2006 enligt Olle

Årets svenska album måste bli The Slaves Save me from yesterday som stod för årets bästa svenska melodier. The Knife Silent shout var också en medtävlare tillsammans med Fibes Oh Fibes Emotional – det har varit mycket referensmusik i Sverige i år.

Ett nationalistiskt popkulturellt ögonblick: när Kirsten Dunst rullar in i Versaille till tonerna till Radio Dept i Marie Antoinette...

The Studios haussade album/lång-tolva imponerade inte lika mycket som första singeln "No Comply" som tillhör årets bästa.

Fler svenska hits: My Darling You! "Everything alright", Juvelen var kul att lyssna på och The Field "Sun And Ice" impade i stunden, Sambassadeurs "Marie" var skön to be continued och Vapnet med "Thoméegränd" var glad gymnasieflashback.

Finske Luomos Paper tigers var en återkomst men långt från mästerverket Vocalcity eller aliaset Vladislav Delays bästa album. Luomo-aliaset Uusitalos album Tulenkantaja var knappast hans bästa. Inte tillräckligt monotont, alltför lika Luomos vokal- &-refräng-house.

Nelly Furtado och Justin Timberlake hade var sin fin stund, speciellt när Justin Timberlake lyckades med koncept-idéerna, till exempel i "LoveStoned-I Think She Knows (Interlude)". Kelis var jobbig men "Till the Wheels Fall Off" och "Bossy (Alan Braxe & Fred Falke Remix)" var desto bättre istoppar.

Ne-Yo gjorde årets snyggaste soul på In My Own Words. Sådan som gör sig bäst i Hype Williams-videor eller på sommarresor från Arlanda till Väddö. Lupe Fiasco var skön och Jaheim visade att han hanterar redskapen, s a s.

Bäst hiphop: J Dilla (om det är rätt genrebeteckning.)

Charlotte Gainsbourg album 5:55 innehöll några patetiska Air och Divine Comedy-plattityder men "The songs that we sing" och "The Operation" var modern pop avf bästa franska Vogue-märke.

Skämmig njutning: Carola "Evighet", en kort DJ Tiesto-period i februari samt yacht rock.

Albert Hammond Jr:s "In Transit" var årets The Stroke-låt. Whitest Boy Alive gjorde en ovanligt sammanhållen platta.

Pet Shop Boys återkomst med Fundamental var hederligt hantverk. Det var även Gnarls Barkley vars St Elsewhere jag överkonsumerade i tre veckor. Sedan dess spyr jag på "Crazy".

Jag gillade även den svenska balearic-trenden där The Tough Alliance Escaping your ambitions och label-bröderna Air France Traded Winds var överlägsna i sin musikaliska estetik hämtad från Bröderna Lejonhjärta-soundtracket.

Sen återupptäckte jag opera och framförallt Puccini men det är en annan historia vilket det lär komma mer om när gubbåret 2007 går till ända.