Animal Collective feat Kishti (projekt)

Äntligen förenas röstcoachen Kishti Tomato med NYC hipsterna i Animal Collective!
Efter succen med återuppgrävda softfolk legenden Vashti Bunyan är gruppen redo för nästa steg: Kisthi. Den för den svenska publiken kända Idol-jury medlemmen Kishti Tomita har alltid varit svag för röstakrobatiken hos Animal Collective.

"Jättefina killar allihopa, gillar speciellt deras tidigare material. Förmodligen kan jag ge grabbarna en välförtjänt karriärknuff genom mitt starka varumärke. Nu är det upp till bevis. För oss båda!" förklarar Kishti.

"Hitills har vi mestadels övat på sången "Prästens lilla kråka". Vi har fått med så mycket stämmor, tonlägen och röster att the swedish Allsång på Skansen står sig slätt" kommenterar Animal Collectives medlemmen Panda Bear. "Kishti har sjukt mycket mer pipa än den där Vashti" fortsätter Panda Bear.

Reaktionerna från omvärlden har inte låtit vänta på sig. Den trendsättande Other Music skivbutiken har redan startat en kampanjsida för samarbetet.

Valdemar sell-out: power-violence

Genom att titta på en av de tre Valdemar-profilernas spellistor ( se högerspalt) kan besökaren lätt se att minst en av Valdemar-männen gått och blivit mainstream.
Läs bara beskrivningen av power-violence bandet Combatwoundedveteran.

"Combatwoundedveteran is a powerviolence/grindcore/screamo band from Tampa, Florida.
They played in a style differing from the first generation of power-violence bands, and were definitely not influenced by and sounded nothing like bands such as Charles Bronson(who are not a power-violence band.). Combatwoundedveteran took influence from a variety of different musicians and bands, ranging from early math-rock such as Drive Like Jehu, to Grind and Power-violence bands like Assuck and Man is the Bastard."

Rilo Kiley - Under the blacklight (album)

Hur tänkte man här?
Rilo Kiley, med snygg-Jenny Lewis, har lyckats med att göra en skiva där i snitt varannan låt är direkt undermålig medan övriga är håller hög nivå. "Close Call", "Silver Lining" och titelspåret är snygg och bra mainstream-indie. "Give a little love", "Breaking up" och i synnerhet "The Moneymaker" är något som borde tigas ihjäl.

Jag tror det handlar om osäkerhet - hela skivan andas storbolag kombinerat med lite ängslig Garden State-indie. Inget fel med att go major fast då måste man göra det ordentligt. När steget endast är halvt blir känslan också halv. Marit Bergmans "I think theres a rainbow" ville vara dyr-Kelly Clarkson men blev mestadels Titiyo. Rilo Kiley får inget stort genombrott av detta. Ville man det hade Jenny och hennes kompisar flirtat in sig hos den där Nelly Furtado-producenten.

Anthony & the Le Marc

Lemarc har ju en del att göra sig lustig över. Än så länge har han inte heller hamnat i någon hipster-kontext. Trots att han gör avbön från 80-90-tals synder och spelar in en avskalad skiva a la Rick Rubin producerar Johnny Cash.

Min vän Hälsinge-M, stort LeMarc-fan, brukar med skräckblandad förtjusning kolla in klippet nedan. Trots att vi är oense om storheten hos LeMarc är vi överens att man måste ge en artist kredd som är så fullständigt sig själv. Det finns inga spärrar
man frågar sig "Varför?, What a feeling?"
Helt rund i huvet, barfota, för mycket makeup, ingen kontroll alls.




Anthony and the Johnsons har blivit galet hajpad på exakt samma premisser - make-up, full av sig själv, intensiv röst och framtoning.

Möjligen har USA-motsvarighet lite bättre smak på vad man faktiskt ställer sig och sjunger.

Annars är det glasklart; det som gäller för LeMarc gäller även för Anthony. Särskilt tydligt blir det när jag på radion hörde Anthnonys oerhört gravallvarliga tillika pretentiösa tolkning av Beyoncés "Crazy in love". Extra artsy poäng - inspelat vid kalkbrottet Dalhalla inför en överentusiastisk publik.

Om tjugo-år är reaktionerna på Anthony de samma som för LeMarc idag.
"Varför? Crazy in love? Sminket? Ett jävla kalkbrott? Gaaah!"

dansig sång ----

Till 30-års fest är utmaningen:

Välj den svängigaste sången från de senaste 30-åren.

O, medlem av Valdemar-crew, väljer eklektiskt och kontemporärt, Idol-Olas Jeff Lynne-aktgt fläskiga Diana Ross flirt "Natalie". Bra så.

Själv har jag något märkligt , via tankegångar om Undertones, Clash, Rapture, Timbaland-producerat, The Knife, Blondie och Hot Chip stannat vid Dr Dre´s "The Next Episode".
Låten är föredömligt kort ( 2:40) , Snoop säger "dang-da-di dang" och Nate Dogg proklamerar "Smoke weed everyday". Sådant går ju alltid hem på dancefloor. Speciellt när de befolkas av ofarliga indiekids som blivit äldre.



Kanske ändrar jag mig. Men nu känns det rätt.

Sommarmatematik!

I Rodeos julinummer haussar Martin Gelin math rock! Inte en dag för tidigt tycker vi som väntat på Rodeo-hypen sedan Shellacs "The Guy Who Invented Fire" knastrade ur våra högtalare för 14 år sedan!

