Det som nu hänt mig är det sjukaste som hänt i hela min musiklyssnarhistoria.Jag har blivit hooked på Idde Schultz. Jag tycker "Fiskarna i havet" är en otroligt bra låt.
Nu blir det värre: det tyckte jag även då, 1995. Till saken hör ju att jag var en luggsliten indieräv i UFF-kostym. 1995 var det i övrigt Popsicles nya, Menswear, Blur och obskyr Creation-skrammelpop som var det enda som gällde. (Plus lite pundig eurotechno, typ Pandora men det har jag alltid varit svag för.)
Och Idde Schultz. Jag köpte till och med albumet och tyckte det var årets platta, topp 5. Jag försökte sälja in det till omgivningen. Med sund skepsis avfärdade de Staffan Hellstrand-stråkarna och tja, man kan ju inte lyssna på Irmas syrra.
Melodifestivalen i år (oerhört starka toppar, Veronas La musica och Magnus Carlssons Live Forever är geniala poppärlor) fick mig på de här schultziga tankarna. Jag insåg att jag saknat Irma Schultz, och hennes röst. Det var livgörande att höra hennes melankoliska vibrato och sorgsna Vasastans-blick. Plus för de röda strumpbyxorna och för att hon är gift med Nino i Caesars Palace och The Slaves.
Irma Schultzs platta från 1991, Irma skulle jag lägga vantarna på direkt om jag hittade den. Liksom Idde Schultz platta Idde Schultz. Idde och Irma är sorgligt underrepresenterade i den här tiden av torrents och mp3:or.
Sen blev jag glad av att höra Uno Svenningssons röst igen, men det var nog mer lättnad över att slippa höra Patrik Isaksson. Det är ju ungefär samma. Men den ena är sorgsen (Uno) och den andra banal (PI). Ett lätt val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar