Kate Bush – Aerial

Jag återkommer till den här plattan om och om igen. Den vägrar släppa taget. Egentligen borde den försvinna lika snabbt som en Best of Djavan-platta: den fluffiga, raka och översymboliska produktionen inbjuder till hån.

Några av texterna är undermåliga: vem vill höra Kate Bush räkna upp pi? Eller teatraliskt sjunga "washin machine.... WASHING MACHINE....".

Låt för låt är Aerial inte alls lika stark som helheten. Det är ett album! (Ett dubbelalbum för att vara exakt.) De svaga inslagen har sin plats och de starka låtarna blir starkare av sin omgivning.

Stråkarrangemangen är finurliga på ett blaserat sätt.

Det sägs att Kate Bush gjorde plattan för att hennes son och hans kompisar skulle förstå vem hon är och vad hon har för jobb. Ett mycket bra skäl.

Jag vill inte verka esoterisk och ofokuserad, men ingen annan platta det senaste året har haft en sån lugnande och helande effekt på mig. Ja, det är verkligen inget bra argument för Aerial och det är inte stämningarna, de feta syntmattorna eller pulserande basen (obs! ironisk!) som får mig att som stiga ner i pusslet som det vore valsång och drömfångare i ett.

Det är de geniala detaljerna. Kate Bush melodierna. Och såklart symbolen Kate Bush.

Shit vad ni kan få tracka mig för detta...

Fibes oh Fibes – Get up (mp3)

Åttiotalet har hittills varit mest Gang of four, new wave (läs vad vi skrev i mars 2005), Talk talk och i viss mån den korkade popestetiken à la Madonna. Jo, på sätt och vis kan man säga att U2 och Simple Minds har fått ny efterföljare i stadiumrockarband som Coldplay. Tungsinne som pose.

Nu grävs det längre bak på samma kommersiella kanal. Fibes, Oh Fibes nya singel Get up är en musikturism till vad som hände före 1980. Här en ljudbild tydligt influerade av producenter som Michael Narada Walden, Quincy Jones och vissa delar av Nile Rodgers (gitarr-figurerna, fingerknäppningarna och stråkarna).

Dessutom är det en inte helt onjutbar doft av Toto-influenser över Get up. Den som kan sin 1978-urban soul vet hur genialt bröderna Porcaro lyfte mediokra artister som Brothers Johnson till nya dansgolv.

Damkören i bryggan och piano-synkoperna är helt och hållet tajmwarpade från brödernas "Number one"-platta.

Ljudbilden är fet och lyxig. Möjligen är rythm-sektionen lite väl framträdande och statisk – redan i verserna. Det hade aldrig Bruce Swedien släppt igenom.

Lyssna och ladda ner här – vi ser fram mot albumreleasen.

Eric's Trip (konsert)

I teorin hatar jag det men i praktiken kan jag inte låta bli – forna favoriter som återförenas och som jag aldrig sett live är en förbannelse. Att resa tillbaka i tiden och se dem när det begav sig på riktigt går inte, att låtsas som ingenting funkar också dåligt eftersom de ofta betytt alldeles för mycket, och att se dem återförenade i efterhand blir aldrig endast bra eftersom jag upplever någonting som inte borde hända, något som bandmedlemmarna aldrig avsåg skulle hända när bandet fortfarande var ett band. Den enda fördelen jag på rak arm kan komma med återföreningsspelningar är möjligheten att få uppleva de sidor av bandet som skivorna aldrig gjorde rättvisa.

På det var dock Sappyfestivalens Eric’s Trip-spelningar för ett par veckor sedan lysande exempel. Återigen påmindes världen om hur mycket hängiven punk (Bad Religions ”We’re Only Gonna Die” avslutade, som den uppmärksamme redan sett på låtlistan ovan) och mullrande Black Sabbath-hårdrock som ligger i Rick Whites välkända beskrivning av Eric’s Trip som "sappy melodic pop music on top of thick distortion". Euforin bland alla närvarande överträffades nog endast av den naiva men ärliga förhoppningen att detta ändå kan ha varit det riktiga Eric’s Trip vi just fick uppleva.

Se videoupptagningarna, om än med bristande kvalitet, och komplettera Eric’s Trip-samlingen med Rick och Marks egna nyutgåvor av demokassetter och liveupptagningar på Great Beyond Recordings.

Mindreårigpop (fenomen)

Det här med ...Taxi! Taxi!

Ska man komma undan för att man är 16-årig tvilling från Enskede?

För är musiken, egentligen, bra? Om du inte visste vad det var, skulle du gillat det då? Hur mycket är ålder/kön/härkomst kopplat till totalupplevelsen?

