Vilka var då de band som Slint själva bokat? Det var inte hög trendnivå, eller så hög att ingen förstod den, på de obskyra artister som stod på de båda scenerna. Metall, performance och freak-folk ( stort i N.Y.C!!) var alla gemensamma nämnare. Mycket oroande fanns det anledning att uttala namnet Led Zeppelin. Förutom Slint lyckades jag se följande.
Mycket bra:
Múm - perfekt festivalavslutning. Förvånansvärt stringent trots alla rotationer av personer och instrument.
Mogwai - fokuserad spelning av vördnadsfulla skottar, gästframträdande av Arab Strap Aidan.
Deerhof - art-rock, enkelt, motsättningsfullt och småknasigt men ändå allvarligt.
Bra:
Spoon - indierockstandards med finess och rutin. Lyckades trots svår genre.
Early Man - någon slags metal, som ett snällt Slayer. Matt Sweeney på bas.
Matmos - Konceptupplevelse, inte helt lätt att vara bandet precis innan Slint. Klarade av det genom att hälla vatten på en plåt. Helt live!
Sådär:
White Magic - lite oinspirerat, ganska grått, kan fungera på sikt men inte på scen.
The Naysayer - performancekonst med hajimitationer. Småtrevligt men inte mer.
Faun Fables - hippie-folk med moderjord vibbar ( en del skulle säga lesbiskt och Riverdance om det). Faktiskt helt ok. Hade en thé-bjudning på scen. Fråga mig inte varför.
King Kong - ex Slintare, behållningen var en dans till låten "Funky Monkey". Bluesiga barnvisor med Jonathan Richman släktskap.
Dåligt:
Bad Wizard - gamla hårdrockare, fick äran att spela två gånger. Som ett sämre ACDC blandat med tidiga Iron Maiden. Vek sång trots muskelapproach.
Ryktet säger att The Mighty Flashligt ska varit konstigt och jättedåligt. Uteliggar-avant-garde var ingen större hit.
Till sist:
Enligt Slints David Pajo var bandet Endless Boogie med devisen ” cause the boogie never stop” akten som gjorde festivalen. Detta missades emellertid. Känns inte som en förlust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar