på: rock, politik och fina melodier. Och Marianne Faithfull-covers funkar alltid på mig.

Återupptäckten: "Paroles paroles" med Joe Dassin (här i konstig Alain Delon-video) som gav fin patina åt Hessens herrgårdsfest i juli.

Mice Parades Mice Parade var vid sidan om sajten Awesome tapes of Africa, årets bästa surrogat-Afrikamusik, men med drone-gitarr. Som ett Unicef-projekt i Chapterhouse-tshirt.

Laakso förvånade med 1) Peter Jöback-gay-duetten "Italy vs Helsinki" som gav Tracksplats; 2) årets uppryckning från sorgligt, gråtigt studentdemoband (jag minns Annas cds-demos med dem...) till en ny väsentlighet, ganska exakt som Fibes Oh Fibes eller årets Shout out louds, som inte nådde till Laaksos höjd.

The Field gjorde From Here We Go Sublime till ett bra interludium tills electronica-housen blir intressant igen. Electronican var alltför trendig 2007, berörde aldrig på riktigt, de riktiga blev talangerna ängsliga.

Eldkvarns Svart blogg. Ja, jag sa att jag fyllt 32 i år, va?

Apples in stereo och Of Montreal (favvolåt: "Heimdalsgate Like A Promethean Curse") lanserade en straight, galen konstskolepop som botade den sliskiga känslan av att ha lyssnat på för mycket Hidden Cameras.



NUFF TALK. Nu till the real deal, medaljerna:

Årets bästa album: Andorra från fantastiska Caribou som gjorde exakt den hi-fi-platta som Ariel Pinks Haunted Graffiti borde gjort.

Årets låt (i hemlighet): "Natalie" med Ola. Samma gränsöverskridande dansgolvshit som Backstreet Boys "I want it that way".

Årets låt (officellt): Blonde Redhead "23", det ogooglingsbara bandet gjorde en låt som fick resten av den fantastiska plattan att blekna.

Human techno beatbox-Joseph

Via Backroom Matches hittar jag franska Idol-Joseph:



Flerstämmigt!



Etta på min årsbästalista!

CSS cover på Grizzly Bear " The Knife"

Just när jag tänkte att brasilianska elektro-rock-new-age combot Cansei Ser Sexy var extremt överskattade, hade rådålig sång och bara var kända för att gruppmedlemmarna är födda i Brasilien slår dom till. Visserligen är det en cover på freak-folk-new-weird-america Grizzly Bear men det spelar ingen roll.

Sången "The Knife"har precis vad en stor del av CSS tidigare saknat, nämligen bra melodier och en svärta som bland annat för tankarna till svenska The Knife. Cirkeln är på något sätt sluten, jag tror inte CSS kommer att kunna toppa detta. Överraska mig gärna.

Múm på Debban ( konsert)

Nog kunde man tro att man hamnat på Konstfacks julmarknad. Trångt, mycket folk och konstskoleoutfits. Det hade man inte - man hade hamnat på Múm.

Múm har gått från att vara en Sigur Ros spinn-off till ett eget varumärke. En anledning kan vara att väsande väsendet Anna Vatlysdottir(typ?)hoppat av.
Av vad det såg ut som på scen hade Anna ersatts av Robyn och tv-personligheten Carina Berg.



Okej att det inte var de, det var vilket fall likt!

Konserten som helhet var både bra och dåligt.
Bra för att låtarna spelades med tyngd - dåligt för att det fjantades lite väl mycket med kazooer, harpor och melodica. Det fick mig att tänka på I am from Barcelona. Det ville jag inte göra just då.
När man är ett stort och härligt konstkollektiv kanske det inte är så lätt att vara koncentrerad alla gånger. Men oj vad mycket bättre allt lät när Múm agerade som en enhet än som fragment.

Åter tillsammans: Polvo!

Ja då! ATP-festivalen är kassakon som får indieikoner åter på fötter. Senast var det Slint som blev vänner och spelade covers på sina gamla låter inför extatisk publik. Denna gång handlar det om strängbändarna i Polvo som ställer upp efter splittringen för tio år sedan.


Men! Detta är inte orginal sättningen. En viktig komponent saknas nämligen trummpojken Eddie Watkins. En trummis som faktiskt lyckades med att hålla ihop det svajiga bygget Polvo. Utan det dynamiska trummandet och finkänsligheten i fingrarna hade Polvo aldrig lyckats med att nå toppen av indierock i mitten av 90-talet.

Lyssna bara här på en av många höjdpunkter från Exploded Drawering. Polvo på finast möjliga sätt.

Sammantaget är det dubbla känslor. Kul att Polvo åter står på scen. Trist att det börjar kännas lite väl mycket nostalgi och en saknad huvudmedlem.
Sweden Rock Festival eller kanske Borlänges nostalgifestival Peace & Love nästa?

My Bloody who?

Okej'rå, MBV har jag bara väntat 16 år på att se. Ses där: http://music.guardian.co.uk/news/story/0,,2207450,00.html

Bruce Springsteen – Magic

Jag har aldrig tyckt om Bruce. Vissa låtar, visst. Men hans musik har oftast varit sån där musik som gör sig bra live. Brötigt med mycket fokus på själva vägen och lite på målet.

Och så de där jävla gitarrsolona, jag avskyr gitarrsolo.

Mycket otippat då att jag gillar hans nya skiva. Den har ett par feta gitarrsolon och ett par riktiga saxofonsolon som får Ingmar Nordströms Saxparty att se ut som barnkalas.


Det är hälften mainstreamcountry (Restless hearts Bluest Eyes of Texas svävar som en ande över plattan) och andra hälften Mats Olsson. Mycket nedtryck keps och undanträngda känslor. Bit ihop. Streta på. Snart drar vi, du och jag.

Och så ett saxmatta på det och jag sitter tydligen som klistrad.

Balla band från Afrika

Oavsett om du vill ha en 74 minuters lång crossfade mix med långsam musik från Västafrika eller något hejjigt som påminner om den senaste gången du åt falafel. Kolla in detta:

http://awesometapesfromafrica.blogspot.com/

Otroligt ambitiös blogg där allt Afrika kan erbjuda i musikväg verkar få plats. Det räcker att titta runt och läsa de initierade texterna för att inse att det här med Afrika både är ett stort och diversifierat begrepp.

Buck 65 - This I Believe (essä)

I lördags när jag passerade Buck 65 i ingången till en friluftsbutik kom jag att tänka på en kort men rätt fantastisk essä jag hörde honom läsa i radion i våras. Essän finns på CBC:s webbsida i både text- och ljudform men att höra Buck 65 berätta om sin barndom och övertygelse att alla kan uppnå det de önskar är så mycket starkare.

Radio Robert

Tidig måndagskväll slogs P1 på. P3 var inget alternativ då Kvällspasset är olyssningbart pseudo-intellektuellt tramsande med obefintligt underhållningsvärde.

