Postrock, slow-core eller sad-core? Logh har uppenbara liknelser med band som Mogwai, Codeine och The New Year. Det är långsamt, många gånger instrumentalt och det är gitarrmönster och ringande toner till mörk och lite småledsen sång. Detta låter och kan bli hur tråkigt som helst. Räddningen är att Logh har en bärande idé bakom så gott som varje anslagen ton.
A sunset panorama är tveklöst den skiva som mest påminner om Sonic Youth. Att nämna Sonic Youth i en recension är både generellt och slentrianmässigt. Men faktum är att vissa melodier, samt Mattias Fribergs röst, låter mer sentida Sonic Youth än vad Logh tidigare förmedlat. Låten Destinymanifesto är det mest uppenbara exemplet. Logh har dock alltid lyckats med att framkalla ett eget uttryck. Det låter svenskt, fast på ett bra sätt.
Det är nästan omöjligt att göra en intern rankning av Loghs tre skivor. Det är så pass hög kvalitet rakt igenom. Frågan är om inte förra skivan "The raging sun" hade högre toppar medan "A sunset panorama" är jämnare och mer sammanhållen. Att skivan kommer med en DVD-dokumentär om hur inspelningen klarades av på tio timmar är ett klart mervärde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar