Bruce Springsteen – Magic

Jag har aldrig tyckt om Bruce. Vissa låtar, visst. Men hans musik har oftast varit sån där musik som gör sig bra live. Brötigt med mycket fokus på själva vägen och lite på målet.

Och så de där jävla gitarrsolona, jag avskyr gitarrsolo.

Mycket otippat då att jag gillar hans nya skiva. Den har ett par feta gitarrsolon och ett par riktiga saxofonsolon som får Ingmar Nordströms Saxparty att se ut som barnkalas.


Det är hälften mainstreamcountry (Restless hearts Bluest Eyes of Texas svävar som en ande över plattan) och andra hälften Mats Olsson. Mycket nedtryck keps och undanträngda känslor. Bit ihop. Streta på. Snart drar vi, du och jag.

Och så ett saxmatta på det och jag sitter tydligen som klistrad.