Turligt nog hamnade jag precis i inledningen av programmet "Robert Wyatt, mannen med världens sorgsnaste röst". Ett fantastiskt radioreportage där Gunnar Bolin spenderar ett antal timmar i Louth hemma hos Wyatt.

Bolins personliga reflektioner varvas med Wyatts egna berättelser och musik. En perfekt genomgång av karriären för noviser och intressanta uttalanden för den mer initierade Wyatt-kännaren. Att Bolin träffade det grånande Marxist-jazz-skägget för över tjugo år sedan gör reportaget ännu mer djuplodande.

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=1282 scrolla ner och lyssna för allt i världen!

Indievinyl; nedladdningsbar

På jakt efter en Good Horsey-diskografi snubblar jag på You Shall Know Our Discography som har som specialitet att lägga upp mp3:or av hyfsat obskyra indiesinglar från 90-talet, det troligtvis sista årtiondet i världshistorien som vinylsingeln motsvarade myspacesidan. Allt är dock inte riktigt lika obskyrt som Good Horseys fina Go Light-sjua (utgiven på skivbolagsjätten Trackshun Industries innan bandnamnet utökades med "Good") - här finns både en Hidden Cameras 10" och en tidig Brian Jonestown Massacre 7" att upptäcka för den som vill botanisera.

Istället för.....

José Gonzales "In our nature" har några veckor på nacken. Redan nu står det klart att mycket lite har hänt sedan sist. Det som har skett är ofrånkomligen åt det negativa hållet; ointressanta texter, platt produktion, något sämre melodier. Gonzales skivsläpp är i Valdemar-kretsar att betrakta som knappt godkänd.

För att visa god vilja och minimera gnäll på en måndag föreslår vi istället www.myspace.com/gepe


Gepe - en Chileno som blandar gitarr och elektronik med tidlösa melodier. Allt det vi önskar av halv-Argentinaren José.


På temat tonårstjejer som växt upp inser vi att Tegan & Sara med lätthet ersätter Sahara.
Sahara Hotnights har hittat till det tråkiga och traditionela "musik för musikrecensenter" i och med senaste "What if leaving is a loving thing". Tegan & Sara har skippat rocktåget och spelar underfundig pop i "The Con". Kvalitetsspannet mellan Robertsfors-jäntorna och de kanadensiska tvillingarna blir oerhört tydligt vid en jämförelse av "Visit to Vienna" kontra "Back in Your Head".

Mauro Scocco bloggar

...här.

Att han funderar på att sluta göra intervjuer och hoppas bloggen kan blir något mycket bättre gör det lite extra spännande.

Hettan är på

80-talet är verkligen ett underbart decennium.

Dessa två låtar har samma 80-talstypiska titel, härligt galna produktioner och är båda märkliga kompositioner.

• Glenn Frey – The heat is on

• Agnetha Fältskog – The heat is on

Konichiwa Bitches-dollarsfrågan

Är det någon som har lyckats förklara varför Lil Wayne rappar om "konichiwa bitches" i Kanye West-låten Barry Bonds? (Text här.)

Kanye Wests The Graduation är för övrigt en ljuv njutning med intressanta samplingar, bra melodier, underhållande texter och högt produktionsvärde. Som soul ska vara med andra ord.

Att Kanye rappar som ett mellanstadiespex gör saken faktiskt bara bättre.

Jan Gradvall jämförde Kanye West med svenske Mange Schmidt (eller om det var tvärtom...) och eftersom jag ändå tycker "Glassigt" är en bra låt så är jag sugen på att ge hans ny album en chans. Trots Just D-risken. Återkommer

Control (film)

Anton Corbijns hyllade film Control står till att gå upp på biograferna och The Guardian har ett par läsvärda artiklar i ämnet Ian Curtis. Den ena är skriven av Joy Division-sångarens dotter Natalie, i den andra får man för ovanlighetens skull läsa New Order-männen säga annat än elakheter till varandra.

Filmen då? Jo, efter att ha sett Control i fredags är det bara att hålla med om att den (mestadels) är väldigt bra. Direkt efteråt kändes den psykologiskt kanske lite tunn men efter att ha haft filmen i bakhuvudet i ett par dagar har den känslan sjunkigt undan. Istället hänger Controls starka scener kvar och agerar svar åt de flesta av mina frågeställningar.

Gratis Deerhoof

Här skriver och länkar Exclaim till Deerhoofs två senaste gratissläpp! Deerhoofs nyhetssida, som en av länkarna leder till, är nästan löjligt sympatisk och innehållsrik. Inte helt olik bandet självt och dess musik m a o.

Animal Collective feat Kishti (projekt)

Äntligen förenas röstcoachen Kishti Tomato med NYC hipsterna i Animal Collective!
Efter succen med återuppgrävda softfolk legenden Vashti Bunyan är gruppen redo för nästa steg: Kisthi. Den för den svenska publiken kända Idol-jury medlemmen Kishti Tomita har alltid varit svag för röstakrobatiken hos Animal Collective.

"Jättefina killar allihopa, gillar speciellt deras tidigare material. Förmodligen kan jag ge grabbarna en välförtjänt karriärknuff genom mitt starka varumärke. Nu är det upp till bevis. För oss båda!" förklarar Kishti.

"Hitills har vi mestadels övat på sången "Prästens lilla kråka". Vi har fått med så mycket stämmor, tonlägen och röster att the swedish Allsång på Skansen står sig slätt" kommenterar Animal Collectives medlemmen Panda Bear. "Kishti har sjukt mycket mer pipa än den där Vashti" fortsätter Panda Bear.

Reaktionerna från omvärlden har inte låtit vänta på sig. Den trendsättande Other Music skivbutiken har redan startat en kampanjsida för samarbetet.

Valdemar sell-out: power-violence

Genom att titta på en av de tre Valdemar-profilernas spellistor ( se högerspalt) kan besökaren lätt se att minst en av Valdemar-männen gått och blivit mainstream.
Läs bara beskrivningen av power-violence bandet Combatwoundedveteran.

"Combatwoundedveteran is a powerviolence/grindcore/screamo band from Tampa, Florida.
They played in a style differing from the first generation of power-violence bands, and were definitely not influenced by and sounded nothing like bands such as Charles Bronson(who are not a power-violence band.). Combatwoundedveteran took influence from a variety of different musicians and bands, ranging from early math-rock such as Drive Like Jehu, to Grind and Power-violence bands like Assuck and Man is the Bastard."

Rilo Kiley - Under the blacklight (album)

Hur tänkte man här?
Rilo Kiley, med snygg-Jenny Lewis, har lyckats med att göra en skiva där i snitt varannan låt är direkt undermålig medan övriga är håller hög nivå. "Close Call", "Silver Lining" och titelspåret är snygg och bra mainstream-indie. "Give a little love", "Breaking up" och i synnerhet "The Moneymaker" är något som borde tigas ihjäl.

Jag tror det handlar om osäkerhet - hela skivan andas storbolag kombinerat med lite ängslig Garden State-indie. Inget fel med att go major fast då måste man göra det ordentligt. När steget endast är halvt blir känslan också halv. Marit Bergmans "I think theres a rainbow" ville vara dyr-Kelly Clarkson men blev mestadels Titiyo. Rilo Kiley får inget stort genombrott av detta. Ville man det hade Jenny och hennes kompisar flirtat in sig hos den där Nelly Furtado-producenten.

Anthony & the Le Marc

Lemarc har ju en del att göra sig lustig över. Än så länge har han inte heller hamnat i någon hipster-kontext. Trots att han gör avbön från 80-90-tals synder och spelar in en avskalad skiva a la Rick Rubin producerar Johnny Cash.

Min vän Hälsinge-M, stort LeMarc-fan, brukar med skräckblandad förtjusning kolla in klippet nedan. Trots att vi är oense om storheten hos LeMarc är vi överens att man måste ge en artist kredd som är så fullständigt sig själv. Det finns inga spärrar
man frågar sig "Varför?, What a feeling?"
Helt rund i huvet, barfota, för mycket makeup, ingen kontroll alls.




Anthony and the Johnsons har blivit galet hajpad på exakt samma premisser - make-up, full av sig själv, intensiv röst och framtoning.

Möjligen har USA-motsvarighet lite bättre smak på vad man faktiskt ställer sig och sjunger.

Annars är det glasklart; det som gäller för LeMarc gäller även för Anthony. Särskilt tydligt blir det när jag på radion hörde Anthnonys oerhört gravallvarliga tillika pretentiösa tolkning av Beyoncés "Crazy in love". Extra artsy poäng - inspelat vid kalkbrottet Dalhalla inför en överentusiastisk publik.

Om tjugo-år är reaktionerna på Anthony de samma som för LeMarc idag.
"Varför? Crazy in love? Sminket? Ett jävla kalkbrott? Gaaah!"

dansig sång ----

Till 30-års fest är utmaningen:

Välj den svängigaste sången från de senaste 30-åren.

O, medlem av Valdemar-crew, väljer eklektiskt och kontemporärt, Idol-Olas Jeff Lynne-aktgt fläskiga Diana Ross flirt "Natalie". Bra så.

Själv har jag något märkligt , via tankegångar om Undertones, Clash, Rapture, Timbaland-producerat, The Knife, Blondie och Hot Chip stannat vid Dr Dre´s "The Next Episode".
Låten är föredömligt kort ( 2:40) , Snoop säger "dang-da-di dang" och Nate Dogg proklamerar "Smoke weed everyday". Sådant går ju alltid hem på dancefloor. Speciellt när de befolkas av ofarliga indiekids som blivit äldre.



Kanske ändrar jag mig. Men nu känns det rätt.

Sommarmatematik!

I Rodeos julinummer haussar Martin Gelin math rock! Inte en dag för tidigt tycker vi som väntat på Rodeo-hypen sedan Shellacs "The Guy Who Invented Fire" knastrade ur våra högtalare för 14 år sedan!

Och Battles gillar vi förstås! De är math rock! Battles kan man läsa om här, här, här och här på Valdemareview! Det första inlägget är från vår barndom, hösten 2004!

En fortsatt glad sommar alla! Räkna på!

Genesis - ett frågetecken...en gåta?

Råtöntiga "bandet" Gym Class Heroes har dammat av, för mig hittills olyssnade Supertramp. Gym Class Heroes tror att de gjort något som kallas hip-hop av "Breakfast in America".

Lyssnade så smått på Supertramp och tänkte helt okej kitsch-yacht-rock med lite Crosby. Stills & Nash harmonier.

Konsekvensen blev att jag kom att tänka på Genesis. Kanske har dom gjort något bra någon gång? Gubbtöntiga och totalt värdelösa " I can´t dance" var jag tvungen att se bakom. Roliga Kalla Kriget-videon "Land of Confusion" fanns i bakhuvudet men lockade inte nämnvärt.

Via http://www.allmusic.com/ hittade jag en skiva som fick femstjärnor. De flesta recensionerna på allmusic ger artistern fem eller fyra stjärnor. "Selling England by the pound" fick min uppmärksamhet. Men jag kunde bara lyssna på skivan två gånger. Det var för mycket riddare, barder och jungfruer med i bilden. Jag hörde mest någon konstig Tolkien-inspirerad folkrock med duktiga musiker som saknade det mesta som jag tycker är bra i musik.

Har jag fel? Borde jag lyssna på någon annan skiva? Eller är/var Genesis precis så kassa som jag alltid trott?

Det som händer på sjön, stannar på sjön

Just nu är jag inne i en svårartad Jussi Björling-period. Speciellt hans Till Havs-platta som är lite av hans Actually (för att tala Pet shop boys-lingo) där hitsen ligger som pärlor uppradade: Jag längtar dig, Så tag mit hjerte (fantastisk text), Säv säv susa (ännu bättre text, om kvinnan som skriker som en "vingskjuten and"), briljanta Tonerna och så klart Till havs. Jussi Björlings paradlåt som i den här inspelningen innehåller allt det The Tough Alliance skulle vilja fånga:

Havet. Friheten. Det friska. Den manliga vänskapen.

TILL HAVS! Mina kommentarer i kursivt:
Nu blåser havets friska vind ifrån sydväst
(Sydväst! Varför just sydväst? 30 år före "Go west"...? )
Och smeker ljuvligt sjömans kind av alla vindar bäst!
(Väldigt mjukt plötsligt med "smeker sjömans kind"?) Och hur kan en vind vara "bäst"?)
Till havs, till storms, du djärva jakt,
(Jakt på vad?)
Till storms, till havs, var man på vakt,
(Vakt på vad?)
Till havs!
("Till havs", snarare.)
På endlös led är livet fritt, ej trives tvång,
(Tvånget som ska brytas på havet...)
När havet sjunger, grönt och vitt, sin höga frihetssång
Till havs, till storms, du djärva jakt,
Till storms, till havs, var man på vakt, Till havs!

Sväll härligt, sköna segel, sväll i vindens dust,
("Sväll" är ett laddat ord... speciellt i imperativ!)
Flyg fram med fröjd mot vågens fjäll i stundens högsta lust!
("Stundens högsta lust" ekar mer än bara segelglädje i mina öron)
Till havs, till storms, du djärva jakt,
Till storms, till havs, var man på vakt, Till havs!

Nä, Till havs manar till mer frihetskamp än Judy Garlands "Over the rainbow", Village Peoples "Go west" och Carl Beans "Born this way" tillsammans. Not that there's anything wrong with that!

Shellac - Excellent Italian Greyhound

Il porno star arrives -
No English, no money.
Two things: a cock like a stallion and an iron will.
Texten kommer från dängan Il Porno Star från Shellacs debutskiva "At action park" från 1994.


Då tyckte jag det var en jätterolig liten textsnutt. I viss mån kan jag tycka det än i dag. Nya skivan från mästerproducenterna Albini, Weston och den där trummisen som ser ut som en knarkare fortsätter med teman och variationer som många gånger tangerar denna textsnutt.

Idag är det 13 år sedan det var 1994. 13 år av konserverad humor, 13 år av sådant som nördar tycker är farligt och främmande, knivskärar gitarrer, startande och stoppande trummor. Excellent Italian Greyhound låter precis som alltid.

När Shellac i första spåret "The end of Radio" gör en sång av n soundcheck känns det nyskapande,smått konstnärligt och lätt roande. När Shellac pårökt tramsar i "Genuine Lulabelle" känns det som du är inlåst på en korridorsefterfest med Lunda-teknologer, samtliga män.

Bästa låten är "Paco". Där sjungs det inget.

Kocky - Kingdom Came

2007:s Teddybears utan reklamsmitta, The Knife utan indiepopkontext och Röyksop utan norrmän, Robyn utan Robyn...ja ni fattar.

Kocky, även beatsexportören Soul Supreme, har gjort årets dansskiva för alla.
Idel bra ideér och lo-fi produktion med lyxig inramning samsas med väntade fast oväntade rappare och och gästvokalister.

Starkaste spåren är Jens Lekman feature "Be part of it all" och Mapeis, trots lite jönseri, "My Grandma".

Mapei, förresten, den tjejen kommer bli större än ...eh..Neneh Cherry.

Nadja - Touched (album)

Nadja är inte det bara det bästa dronedoomband jag har hört sedan jag första gången hörde Earth för 500 år sedan när Dylan Carlson var bästis med Kurt Cobain och de sköt heroin ihop, Touched är nog det bästa album jag har hört hitills i år.

Lyssna bara här. Ljudkvaliteten är förstås undermålig (streamat ljud) ändå kan man ana den fulländade icke-pop-korsning av My Bloody Valentine och Codeine som – swoooooosh! – har nollställt mitt huvud under de senaste veckorna när jag har stått till att klättra på väggarna i min Dilbert-cubicle.

Saker man inte skriver längre #1

"Favoritband: Dodgy"

Ingen skugga över Serbien, men...

... Serge Gainsbourg har skrivit en världens bästa schlagers med bara sex sångtoner och utan egentlig refräng. Och man måste ju älska det där k-pist-trumkompet som blir extra tydligt i instrumentalpartiet.

Men mest är det ju France Gall som är utan tvekan världens charmigaste fransyska ever. Hennes tänder! Den – ööhm – raka rösten! Ögonsminkningen! Den okoncentrerade blicken och det svaga gunget! Håret och luggen! Hennes förstulna, naiva leende.

Hon knullar rutan helt enkelt.

Blonde redhead: 23 (album)

Det 8 sätt att lyssna på musik. Här är musiklyssnandets typologi:

Soundet
Typ: My bloody valentine, dark metal, bebop

Texterna
Typ: Smiths, Kent, Tracy Chapman

Ekvilibrism
Typ: Yngwie Malmsteen, Dinosaur Jr, Kroumata

Attityden
Typ: punk, the Babyshambles, Frank Sinatra

Early adpoters
Typ: det är nytt, det är det viktigaste

Riffen
Typ: blues, Black Sabbath, Antiloop

Slingorna
Typ: Miles Davis, Slint, afrikansk musik från Mali

Melodierna
Typ: Beatles, brasiliansk musik, Madonna

- - -
Ok. Jag vågar påstå att den mesta musik bärs upp av en eller två av ovanstående typer. Dessutom vågar jag påstå att de flesta musiklyssnaren främst tilltalas av en eller två av dessa typer.

Sålunda:

Jag (O) är en typisk Sound+Melodi-kille och föredrar alltså låten "23" från Blonde Redheads album. K är en typisk Sling-kille och föredrar alltså låten "Top Ranking".

Hursomhelst så är det logiskt att plattan är släppt på Lush- och Cocteau twins-bolaget 4AD.

Det här är årets städade Tender buttons.

Marnie Stern - Every Single Line Means Something (mp3)

Tre punkter för att gjuta nytt liv i singer-songwriter genren:

- Ha ett Hella pannband och hooka up med trummisen i samma band. Se till att synkoper och avighet premieras. Krydda gärna lite med dubbeltramp.

- Använd tekniken hammer-on / pull-off vid användning av elgitarr. En teknik grundligt förstörd av diverse hårmetallare.

- Ha ett gäng bra melodier som grund. Variera dessa enligt lager på lager principen.

Resultatet blir och är unikt, explosivt och det mest spännande sedan Battles släppte sina bokstavs-EP:s.

Tomlab ♥ Dog Day

Veckans överraskning är att Dog Day ges ut i Europa på Tomlab, hem åt DAT Politics, Deerhoof, Final Fantasy, The Books, Tujiko Noriko m fl. Det är märkligt: tack vare Tomlab-stämpeln kan ett litet Halifax-band nå ut till indie-Europa på ett sätt som nog inte, i praktiken, ens Soulseek kan överträffa.

Liksom Tomlab sysslar Dog Day med smart, välgjord pop: http://www.myspace.com/dogdaytheband

Blackstrap

Plötsligt händer det; du hör en låt på radion som du bara måste ta reda på vad det är.

Blackstrap från Jönköping kan vara mer än Sveriges svar på Sereena Maneesh.

Perfekt mixad My Bloody Valentine-sång , snygg melodi och luftgitarrsvänliga gitarrer.

www.myspace.com/blackstrap001 och låten "Repulsion" är just nu årets shoegaze-chock.

Vi på Valdemar menar att det nog inte funnits såhär många MBV-svenskar sedan Easy i början av 90-talet.

Att My Bloody Valentine la av på toppen och både var utanför och före sin tid är en trolig förklaring.

Fujiya & Miyagi (live)

Två skivor med anglofierad ändå eklektiskt hållen kraut-pop stod för innehållet på Debaser i fredags.

Roliga saker med Fujiya & Miyagi:

- Alla tre sjunger - exakt likadant

- Dom var fruktansvärt koncentrerade

- Dom var icke bildsköna

- Kraut-takten gav upphov till nätt dansande

- Ingen var "frontfigur" och ingen sa något

- Kobra-Kristofer stod i publiken och pratade sin accent-engelska

- Första låten som dånade ur högtalarna efter avslutad konsert ( inga extranummer) var Battles "Atlas". Weeeeeho! Indiehit!

Stora Valdemardagen

Jorå. En sån här dag glömmer man inte.

Det firar vi med Mixtapes and cellmates (myspacesida här) som låter som Radio dept. + My Bloody Valentine, Drop nineteens, 4AD-band, Sleeper och svenskt 2007
som attan.

Battles i Boston (live) - SMS-recension

06-apr-07 05:30
Strax Battles i Boston. Ian W har en färgglad stor-grön-gul-rutig jacka och överallt står skäggiga, blekvita Harvard/MIT-nördar i munkjackor.

06-apr-07 05:47
F d Helmet-trummisen sitter längst fram, mitt på scenen. Ena cymbalen sitter på ett 2,2 m högt stativ.

