Neil Young - Trans

Inom den närmsta framtiden kommer du att se en hipster-dj på en So Fo-liknande bar ta fram ett relativt otummat exemplar av Neil Youngs "Trans".

Att exemplaret har nyfräschör beror på att skivan har varit i det närmsta olyssningsbar fram tills nu. Neil Young stämdes av sitt skivbolag i samband med "Trans". Musiken på skivan var inte vad skivbolaget trodde att Young skulle leverera. Neil ville vid tidpunkten göra framtidsmusik.

I framtiden skulle musik göras med synthar, elektronik, robotar och digitala displayer. "Trans" som kom typ 1981 är fylld med robotröster, new wave gitarrer, 80-talstrummor och lite småstudsigt anslag.


Tänk vad glad Hipster-DJ blir när han får frågan vad han spelar för musik.
"Neil Young""
"Jaså? Det trodde jag inte."
"Aaa, näe precis..från Trans. Bra platta faktiskt. Känns rätt najs asså".

Spotify och de tre s:en

Ett måste för bloggande Spotify-ägare är Spotified.

Svenskt. Smart. Smidigt.

Topp tre album på Spotify

1. Coldplay - Viva la Vida or Death and All His Friends
2. Various Artists - Pure Acoustic
3. Coldplay - X&Y

På singellistan märks "Relase me" med Oh Laura, "Clocks" med Coldplay och "Disturbia" av Rihanna.

Undrar du fortfarande vad Sveriges alla excentriska kreatörer inom media, reklam, design och arkitektur lyssnar på?

NISENNENMONDAI - Mirror Ball (live)

Nisennenmondai betyder milleniumbuggen på det japanska språket. Det är ett väldigt bra bandnamn.
Under sommaren 2008 dök de tre jäntorna upp på Riche, Lilla Baren.
Ett par veckor tidigare hade Battles spelat, fullt av pretentioner, på Accelerator.
Nisennenmondai gjorde processen kort med allt vad Battles, New York, hipster och konstrock hette.
Så här såg det ut, och så här lät det. Det bästa jag sett på länge, länge, länge.

Mest signifikanta Kent-orden

1. Lakej
2. Väven
3. Andas ut
4. Svart kajal
5. Dom

Artister ingen pratar om längre...

• Belle and Sebastian

• Babylon Zoo

• Carter the Unstoppable Sex Machine

• Wu-Tang Clan

Aha, så det var alltså hype alltihopa!?

Death Cab For Cutie - Cath

Death Cab For Cutie, ett av banden som bland annat tillsammans med Coldplay och The Shins anklagas för att ha förstört termen indie.
Till stor del raserat med hjälp av kommersialiteter som tv-serien O.C och filmen The Garden State.

Från att ha fått ett mindre arenarocksgenomslag med förra "Plans" retirerade bandet till det mer svårtillgängliga via "Narrow Stairs". På många sätt en bättre och mer intressant skiva än "Plans".

En av de bättre indiedängorna från DCFC måste vara "Cath". Uppdaterad gammelindie med intressant arrangemang. Detta inklusive video med ett uppklätt indieslo (actor/musician Lukas Haas)som försöker rädda en bröllopssituation. Klassisk konsten vs kapitalet konflikt.
Och kyssen är faktiskt innerlig och i brist på bättre ord, heartfelt.




Extra roligt är att följa Youtube-spåren där ett gäng mer eller misslyckade personer sitter och försöker göra sin identiska Death Cab cover-version av låten.
Bonus är att man ser den ganska knixiga instrumenteringen tydligt.

Eleonoora Rosenholm - live och på skiva!

