2006 års gladaste upptäckt...

... är för övrigt Mjölkbarens Gustav, som bytt adress till That fox hunting man. Eftersom jag haft sönder min 78-varvs-spelare kan jag inte lyssna på några gamla favoriter. (Speciellt inte sedan jag hade sönder min toppfavorit, Ames brothers i "Unchained melody").

Glädje då att det finns en mp3-blogg som gräver under Gnarls Barkley-myllan.

Förra året fick han mig att upptäcka fina "De fattigas piano" med Ulla Sjöblom, text Lars Forssell. Den finns att ladda ner (samt Boris Vian-klassikern Le Déserteur på Forssell-svenska) hos That fox hunting man. Scrolla neråt, just nu på "sidan 3".

På bilden till vänster: Ulla Sjöblom i Ingmar Bergmans "Ansiktet" från 1958.

2006 enligt Olle

Årets svenska album måste bli The Slaves Save me from yesterday som stod för årets bästa svenska melodier. The Knife Silent shout var också en medtävlare tillsammans med Fibes Oh Fibes Emotional – det har varit mycket referensmusik i Sverige i år.

Ett nationalistiskt popkulturellt ögonblick: när Kirsten Dunst rullar in i Versaille till tonerna till Radio Dept i Marie Antoinette...

The Studios haussade album/lång-tolva imponerade inte lika mycket som första singeln "No Comply" som tillhör årets bästa.

Fler svenska hits: My Darling You! "Everything alright", Juvelen var kul att lyssna på och The Field "Sun And Ice" impade i stunden, Sambassadeurs "Marie" var skön to be continued och Vapnet med "Thoméegränd" var glad gymnasieflashback.

Finske Luomos Paper tigers var en återkomst men långt från mästerverket Vocalcity eller aliaset Vladislav Delays bästa album. Luomo-aliaset Uusitalos album Tulenkantaja var knappast hans bästa. Inte tillräckligt monotont, alltför lika Luomos vokal- &-refräng-house.

Nelly Furtado och Justin Timberlake hade var sin fin stund, speciellt när Justin Timberlake lyckades med koncept-idéerna, till exempel i "LoveStoned-I Think She Knows (Interlude)". Kelis var jobbig men "Till the Wheels Fall Off" och "Bossy (Alan Braxe & Fred Falke Remix)" var desto bättre istoppar.

Ne-Yo gjorde årets snyggaste soul på In My Own Words. Sådan som gör sig bäst i Hype Williams-videor eller på sommarresor från Arlanda till Väddö. Lupe Fiasco var skön och Jaheim visade att han hanterar redskapen, s a s.

Bäst hiphop: J Dilla (om det är rätt genrebeteckning.)

Charlotte Gainsbourg album 5:55 innehöll några patetiska Air och Divine Comedy-plattityder men "The songs that we sing" och "The Operation" var modern pop avf bästa franska Vogue-märke.

Skämmig njutning: Carola "Evighet", en kort DJ Tiesto-period i februari samt yacht rock.

Albert Hammond Jr:s "In Transit" var årets The Stroke-låt. Whitest Boy Alive gjorde en ovanligt sammanhållen platta.

Pet Shop Boys återkomst med Fundamental var hederligt hantverk. Det var även Gnarls Barkley vars St Elsewhere jag överkonsumerade i tre veckor. Sedan dess spyr jag på "Crazy".

Jag gillade även den svenska balearic-trenden där The Tough Alliance Escaping your ambitions och label-bröderna Air France Traded Winds var överlägsna i sin musikaliska estetik hämtad från Bröderna Lejonhjärta-soundtracket.

Sen återupptäckte jag opera och framförallt Puccini men det är en annan historia vilket det lär komma mer om när gubbåret 2007 går till ända.

2006 enligt Karl

Ett mellanår för mig. 2005 hade betydligt mer ungdomlig entusiasm. 2006 blev huvudsakligen återupprepningar av familjära teman. Det ska dock inte hindra mig att äras de som äras bör!

Justin Timberlake - Futuresexlovesounds ( dansant, arty och tilltrasade hits. Nelly F "Loose" gjorde samma sak fast tjej)
Lily Allen - Alright, still ( som en frukost på valfri Greasy Spoon)
Dessa tillgodosåg mainstream och hitlistebehovet. Under årets sista dagar upptäckte jag även att All Saints hade skarpa låtar på sin försäljningsmässigt floppande comeback (befriande Timbaland-fri produktion).

Las Malas Amistades placerade freak-folk jaget i Bolivia och mer autentisk lo-fi blev inget under 2006.
Tunng gjorde en folk-tronica skiva som det var lätt att återvända till.
För att fortsätta etno-spåret; Juana Molinas "Son" gjorde sig absolut bäst på scen. Men, som det heter, en latinsk ex-comedienne fungerar alltid på skiva.



Junior Boys gjorde en uppföljare som var habil men inte så mycket mer. Lägsta nivån är dock tillräckligt hög för Kanada-duon för att bli omnämnd här.
Hot Chip "The Warning" gjorde defintivt en av årets skivor. Några spår borde förstås plockas bort. Men "The boy from school" tillsammans med "Colours" är givna kandidater till årets låtar. Alldeles försent insåg jag att Fujiya & Miyagi nog förtjänar ett omnämnande. Låt er inte luras av "konstigt namn-fällan"!
Radio Dept. "Pet Grief" lite för såsigt för att nå ända fram. Likt Woody Allen-filmer är det ändå bättre än det mesta i genren.


Don Caballeros återkomst var roligt men inte helt övertygande. Egentligen var det väl mästerbatteristen Damon Che´s återkomst. Gillar du rock-trummor gillar du "World Class Listening Problem".

Neko Case "Fox Confessor Brings the Flood" uppvisar ett stringent gäng oförskämt starka låtar. Välkomponerad och exemplarisk längd på både låtar och albumet.

USA:s svar på Håkan Hellström heter förstås Albert Hammond Jr. När man tror att indierocken är död inser man att det endast krävs lite glatt humör, bra melodier och engagemang så är allt förlåtet. Albert fick bli allt The Strokes aldrig varit.

Retroupptäckter under 2006: Van Morrison ( inte Roffe Wikström , inte Eric Clapton) och The Replacements ( Paul Westerbergs soundtrack "Open Season" var också trevlig).

Till sist erkänner att The Knife "Silent Shout" var värd att lyssna på. Även om det dröjde sex månader att förstå det.

Trend 2007: hip-hop. Kom ihåg var ni läste det först, äkta skallar!

Sebutones - To Mock a Killingbird (video)

En lika obskyr som charmig video från när Buck 65 och Sixtoo var unga i Halifax och tillsammans utgjorde Sebutones. När YouTube är som bäst.

The Shins - Wincing the night away (dialogrecension)

- Tycker nog att nya Shins-plattan är lite svag.
- Ok... liite kanske.. men it's a grower.
- För mycket fokus på produktionen och för lite på melodierna.
- Fast melodierna är ju riktigt bra. Australia!
- Jag kommer på mig själv att längta efter förra plattan...
- Men släpp nostalgin, jag tyckte att den förra var ganska svår melodiskt förstagången.. Lite rörigt med melodierna först som sedan låter helt självklara.. tror det kan vara samma sak den här gången.
- Det är väldigt mycket Suede och Morrissey över nya... "Sea Legs"
- Jaså.. jag som associerade mer med typ... ngt R&B-poppigt. men sant Morrissey kunde ha sjungit. (Suede vägrar jag kommentera i sammanhanget...)
- "Introducing the band" - komplett med korkat "jazzigt" gitarrsolo, funkriff och till sist synth-solo.
- Jag tänkte "replokalsfunk" första gången, men nu gillar jag.
- Red Rabbits har ju till och med Suede-körerna...
- Jag kan inte relatera till Suede alls. För att jag inte hört något egentligen. Mest hört refränger på temat "We are so young". " We are crazy"
- Det kan nog Shins... Relatera till Suede alltså.
- Nä, det tror inte jag... Dom är från Albaquerque och Suede har knappt hörts i USA .. Suede tokfloppade där och lanserades som London Suede. London Suede... Gud vad dåligt namn att ta USA med storm!
- Det här har nu fått mig att ladda ner McAlmont & Butler...

Senare...
- The Shins har jag lyssnat mer på nu... Dom bästa låtarna är de som låter som gamla Shins. De sämsta är Suede/Morrissey/Kula Shaler-låtarna.
- Okej… jag hoppar brit-pop liknelserna men antar att du har rätt. Sammantaget gillar jag emellertid skivan.

Lyssna på The Shins "Australia".

Chavez (fenomen forts)

Redan i maj beskrev vi Chavez som ett av 90-talets bästa rockband och under hösten har inte bara Matador släppt boxen Better Days Will Haunt You med allt – i remastrad form, äntligen! – NY-kvartetten någonsin spelade in (+ en dokumentär från turnén med Guided By Voices) utan världens enda relevanta rockmusiktidsskrift, Chunklet, har sett till att utropa “Chavez - Most Underrated '90s Rock Band?”.

Att lyckas vara steget före Chunklet om än så på bara en enda punkt gör oss förstås mäkta stolta, men mest glada är vi för att Chunklet kompletterar sin hyllning med att dela med sig av de liveupptagningar som Don Caballeros Damon Che skickade Chunklets grundare Henry Owings efter hemkomsten som vikarierande bassist från Chavez Europaturné 1997, en turné som bl a innehöll en fantastisk spelning på Tantogården i Stockholm.

Matt Sweeneys samarbete med Bonnie ”Prince” Billy i all ära men aldrig kommer det överträffa liveupptagningar, remastrade mp3:or och kommande turnédatum med The Men of Chavez.

Robbie Williams – Rudebox

Jag har läst många recensioner av Robbie Williams nya platta "Rudebox". Den beskrivs som modig, dålig och kreativt fri.

Konstigt.

För jag hör en – förvisso skisartad men – sammanhållen popskiva. Robbie Williams rappar jävligt dåligt, speciellt i rimm med "ding" och "dong" i, men har han inte alltid varit dåligt på den där E-type grejen?

Får jag bara tillägga en sak: jag har aldrig gillat Robbie Williams särskilt, förutom enstaka ettor. Han har varit en hits-artist för mig, albumen har varit transportsträckor. Tills nu – här är ju ett album!

Sen är klart att "We're the Pet Shop Boys" är bisarr. En postmodern kollage-tolkning av PSB (som framförs feat Neil Tennant). Men här finns även fina färdiga poppärlor som Louise, Burslem Normals och fjäderlätt housigt Eric Gaddiga Lovelight. (Ladda ner dessa tre, åtminstone).

När Concretes släppte senaste plattan var det ingen som förvånade sig. När TTA släppte en skum balearic-platta blev det ramaskri på Cricket. En popstjärna ska tydligen inte ägna sig åt att utveckla sig och testa för mycket. (Fast Gwen Stefanis joddel-låt är lite över toppen.)

Jag gissar att Rudebox kommer nämnas som en av Robbie Williams viktigaste om 6 år. Här finns en fräschör och ett showman-skap som Justin Timberlake får anstränga sig svettig för att uppnå. Robbie Williams gör det med vänsterhanden.

Det är såå 90 + Poole

I dagarna släpps någon quizz-bok om 90-talet.

Nostaligariseringen av årtiondet är nu officiell. 40-talister, i viss mån 50-talister, envisas med 60-talets Swinging´London, Beatles vs Stones, tröttsamma flower-power referenser och en tro att man faktiskt var uppe på barrikaderna.

En inte allt för vågar gissning är att teman som brit-pop, Oasis vs Blur, Lollipop-festival, Knesset, Gino och ironisk generation dyker upp i boken som "på-pricken-observationer". Med andra ord Stockholmscentrerade händelser upplevt av folk som växt upp, arbetar inom media och bor på Kungsholmen.

Eftersom Valdemar ogillar nostalgi och sätter Brasiliens motto "Ordem e Progresso" före strosningar nedför Memory Lane hoppas vi slippa ett ständigt tjat om vad som hände för tio, snart tjugo år, sedan.

Nåväl, en popgrupp som definitivt inte förekommer i nittiotalets nostalgitripper är North Carolina-bördiga Poole. Som faktiskt spelade swindie i slutet av årtiondet utan att ens hört talas om Skånegatan.

http://www.sendspace.com/file/1hlo5d

Kate Bush

Har överdoserat Kate Bush i ett par dagar nu.

Kate Bush-låtarna är geniala och unika. Men enbart när hon gör dom. En tolkning av Kate Bush skulle låta förskräckligt.

En Kate Bush-cover-kväll kan vara det mest plågsamma som finns.

Jag tycker väldigt illa om Queen men jag gissar att det är samma princip där.

När jag tänker efter så hatar jag de flesta covers (förutom Pet Shop Boys Always on my mind) men ju längre ifrån covermöjligheten desto intressantare blir musiken.

Citera mig inte, det här är en tanke i utveckling.

Britta vs Anna ( myspace-fight)

Valdemar har undersökt följande artisters myspace-sidor. Även om vi vet att Myspace är såååå 2005 krävdes en jämförelse av dessa två albumaktuella jäntors senaste låtalster.

Först ut på plan är Britta Perssons "Winter Tour". En självbiografisk skildring av efterspelet till en bilkrasch i samband med vinterspelningar tillsammans med Suburban Kids With Biblical Names.

Produktion som rymmer cymbaler, små och skrapande distgitarrer, "ah-ah-ah-ah-ah"-stämma som använts mycket begåvat. Uppriktig text, visserligen åt det banala men det låter ärligt. Vers och refräng utvecklas under sångens gång.

Möjlig referens: Cat Power "He War"

http://www.myspace.com/brittapersson

Nummer två. Anna Ternheim "Girl Laying Down". Inleds med avig piano, lite distgitarr och bongoaktiga trummor i vers. T Y D L I G textfrasering med lika övertydlig text. Sinnebild: utanförskapstjej med konstvetenskapstentaångest. Inget att bry sig om. Refrängen är stadiumrock där en symfoniorkester vevar mollackord. Efter tre närapå identiska verser och två insprängda refränger är det slut.

Möjlig referens: Coldplay "Speed of sound"

http://www.myspace.com/annaternheim

Endast en möjlig utgång: sorry Anna, grattis Britta!