06-apr-07 06:22
Mkt komiskt: hela bandet spelar med tungan i mungipan för att hålla koll på alla takter i takter

06-apr-07 06:24
Loopade takter i takter. Naturligtvis. "Atlas" borde f ö vare en "Loser" för M.I.A-generationen. Förvånansvärt lite sång överlag, men dansar de gör de.

06-apr-07 06:27
Och loopar instrument i realtid. Rätt sjukt. Futurerock. De tar toner utan att slå an på strängar utan genom att trycka på tangenter!?

La Radio De La Mer (Lounge act radiostation)

Drömmer du om en sommarsemester vid Rivieran? Känns svenskveckan i Troppan allt för avlägsen och egentligen inte din grej? Vill du höra soft musik men tröttnat på dina Buddha Bar samlingsskivor? Vill du mentalt hamna på en strandservering med oproportionerligt stor ljudanläggning och oskäligt dyr café latte?

Nästan allt detta kan frambringas genom www.laradiodelamer.com. Radio de la mer, en radiostation som siktat in sig på eklektisism. En eklektism som inte går ut på att varva Ace Frehley med Steely Dan, Kanye West eller Concretes. Nä, här är det istället Carla Bruni, Goran Bregovic, Donati och nyss en ganska vedervärdig "klubbig" Jennifer Woollacott tolkning av "Que sera , Que sera" som dominerar!

Precis som katalanska Flaix Fm en för mig en unik inblick i en underjordisk musikkultur. Kanske mer kul än bra, i vilket fall intressant. Ta det Softish!

Världens bästa italienare

Lucio Battisti, Ancora tu. En av världens bästa låtar – och ett av de snyggaste lp-omslaget. Som är plåtat från den här filmen. Skivan heter "La batteria, il contrabasso, eccetera" och Ancora tu rankas som en av de stora kärlekslåtarna från 70-talet i Italien.

Jag köpte plattan i slutet av 90-talet på Vaksala torg utifrån det snygga omslaget men upptäckte snart genialiteten bakom discorytmerna och den bräckliga sången.

En av mina stora musikupplevelser: på en hål-i-väggen-pizzeria i Milano åt jag, Puntillo, Aki och Giannina färska, handbakade margarhita-pizzor mitt i natten efter en typisk utekväll på Milanos barer. Ur muzak-skränet kommer då Ancora tu och hela pizzerian brast ut i allsång.

Ancora tu! Än en gång du!

Hattmusik

Musik som görs av män med hatt är genomgående vedervärdig.

Så plågsamt då för mig och mina fördomar att jag läser Eldkvarn-Pluras blogg med stor behållning. Det har fått mig att ladda ner några gamla Eldkvarn-låtar. Jag gillar verkligen inte Pojkar pojkar. Till exempel. (F ö är väl Eldkvarns nya albumtitel genial? "Svart blogg"!)

Det faller i de flesta fall på dåliga låtar, för under alla mina taskiga minnen och referenser är det många gånger välskrivna texter och snygga melodier.

Kärlekens tunga må vara uttjatad som ett gammalt karaoke-örhänge men vilken låt och vilken produktion. Den är sådär lyxig som musik var på 80-talet.

Eldkvarn (eller snarare deras skivbolag EMI) ville – 1988 – göra det så bra som möjligt, det ska . Ansträngningen till det allra bästa. Andra poserar med retro, skräpighet och konstlat sound. Som Stafraenn Hakons Gummi-platta, för att ta en annan flitig gäst i min Itunes just nu.

I grund och botten handlar det väl Eldkvarns-soundet etablissemanget. Etablissemanget är på väg tillbaka och det är koolare och hetare än någonsin. Fejkad indie (tänk Garden state) är på väg att tappa sin glans.

Slint vs "Slint" (tveksamt fenoment)

Yikes. Dinosaur Jr:s Niketillverkade dojjor kan man åtminstone fnissa åt så här i efterhand, men det här?

"Slint Update
People are starting to ask us about a new album from Slint. Here's the deal. Slint has been preparing for shows this summer. They want to play music together and have decided to work on new material. Once they find a rehearsal space (in Louisville, KY), they can begin this process. Please do not start rumors about an impending Slint recording. Anything new will take a while. With a little luck, Touch and Go will have something to release in the next few years." (http://www.tgrec.com/news/detail.php?id=238)

Inte nog med att det turnéras igen - kom ihåg: återföreningsturnén 2005 skulle vara en engångsgrej, den enda återföreningsturnén ever - det ska dessutom spelas in en ny skiva. Ja, mer än ett och ett halvt decennium efter Spiderland.

Alltså...

...och helt kort bara, för det här är inte lätt:

1. Finns det ens ett band i musikhistorien som har haft uppehåll i 16 år och sedan gjort en relevant skiva med nya låtar?

2. Får man (därför) hoppas på ett namnbyte? Ett nytt namn och kanske en ny medlem skulle avdramatisera det hela, samtidigt som bandet skulle kunna slippa förväntningar på hur det "borde låta" samt slippa förväntas spela just den där 16 år gamla låten live. Just nu drar tanken på en ny Slint-skiva lite åt när General Motors allt emellanåt återlanserar ett sedan länge uppköpt kvalitetsbilmärke som legat i dvala i 35 år men som sedan visar sig vara bygd på samma plattform som dagens billigaste plast-Chevrolet.

3. För går det att mer effektivt sabotera det mått av magi som ett band kan uppnå genom att bara försvinna från kartan än vad Slint står till att eventuellt göra? The Beach Boys eller My Bloody Valentines försvunna inspelningar och möjliga återföreningar kan åtminstone diskuteras, förklaras och bättre motiveras mot bakgrund av Brian Wilson och Kevin Shields dårskaper, men det funkar mig veterligen inte vad gäller Slint. Med tanke på att återföreningsturnén kritiserades för att medlemmarna ville casha in på Slint-myten och gjorde det genom att låta det högervridna mediaföretaget Clear Channel boka spelningarna så är det svårt att tänka på årets turnéring och kommande skivan utan att samtidigt också tänka på pengar. Tillsamman med smink och långt hår så rimmar just pengar och storföretag ganska illa med vad Slint förväntas stå för.

Beyond guilty pleasure

Det som nu hänt mig är det sjukaste som hänt i hela min musiklyssnarhistoria.

Jag har blivit hooked på Idde Schultz. Jag tycker "Fiskarna i havet" är en otroligt bra låt.

Nu blir det värre: det tyckte jag även då, 1995. Till saken hör ju att jag var en luggsliten indieräv i UFF-kostym. 1995 var det i övrigt Popsicles nya, Menswear, Blur och obskyr Creation-skrammelpop som var det enda som gällde. (Plus lite pundig eurotechno, typ Pandora men det har jag alltid varit svag för.)

Och Idde Schultz. Jag köpte till och med albumet och tyckte det var årets platta, topp 5. Jag försökte sälja in det till omgivningen. Med sund skepsis avfärdade de Staffan Hellstrand-stråkarna och tja, man kan ju inte lyssna på Irmas syrra.

