Ännu ett kapitel i den postmoderna jakten på barndomen. Den här gången besöker vi 80-talets klassiska Postcard-singlar. Norska Wallpaper Silhouette står bakom gitarrerna och den guturala Edwyn Collins-sången. Så här lät det: klangrigt och lite tattiga harmonier.
Storstad, som Blue Nile. Den som tror att det här handlar om homosexualitet och Smiths missat poängen. Det här handlar om "tekniskt handhavande" enbart för att impa på brudar. Det här är modellmusik!
Den studsigt fula syntbasen och öppna gitarrackord bygger upp en en fin city-song med oväntade harmonier. Det är krångligt och omväg-igt. Doo doo doo. Ackordvändningar som känns mer smarta än snygga. Här finns det doktoranambitioner bakom musiken.
Mer 80-tal än Melody club. Det här är Postcard records, inte OMD. Postcard records & Gang of four betydde massor, OMD var bara en pose.
Lyssna här
3 kommentarer:
Och du glömde länken till låten?
oj oj..ja snart har varenda vrå av 80-talet belysts.
Sådant här hatade jag på 80-talet, tyckte var komiskt dåligt på 90-talet och nu låter det helt ok.....postmodernt och dialektiskt.
Jag instämmer helt. Det postmoderna är inte fragmenterat - det är cirkulärt!
Peter: om inte länkte ovan funkar så leta på www.wallpapersilhouettes.com
Skicka en kommentar