Skivbolaget Fonal är alltid värda att hålla koll på
Finland fortsätter att välja sin egen väg. Trion Elenoora Rosenholm (på scen ett åttamannaband) följer vagt den blackmetal-freak-folk-ambient-goth-disco-pop mall som kastades ut av Paavoharju för ett antal år sedan. TIll lätt discofierade takter och bakgrundselektronika sjunger Noora på tydlig finska ( kan finska vara sluddrig förresten?) domedagstexter. Det är en delikat balansakt att hålla sig på rätt sida gothdravel och skogsråmystik men den luftiga produktionen och rytmiken räddar Eleanoora i nio fall av tio.

Lördagen 25 oktober uppträder Eleoonora och ett gäng landskamrater på Finlandshuset, Stockholm. Att gå på den tillställningen är tveklöst dubbelt så intressant än att gå och titta på arenarock a la Glasvegas.

Nedan följer beviset att Finland följer en annan estetik än exempelvis Stockholms it-girls tillika pip-trio Sophia Somajo, Robyn och Lykke Li.

Jamirouquai – Canned heat

När man spelar musik på bröllop för 30-åringar upptäcker man mycket sen 90-talsmusik som man trodde dog i millenniebuggen. Men så dyker de upp: "spela Alive med Pearl Jam" eller "Spela Little L med Jamiroquai!".

Den första spelade jag (mycket luftgitarr på golvet men det är faktiskt en rätt bra låt) och bytte ut den sistnämnda mot Canned heat och jag slogs av hur snygg och medryckande den är. Videon från 1999 är sådär skönt "cyber" också men ändå – trots att han under hela 90-talet förkroppsligade handväskhögs-dansare, patetiska trettioplussare som ville hänga med samt den sköna mainstreamkillen – – jag gillar Jamiroquai.

popaganda 08 - hata Accelerator

Så var den gamla gratisfestivalen tillbaka med betalbiljett. Eriksdalsbadet och sensommarkyla stod för inramningen. Ett brett indiestartfält som toppades med reklambyråprodukten Teddybears STHLM på fredagen och "indielegenderna" Bob Hund på lördagen.

Eftersom mycket redan har skrivits om Popaganda tillåter Valdemar sig att göra en jämförelse med Accelerator.


[Kelly, fiolen och medierna]

Accelerator försöker utge sig för att vara en hipsterfestival. Nytt och spännande, smalt och okänt. Vad fick publiken se? Duffy och ett gäng indiepopband som knappt bildats för tre månader sedan och med nöd och näppe lärt sig sina egna låtar. MGMNT ... eller hur det är det skrivs... som är helt okej på skiva gjorde en pinsam spelning. Stackars Battles försökte avsluta med sin avantgarde-konstrock men fick bara 45 minuter på sig. En dag kostade nära 700 pix.

Popaganda satsar på etablerade namn men lyckades osannolikt nog boka Kelley Polar. Herr Polar fick äran att spela på den mindre scenen kl 17 på fredagen. Solen bröt långsamt igenom. Det var tio till femton personer framför scen när han inledde med en semi-pretentiös poetisk mening om tid och dess betydelse. Sen åkte violinen hanses upp och det blev NYC-disco för hela slanten.

Oh, vilken glädje! Hårdare än på skiva, mer avskalat och oerhört koncentrerat. När konserten var avslutad hade en viss klapp och klang glädje infunnit sig i den numera avsevärt större publiken.

Efter Polar, som egentligen var värd hela entrébiljetten, följde Säkert!, The Embassy, Sebastien Tellier och tidigare nämnda Teddybears (som faktiskt gick att förlåta, mest för att J Åhlund har producerat Hellström). Popagandas artister kunde spela sina låtar samtidigt som låtarna var bättre än 90 procent av det som kom från Accelerator. Dessutom uppvisade Popaganda en större variation över musikstilar än trista Accelerator. Och då har inte Popaganda utgett sig för att vara något annat än en feel-good-festival.

Ser vi till value for money kostade en dag 250 kronor på Popaganda.

Slutsats: Accelerator får nog göra om allt. Ett tips är att snegla på Ugglan - under sommaren har en skäggig publik fått njuta av diverse "smala" artister helt gratis på Riche.