Melodifestivalen i år (oerhört starka toppar, Veronas La musica och Magnus Carlssons Live Forever är geniala poppärlor) fick mig på de här schultziga tankarna. Jag insåg att jag saknat Irma Schultz, och hennes röst. Det var livgörande att höra hennes melankoliska vibrato och sorgsna Vasastans-blick. Plus för de röda strumpbyxorna och för att hon är gift med Nino i Caesars Palace och The Slaves.

Irma Schultzs platta från 1991, Irma skulle jag lägga vantarna på direkt om jag hittade den. Liksom Idde Schultz platta Idde Schultz. Idde och Irma är sorgligt underrepresenterade i den här tiden av torrents och mp3:or.

Sen blev jag glad av att höra Uno Svenningssons röst igen, men det var nog mer lättnad över att slippa höra Patrik Isaksson. Det är ju ungefär samma. Men den ena är sorgsen (Uno) och den andra banal (PI). Ett lätt val.

The Apples in Stereo - New Magnetic Wonder

Lite gammalt, lite the Cricket, men ändå:





Handklapp! Onödiga vocoder inslag! Nittiotalsindievibbar, som trots Oasis inslag, fungerar! Rappa trummor! Känsla av att inget har hänt fast ändå inte retro! Fin tjejsång!

Ja, the Apples in Stereo har gjort en rejäl indiepop-platta där spelglädjen sitter intakt. Ett gäng hyfsat gamla, ganska fula, troligtvis lite halvtjocka amerikanos som står bakom det hela. Ibland fungerar naivitet och ärlighet bättre än kontemporärt och utstuderat.

Steve Albini vs Interfax HP-1 Harmonic Percolator vs The Barge Concepts BP-1 (pedalnörderi)

Musikgearnördsajten Gearwire bad nyligen Shellacs Steve Albini jämföra en obskyr men eftersökt gitarrpedal (Interfax HP-1 Harmonic Percolator) tillverkad av en crazy dude i Milwaukee med en nyproducerad kopia (Barge Concepts BP-1) av samma pedal.

Oavsett vad man tycker om gitarrpedaler eller musikersnack (jag är inget stort fan) så är det ett underhållande filmklipp från jämförelsen, kanske främst för att Steve Albini personifierar en typ av rockmusik som är så långt ifrån Backyard Babies/Mando Diao/Moneybrother-klychorna man i princip kan komma. Steve Albini är smart, bildad, nykter, nördig, rolig och oteatralisk. Att han både bär styltor och torrt konstaterar "As a labour-saving device [The Harmonic Percolator] is tremendous" och "I can imagine certain Japanese friends of mine who would be really into that sound and they could conceivably base a career around it" gör inte saken sämre.

Tyvärr har jämförelsen inte hamnat på Youtube än så man får ladda ner och kolla på filmklippet som om året var 2004 och Youtube ännu inte hade uppfunnits. Jobbigt, jag vet, men det är värt det.

Battles - Mirrored (album)

16:46 Per: I haven't listened to the new Battles yet. I am kind of hesitant. And worried.
Michael: I think their vocals could be good. Ian's vocals were my favorite part of Storm and Stress and the Tyondai Braxton solo show I saw last summer was VERY vocal-heavy and was awesome.
P: Cool.
M: So i'm hopeful. I would like to think that the rest of the record will be better than that single.
P: It better be or else... I would be pretty sad.
[…]
16:57 P: OK, I am taking the plunge. The Battles record is on.
M: Do it!
16:58 P: First 90 seconds and I am smiling.
16:59 Still smiling... after 180 s.
M: This is good!
P: Ah, yes. "Atlas" is song no. 2. Perhaps there will be a instrumental version of it? Or a instrumental remix? It already is largely instrumental but those highest pitched vocals in particular are... not making it an easy song to totally like.
M: Haha
17:11 P: Wow, the 3rd song is pretty dense and rocking, but no super squeky vocals.
M: That's good!
P: Yes. Must hear again. *hits repeat*
M: I'll have to download it when I get home.
P: That dude drumming is a treat to listen to. Song #4 - no squeky singing.
M: Bueno
P: But no Storm and Stress singing either. Actually, it's mosty instrumental.
*next track*
Nice, traces of Don Cab riffing here. Sweet.
17:18 I am smiling again. Wow three +7 minute songs in a row.
M: That sounds about par for the course for Battles.
P: #5 is short. Good, weird and funny use of vocals here. Perhaps not the words anyone would like to read, but it's a < 3 minute ditty.
17:25 #6 is another epic, another thick one. As in opposite to sparse. Plus not entirely serious use of organ perhaps. Wow this song is all over the place will take time to get into. It becomes vocal heavy at the end. Good vocals though. Wow, how a 8 minute song can be over so quickly.
17:35 #7 is vocal heavy too. But over variety of loops and drones. A+. Very nice.
M: Squeaky vocals?
P: None, good vocals. But not of the Storm and Stress kind. I wonder how much Ian sings on the record, I don't think it sounds like him.
M: Hmm.
P: The vocals heavy songs are more full on singing, more like the what TV on the Radio would do. Kind of/sort of/in the same ballpark as of... but not the same, obviously.
M: Weird! I must hear this.
P: Second last song is classic Bttls.
17:43 I hope I haven't confused you horribly.
M: No man - thanks for the play-by-play. I have to log off this computer.
P: It's a solid record (for a first listen).
M: Awesome!
P: Less sparse than before, but solid.
M: I will see you tonight.
P: Yes, i have to go pick up J.
M: A'ight - later on!
P: I should have left already. Rats. ttyl

(Mirrored släpps 14:e maj, mer info + turnédatum finns hos Warp.

Maldini & Vieri (original soundtrack)

Visst skrev eminente Jesper Högström om detta redan igår på Tre Hörnor Straff men att Fotbollskanalen.se publicerar Paolo Maldini och Christian Vieris favoritlåtar från Gazetta dello Sport med översatta kommentarer är tillräckligt fenomenalt för att vi ska dra det ett varv till. Särskilt Vieris kommentarer ger en känsla av att man nog lär känna honom lite bättre (om än inte nödvändigtvis till det bättre). Eller vad sägs om "Jag lyssnar på den under hela dagarna på min iPod" om "Just Want You to Know" med Backstreet Boys? Eller "Bästa låten från 80-talet": Eurythmics "Here Comes the Rain Again". Eller när Ricky Martins "The Cup of Life" sammanfattas till: "Ett enda ord - MÅL!" Eller, och kanske pricken över i:et, "Horny As a Dandy" med Mousse T vs The Dandy Warhols: "Jag blir bokstavligt talat galen av den här låten"?

Idag när fotbollsspelare gärna visar upp intrikata frillor och dito modeställ så är det läge att de berättar lite om vad som snurrar i mp3-spelarna eller ligger deras på coffee tables.

Battles - Atlas (video)

Fantastiskt band.

Fantastisk video.

Fantastiskt låt.

Ja, det sistnämnda förutsätter att man accepterar och vänjer sig vid att sångaren medvetet har valt att låta som Sångsmurfen och inte fastnar vid det som en besvikelse av ofattbara proportioner.

Jag är trots sex-sju genomlyssningar fortfarande otäckt nära att fastna just där. Men inte kan väl Ian & Co ha saboterat det bästa rockband som sett dagens ljus de senaste tre-fyra åren? Bara så där? Utan att ett varningssystem liknande det som varnade kustbefolkningen runt Indiska Oceanen om Juldagstsunamin skulle börja tjut...

Oh, crap.

Logh - North ( cd)

Logh har i och med North slutat med allt vad intrikata gitarrmönster och takthopp heter. Skivan domineras av Fantomen på Operan-pianon ( jag vet att det Fantomen egentligen lirar orgel orgel men va fan..), försiktiga akustiska gitarrer och sporadiska trummor. En mängd ljud trängs i pro-tools landskapet och bildar en omfattande klangbotten.



Ett annat intryck är att det väldigt mycket soloskiva över North. Jag har svårt att se bandet bakom de stillsamma Logh-betraktelserna om fylla, näsblod, nattliga uppbrott, snö och vinterblåst.

Antagligen är North mer än ett tillfälligt soundtrack för snön i slutet av februari. I dagsläget är det svårt att säga om skivan klarar varmare väder. Att Logh själva använder en isskrapa som promotionmaterial för skivan vittnar dock om att de kan vara inne på det sistnämnda.

Belgisk elit utan kontrakt

Belgiska tidningen Knack listar 6 stycken heta belgiska bubblare. Jag tog bort den vita killen Code314 som gillar DJ Shadow och Robin Aerts som influeras av Zappa och Edgar Allan Poe. De andra fyra:
1. The Hong Kong Dong
Invloeden: Flaming Lips, Ween, Prince, ZZ Top. (Låter som Sean Lennon.)
2. ...this is where my little saturn sleeps
Invloeden: Godspeed you black emperor, 16 Horsepower, Nick Drake. (Låter som José Gonzalez+Whipped Cream.)
3. Made in Taiwan
Invloeden: Sparklehorse, Pinback, Blonde redhead, Broken Social Scene (Låter som Busty.)
4. The Bear that wasn't
Invloeden: Sufjan Stevens, Bright Eyes och filmen Royal Tenenbaums. (Låter som Sufjan+belgisk konstskola.)

Geniet van de muziek!

Weeping Willows – Fear and love (2007)

Jag vet inte vad som är sorgligast:

1. Att "pekoral" känns som en underdrift.

2. Att andra recensioner skriver "känslighet" (se bild).

3. Att jag en gång tyckte Weeping Willows var mycket bra.

Jag lyssnade igenom albumet två gånger och raderade därefter alla filer noggrannt.

Enter Shikari - Anything Can Happen in the Next Half Hour (video)

Du älskar Linkin Park? Du saknar "The Final Countdown"-era Europe så mycket att det nästan gör ont? Det har t o m hänt att du funderat på varför ingen har kombinerat dessa med E-typesk eurotechnotrance?

Grattis, din väntan är över:



Till er andra och särskilt till dig som (liksom jag) gillar renlärig hardcore: kan något över huvud taget bli mer förvirrande? Jo, se det kan det. Enter Shikari verkar nämligen inte vara främmande för att dessutom försöka efterleva ett och annat heligt Fugazi-ideal: http://www.musictowers.com/Features/ViewArticle1934.aspx

Candlemass (video)

Idag är det inte bara Groundhog Day i USA utan också dagen Maria bar Jesus genom templet - kyndelsmässodagen. Den kan firas antingen med en traditionell kyndelsmässa eller med Jonas Åkerlunds Candlemass-video, föregångaren till de musikvideor demonvideoregissören senare skulle komma att göra åt Madonna, U2, Metallica et al.

Som man kan se nedan så är doommetall-videon riktigt, riktigt rolig, och då särskilt slutet när det är dags för headbangarmarsch. Är det förresten Kinesiska paviljongen vid Drottningholms slott som agerar fond när den bandagerade gitarrvirtuosen gör, ehrm, sin grej? Och varför blev jag, med videon färskt i minnet, knappt ens överraskad när jag just fick veta att Jonas Åkerlund var klasskompis med Skönhetsrådsledamoten E-type?

Fläskkvartetten – Voices of Eden (album)

Jag har alltid velat älska Fläskkvartetten. Ända sedan jag förstod att det fanns bildstormare mot pappas favoritkvartett Freskkvartetten var de mina favoriter.

Dessutom har de alltid balanserat snyggt (snyggare än Kroumata) mellan konstmusik och pop eftersom de har haft en fingertoppskänsla i sina samarbeten. Freddie Wadling har gjort sina bästa grejer med Fläskkvartetten. "We vie" med Nåid och Stakka Bo (?) är en av 90-talets doldispärlor. Stina Nordenstam har gjort fina inhopp.

Jag har intervjuat bandet en gång. Det var fyra säregna personligheter som var pretentiösa på ett insnöat sätt. De var nästan patetiska – och det menar jag som beröm. De har verkligen en unik position eftersom de är skickliga musiker utan att någonsin låta det gå ut över musiken.

Det är idé-musik, de är visionärer. De har mål och samarbetena, skivorna, konserterna är resultatet av lika mycket tankearbete som hårt arbete. Jag gillar verkligen det. De utvecklas.

Konstnärlig målmedvetenhet. Jag gillar det, speciellt eftersom de har god smak.

Nu ska jag väl lyssna på plattan (som innehåller Stakka Bo, Titiyo, Anna Ternheim, Thåström – och Karls favorit Christian Walz) också...

Of Montreal. – Hissing fauna , are you the destroyer (album)

13.22.13 mr Y: of montreal.."hissing fauna , are you the destroyer"
13.23.29 mr Y: mycket bra "shins-pop" fast ändå inte alls

14.51.45 mr X: gillar
14.51.53 mr X: förstår shins-referensen
14.52.28 mr X: lite väl konstfack emellanåt. men det tyckte jag om Jenny Wilsons debut också, som jag älskar numera
14.53.00 mr X: och det är (n)
14.53.03 mr Y: ja tänkte på det också..fick också Jenny Wilson
14.53.05 mr Y: vibb..
14.53.07 mr X: Uje Brandelius-vibbar emellanåt
14.53.24 mr Y: Uje Brandelius.. ja inte riktigt
14.53.37 mr X: har bara lyssnat på första 4 iofs...
14.53.52 mr Y: trean är riktigt bra
14.54.01 mr Y: ettan lite väl tjoig för mig
14.54.16 mr X: ha ha. tjoig
14.54.27 mr X: träffande – "tjoig" är nog min känsla på hela plattan
14.54.30 mr X: hittills
14.54.42 mr X: så här hade Robert Broberg låtit om han var ung idag
14.54.55 mr X: "infallsrik pop"
14.55.02 mr X: med konstnärssjäl

New Order - Sooner Than You Think (video)

Fantastisk elektronisk livepop, med vanliga instrument och helt utan dator. Ganska fantastiska vita shorts också. Peel Session sommaren 1984:

Salem al Fakir - This is who I am (cd)

KARL: Elaka åsikter i följd:

Jag dömer härmed ut Fakiren.
Rösten (accenten)
Produktionen
Duktigheten/Virtuositeten
Sköna/flummiga/yrvakna-killen
Texterna
Frånvaro av ambition att göra något nytt.

