13 december 2007

2007 enligt Olle

Hade Kina varit lite mer... with it hade 2007 varit Hitsens år. I vissa fall har enskilda, geniala låtar övertrumfat hela albumet, det s k Blonde redhead-syndromet (se nedan).

Oink lades ner och jag blev desperat och utsvulten. Efterföljaren Waffles tror jag är en modern urban myt – alla har "en kompis som har en kompis som kanske kan fixa en invite". Svälten gjorde att jag ett kortare tag trodde att Pharoahe Monch var årets grej. Albumet Desire (och låten!) var såklart en höjdare men nådde inte upp till Kanye Wests musikhistoriska grävjobb The Graduation, inte långt från The Avalanches. (Hans mixtape Can't Tell Me Nothing var också mäktig, vad var den jo präktig.)

Lykke Li, "Little bit" och framförallt hennes Myspace gav hopp till att det finns ett liv på den svenska musikscenen efter Göteborgsvarvet med The Tough Alliance och Boat Club.

Bruce Springsteens Magic var inte så speciellt på det hela taget men skakade om min värld eftersom jag har passerat 32-årsåldern.


Libanesiska Elissa hittade tillbaka med plattan Bastanak. Kolla även det här estetiska haveriet med nya Elissa-singeln.

Californication (har inget med snoppstrumpe-bandet att göra) var inte bara årets allra överlägsnaste tv-serie utan levererade ett fantastiskt soundtrack som fick mig att upptäcka My Morning Jackets Elton John-cover "Rocket man" och omvärdera (till positivt) Bob Dylan Blood on Track. OC-kopian Gossip Girl hade bra musik men mer Absolute Indie än Californications fingertoppskänsla.

The Clienteles God Save The Clientele gjorde precis som vanligt: bakgrundsmusik till parmiddag i Vasastan. Alternativ: Tracey Thorns Out Of The Woods. Clienteles är dock bättre att bli full till; inte lika hysterisk. Tracey Thorn är lite väl Annie Lennoxs comeback. Mer parmiddagsvänligt: Gruff Rhys gjorde årets walespop. Finurligt och vanebildande.

Florence Valentins låt "Hopplös" från riktigt fina albumet Pokerkväll I Vårby Gård var exakt det jag väntade på: rock, politik och fina melodier. Och Marianne Faithfull-covers funkar alltid på mig.

Återupptäckten: "Paroles paroles" med Joe Dassin (här i konstig Alain Delon-video) som gav fin patina åt Hessens herrgårdsfest i juli.

Mice Parades Mice Parade var vid sidan om sajten Awesome tapes of Africa, årets bästa surrogat-Afrikamusik, men med drone-gitarr. Som ett Unicef-projekt i Chapterhouse-tshirt.

Laakso förvånade med 1) Peter Jöback-gay-duetten "Italy vs Helsinki" som gav Tracksplats; 2) årets uppryckning från sorgligt, gråtigt studentdemoband (jag minns Annas cds-demos med dem...) till en ny väsentlighet, ganska exakt som Fibes Oh Fibes eller årets Shout out louds, som inte nådde till Laaksos höjd.

The Field gjorde From Here We Go Sublime till ett bra interludium tills electronica-housen blir intressant igen. Electronican var alltför trendig 2007, berörde aldrig på riktigt, de riktiga blev talangerna ängsliga.

Eldkvarns Svart blogg. Ja, jag sa att jag fyllt 32 i år, va?

Apples in stereo och Of Montreal (favvolåt: "Heimdalsgate Like A Promethean Curse") lanserade en straight, galen konstskolepop som botade den sliskiga känslan av att ha lyssnat på för mycket Hidden Cameras.



NUFF TALK. Nu till the real deal, medaljerna:

Årets bästa album: Andorra från fantastiska Caribou som gjorde exakt den hi-fi-platta som Ariel Pinks Haunted Graffiti borde gjort.

Årets låt (i hemlighet): "Natalie" med Ola. Samma gränsöverskridande dansgolvshit som Backstreet Boys "I want it that way".

Årets låt (officellt): Blonde Redhead "23", det ogooglingsbara bandet gjorde en låt som fick resten av den fantastiska plattan att blekna.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, fin lista! Den inbjuder verkligen till att botanisera, och inte bara gräva där man står.

Får se när jag får ihop min bara, trålar internet på 2007-släpp som jag som bekant gör.

Anonym sa...

PS Jag finns på waffles men är tyvärr inte i närheten av några invites att sprida vidare. De håller rätt hårt i dem än så länge. Hittills är w också långt ifrån vad Oink var men det börjar sakta ta sig. DS