Och Battles gillar vi förstås! De är math rock! Battles kan man läsa om här, här, här och här på Valdemareview! Det första inlägget är från vår barndom, hösten 2004!

En fortsatt glad sommar alla! Räkna på!

Genesis - ett frågetecken...en gåta?

Råtöntiga "bandet" Gym Class Heroes har dammat av, för mig hittills olyssnade Supertramp. Gym Class Heroes tror att de gjort något som kallas hip-hop av "Breakfast in America".

Lyssnade så smått på Supertramp och tänkte helt okej kitsch-yacht-rock med lite Crosby. Stills & Nash harmonier.

Konsekvensen blev att jag kom att tänka på Genesis. Kanske har dom gjort något bra någon gång? Gubbtöntiga och totalt värdelösa " I can´t dance" var jag tvungen att se bakom. Roliga Kalla Kriget-videon "Land of Confusion" fanns i bakhuvudet men lockade inte nämnvärt.

Via http://www.allmusic.com/ hittade jag en skiva som fick femstjärnor. De flesta recensionerna på allmusic ger artistern fem eller fyra stjärnor. "Selling England by the pound" fick min uppmärksamhet. Men jag kunde bara lyssna på skivan två gånger. Det var för mycket riddare, barder och jungfruer med i bilden. Jag hörde mest någon konstig Tolkien-inspirerad folkrock med duktiga musiker som saknade det mesta som jag tycker är bra i musik.

Har jag fel? Borde jag lyssna på någon annan skiva? Eller är/var Genesis precis så kassa som jag alltid trott?

Det som händer på sjön, stannar på sjön

Just nu är jag inne i en svårartad Jussi Björling-period. Speciellt hans Till Havs-platta som är lite av hans Actually (för att tala Pet shop boys-lingo) där hitsen ligger som pärlor uppradade: Jag längtar dig, Så tag mit hjerte (fantastisk text), Säv säv susa (ännu bättre text, om kvinnan som skriker som en "vingskjuten and"), briljanta Tonerna och så klart Till havs. Jussi Björlings paradlåt som i den här inspelningen innehåller allt det The Tough Alliance skulle vilja fånga:

Havet. Friheten. Det friska. Den manliga vänskapen.

TILL HAVS! Mina kommentarer i kursivt:
Nu blåser havets friska vind ifrån sydväst
(Sydväst! Varför just sydväst? 30 år före "Go west"...? )
Och smeker ljuvligt sjömans kind av alla vindar bäst!
(Väldigt mjukt plötsligt med "smeker sjömans kind"?) Och hur kan en vind vara "bäst"?)
Till havs, till storms, du djärva jakt,
(Jakt på vad?)
Till storms, till havs, var man på vakt,
(Vakt på vad?)
Till havs!
("Till havs", snarare.)
På endlös led är livet fritt, ej trives tvång,
(Tvånget som ska brytas på havet...)
När havet sjunger, grönt och vitt, sin höga frihetssång
Till havs, till storms, du djärva jakt,
Till storms, till havs, var man på vakt, Till havs!

Sväll härligt, sköna segel, sväll i vindens dust,
("Sväll" är ett laddat ord... speciellt i imperativ!)
Flyg fram med fröjd mot vågens fjäll i stundens högsta lust!
("Stundens högsta lust" ekar mer än bara segelglädje i mina öron)
Till havs, till storms, du djärva jakt,
Till storms, till havs, var man på vakt, Till havs!

Nä, Till havs manar till mer frihetskamp än Judy Garlands "Over the rainbow", Village Peoples "Go west" och Carl Beans "Born this way" tillsammans. Not that there's anything wrong with that!

Shellac - Excellent Italian Greyhound

Il porno star arrives -
No English, no money.
Two things: a cock like a stallion and an iron will.
Texten kommer från dängan Il Porno Star från Shellacs debutskiva "At action park" från 1994.


Då tyckte jag det var en jätterolig liten textsnutt. I viss mån kan jag tycka det än i dag. Nya skivan från mästerproducenterna Albini, Weston och den där trummisen som ser ut som en knarkare fortsätter med teman och variationer som många gånger tangerar denna textsnutt.

Idag är det 13 år sedan det var 1994. 13 år av konserverad humor, 13 år av sådant som nördar tycker är farligt och främmande, knivskärar gitarrer, startande och stoppande trummor. Excellent Italian Greyhound låter precis som alltid.

När Shellac i första spåret "The end of Radio" gör en sång av n soundcheck känns det nyskapande,smått konstnärligt och lätt roande. När Shellac pårökt tramsar i "Genuine Lulabelle" känns det som du är inlåst på en korridorsefterfest med Lunda-teknologer, samtliga män.

Bästa låten är "Paco". Där sjungs det inget.

Kocky - Kingdom Came

2007:s Teddybears utan reklamsmitta, The Knife utan indiepopkontext och Röyksop utan norrmän, Robyn utan Robyn...ja ni fattar.

Kocky, även beatsexportören Soul Supreme, har gjort årets dansskiva för alla.
Idel bra ideér och lo-fi produktion med lyxig inramning samsas med väntade fast oväntade rappare och och gästvokalister.

Starkaste spåren är Jens Lekman feature "Be part of it all" och Mapeis, trots lite jönseri, "My Grandma".

Mapei, förresten, den tjejen kommer bli större än ...eh..Neneh Cherry.