Lemarc har ju en del att göra sig lustig över. Än så länge har han inte heller hamnat i någon hipster-kontext. Trots att han gör avbön från 80-90-tals synder och spelar in en avskalad skiva a la Rick Rubin producerar Johnny Cash.
Min vän Hälsinge-M, stort LeMarc-fan, brukar med skräckblandad förtjusning kolla in klippet nedan. Trots att vi är oense om storheten hos LeMarc är vi överens att man måste ge en artist kredd som är så fullständigt sig själv. Det finns inga spärrar
man frågar sig "Varför?, What a feeling?"
Helt rund i huvet, barfota, för mycket makeup, ingen kontroll alls.
Anthony and the Johnsons har blivit galet hajpad på exakt samma premisser - make-up, full av sig själv, intensiv röst och framtoning.
Möjligen har USA-motsvarighet lite bättre smak på vad man faktiskt ställer sig och sjunger.
Annars är det glasklart; det som gäller för LeMarc gäller även för Anthony. Särskilt tydligt blir det när jag på radion hörde Anthnonys oerhört gravallvarliga tillika pretentiösa tolkning av Beyoncés "Crazy in love". Extra artsy poäng - inspelat vid kalkbrottet Dalhalla inför en överentusiastisk publik.
Om tjugo-år är reaktionerna på Anthony de samma som för LeMarc idag.
"Varför? Crazy in love? Sminket? Ett jävla kalkbrott? Gaaah!"
12 september 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh vad bra sagt! Årets Valdemarpost?
Åhhh, jag tappar andan, tycker båda klippen är underbara. Är ett Lemarc-fans och kan inte riktigt förklara varför men nu när jag ser Anthony-klippet (hade inte sett honom förut) så känner jag igen det det där jag gillar (som jag inte kan förklara men som har något med att vara naken och sårbar att göra tror jag....). Tack för inlägget iallafall!
Skicka en kommentar