Hattmusik

Musik som görs av män med hatt är genomgående vedervärdig.

Så plågsamt då för mig och mina fördomar att jag läser Eldkvarn-Pluras blogg med stor behållning. Det har fått mig att ladda ner några gamla Eldkvarn-låtar. Jag gillar verkligen inte Pojkar pojkar. Till exempel. (F ö är väl Eldkvarns nya albumtitel genial? "Svart blogg"!)

Det faller i de flesta fall på dåliga låtar, för under alla mina taskiga minnen och referenser är det många gånger välskrivna texter och snygga melodier.

Kärlekens tunga må vara uttjatad som ett gammalt karaoke-örhänge men vilken låt och vilken produktion. Den är sådär lyxig som musik var på 80-talet.

Eldkvarn (eller snarare deras skivbolag EMI) ville – 1988 – göra det så bra som möjligt, det ska . Ansträngningen till det allra bästa. Andra poserar med retro, skräpighet och konstlat sound. Som Stafraenn Hakons Gummi-platta, för att ta en annan flitig gäst i min Itunes just nu.

I grund och botten handlar det väl Eldkvarns-soundet etablissemanget. Etablissemanget är på väg tillbaka och det är koolare och hetare än någonsin. Fejkad indie (tänk Garden state) är på väg att tappa sin glans.