Men,

han är jätteduktig, verkar snäll och han kommer spelas mycket överallt.

OLLE: Det är inte nytt men bra. Jag gillar verkligen kärleken till melodierna och ambitionen att göra något över sina egna begränsningar. Det är icke-poserande. Bör ersätta – inte TTA, Frida Hyvönen eller Komeda – utan Christian Waltz, Eric Gadd, Stephen Simmonds och tusen andra faktiskt usla svenska soulförsök.

KARL: Christian Waltz var väl inte helt usel? Eller?

Dinosaur Jr Dunks (skor & årets sellout)

Det går att teoretisera så mycket kring det här att jag inte orkar säga mer än att skornas Nike-logga ger en känsla av overklighet och besvikelse som bara en Dinosaur Jr-meny på McDonald's eller Dinosaur Jr-cigaretter av Philip Morris hade kunnat matcha. Eller, nu när alla Dinosaur Jr-ideal utom mest-pengar-till-pensionen-vinner är kastade överbord, kommer att kunna matcha.

MEN OMFG WTF MASCIS OCH BARLOW?!?!?! Att ställa Nike-dojorna bredvid skivsläppen på SST är en naturlagsmotsägelse och bara tanken på d... *head explodes*

2006 enligt Per

Resultatlista:
1. The Field (allt)
2. This Heat Out of Cold Storage (magnifik 6-cd-box)
3. ft (the Shadow Government Guns of August (album)
4. Halma Back to Pascal (album)
4. Junior Boys So This Is Goodbye (album)
4. Chavez Better Days Will Haunt You (remastrad cd-box)
7. Liars Drum's Not Dead (album)
7. Don Caballero World Class Listening Problem (album)
9. Be Bad/Attack Mode (7")
10. Ved (myspace)
10. Erase Errata Nightlife (album)
10. Tussle Telescope Mind (album)
10. Sickoakes Seawards (album + konsert)
10. Scott Walker The Drift (album)
10. To Rococo Rot Taken from Vinyl (samlingsalbum)
10. Hot Chip The Warning (album)
10. B.J. Snowden (konsert)
10 Eric's Trip (konsert)
10. Hugo del Carril "El porteñito" (remastrad tangohit)
10. Landscape and Man "Tugback" (mp3)
10. Obren Vasics "Sverige Yeah!" (VM-mp3)
10. Mogwai "Glasgow Mega-Snake" (albumspår)
10. Nardwuar the Human Serviette intervjuar Ian MacKaye (dvd)
10. Afro-punk (dvd)

Återbud:
1. Battles + Black Dice (konsert)
2. Touch & Go 25 (festival)

Förhöjda My Bloody Valentine-värden: *
1. The Goslings Grandeur of Hair (album)
2. Asobi Seksu Citrus (album)
3. Serena Maneesh (konsert)

* Pun overload *head xplodes*

2006 års gladaste upptäckt...

... är för övrigt Mjölkbarens Gustav, som bytt adress till That fox hunting man. Eftersom jag haft sönder min 78-varvs-spelare kan jag inte lyssna på några gamla favoriter. (Speciellt inte sedan jag hade sönder min toppfavorit, Ames brothers i "Unchained melody").

Glädje då att det finns en mp3-blogg som gräver under Gnarls Barkley-myllan.

Förra året fick han mig att upptäcka fina "De fattigas piano" med Ulla Sjöblom, text Lars Forssell. Den finns att ladda ner (samt Boris Vian-klassikern Le Déserteur på Forssell-svenska) hos That fox hunting man. Scrolla neråt, just nu på "sidan 3".

På bilden till vänster: Ulla Sjöblom i Ingmar Bergmans "Ansiktet" från 1958.

2006 enligt Olle

Årets svenska album måste bli The Slaves Save me from yesterday som stod för årets bästa svenska melodier. The Knife Silent shout var också en medtävlare tillsammans med Fibes Oh Fibes Emotional – det har varit mycket referensmusik i Sverige i år.

Ett nationalistiskt popkulturellt ögonblick: när Kirsten Dunst rullar in i Versaille till tonerna till Radio Dept i Marie Antoinette...

The Studios haussade album/lång-tolva imponerade inte lika mycket som första singeln "No Comply" som tillhör årets bästa.

Fler svenska hits: My Darling You! "Everything alright", Juvelen var kul att lyssna på och The Field "Sun And Ice" impade i stunden, Sambassadeurs "Marie" var skön to be continued och Vapnet med "Thoméegränd" var glad gymnasieflashback.

Finske Luomos Paper tigers var en återkomst men långt från mästerverket Vocalcity eller aliaset Vladislav Delays bästa album. Luomo-aliaset Uusitalos album Tulenkantaja var knappast hans bästa. Inte tillräckligt monotont, alltför lika Luomos vokal- &-refräng-house.

Nelly Furtado och Justin Timberlake hade var sin fin stund, speciellt när Justin Timberlake lyckades med koncept-idéerna, till exempel i "LoveStoned-I Think She Knows (Interlude)". Kelis var jobbig men "Till the Wheels Fall Off" och "Bossy (Alan Braxe & Fred Falke Remix)" var desto bättre istoppar.

Ne-Yo gjorde årets snyggaste soul på In My Own Words. Sådan som gör sig bäst i Hype Williams-videor eller på sommarresor från Arlanda till Väddö. Lupe Fiasco var skön och Jaheim visade att han hanterar redskapen, s a s.

Bäst hiphop: J Dilla (om det är rätt genrebeteckning.)

Charlotte Gainsbourg album 5:55 innehöll några patetiska Air och Divine Comedy-plattityder men "The songs that we sing" och "The Operation" var modern pop avf bästa franska Vogue-märke.

Skämmig njutning: Carola "Evighet", en kort DJ Tiesto-period i februari samt yacht rock.

Albert Hammond Jr:s "In Transit" var årets The Stroke-låt. Whitest Boy Alive gjorde en ovanligt sammanhållen platta.

Pet Shop Boys återkomst med Fundamental var hederligt hantverk. Det var även Gnarls Barkley vars St Elsewhere jag överkonsumerade i tre veckor. Sedan dess spyr jag på "Crazy".

Jag gillade även den svenska balearic-trenden där The Tough Alliance Escaping your ambitions och label-bröderna Air France Traded Winds var överlägsna i sin musikaliska estetik hämtad från Bröderna Lejonhjärta-soundtracket.

Sen återupptäckte jag opera och framförallt Puccini men det är en annan historia vilket det lär komma mer om när gubbåret 2007 går till ända.