I samma skolklass: Dräp en hund.

Lägg till Elias feat. Frans, Amy Diamond och helt plötsligt finns The Pinks-fenomenet överallt.

Men är inte Taxi! Taxi! och Dräp en hund det ultimata uttrycket på vår rädsla att missa nästa grej – det är ju superelitistiskt att lyssna på band som inte har nått demostadiet?
Plus att det är väldigt skumt att 13-åringarna gör musik som vår generation förstår sig på.
Så får det inte vara.
Dom borde upptäcka ny musik istället för att lyssna på PJ Harvey.

Sonic Youth - Rather Ripped (album)

Det slog mig just att Rather Ripped nog är den första nya Sonic Youth-skiva jag har lyssnat på sedan 199...6? Hur det kommer sig ska jag fundera på men att Thurston Moores röst ter sig trygg och pappalik som anstår den läromästare som guidade mig under mina sena tonår kräver ingen betänketid. Vilket faktiskt gäller Rather Ripped i stort: anslaget är nästan löjligt direkt och melodierna låter bekanta redan vid första genomlyssningen. En klar fördel om ni frågar mig, noise-Sonic Youth har jag aldrig riktigt fastnat för eftersom det alltid funnits andra som gjort sådant bättre.

En förvånansvärt fin popskiva hur som helst. Dessutom av ett band vars medlemmar lyckas närma sig de 50 med stil och bibehållen cred. Hur kommer det sig? Är det på gamla meriter? Tack vare alla sidoprojekt och egna skivetiketter? Kopplingen till avantgardemusikscenen? Konstnärsscenen? Thurstons frisyr? Oavsett, det är en akademisk avhandling jag vill läsa. Några tips?

Juana Molina - Son (album)

Juana Molina bor utanför Buenos Aires. Med familj och barn i bakgrunden skriver hon betraktelser från villaområdet. Det kan vara en skällande hund eller en ännu mindre händelse som blir en sång. Det banalt triviala blir intressant tack vare en direkthet och orginalitet. Den dissonanta bakgrunden och molltonerna från tidigare Molina skivor finns kvar och gör att det aldrig blir larv eller flams.

Son är den före detta tv-komedi skådespelerskans fjärde skiva. Vet inte vad som kunde vara motsvarigheten i Sverige. Kommer inte på rak arm på en enda komedi-tjej på tv....någon Bolibompa-människa? Johanna Westman? Katti Hoflin? Babben Larsson?

Hur som helst, fortsatt intressant från Molina. Kanske inte lika bra som sist, lite för vida svängar här och där, nästan är dock gott nog.

http://www.sendspace.com/file/3ppzma

Aaaaaaaaaaarrgh

Buck 65 - Strong Arm (album)

Strong Arm is a "mixtape" in the New York-style underground hip hop sense of the word... with a twist. None of the instrumentals are from hip hop records. The music comes from the worlds of punk, classical, folk, library music, everywhere else.

It was recorded in a day on a budget of $0 and it shows. This is a scrappy piece of work. There are loud vinyl pops, mistakes, vocal glitches... In other words, it's very lo-fi.

[...]

Enjoy.

Buck

Ett sådant fantastiskt gratissläpp av Buck 65 som inte bara inleds med en This Heat-sampling utan åtföljs av Incredible Congo Band, John Fahey, Trans Am, Henryk Mikołaj Górecki, Six Finger Satellite, Broadcast, m fl. Sådan koll, talang och bredd snubben har, man kan inte annat än buga ödmjukt. Valdemareviews eget skyddshelgon?

---

Ladda ner och lyssna på Strong Arm sida 1 och sida 2.

Juni-tunes

• Eggstone. Är så fluffiga att det är lätt att avfärda dem som oangelägna eller pastischiga. Första plattan In San Diego är möjligen lite studentikos men både Somersault och Vive la Differénce är allvarsamma, välskrivna och smart effektiva poppärlor. Men varför tror jag mellan de 12 månader som går mellan Eggstone-perioderna att de är spexiga? Här är mina gissningar:

• Körerna. Alldeles för smarta, snygga och
• Soundet vill låta 60-tal när skivorna kom (90-tal) men låter nu (00-tal) bara tidlöst. Speciellt sista skivan som innehåller produktionsdetaljer där Eggstone plockat upp element från shoegazen och omsatt de med analoga ljud. Väldigt modernt.
• Att de är från Lund.

• The Slaves. Plattan "Save Me From Yesterday" kan lät avfärdas som ett uttänkt reklamprojekt. Även här är det retroambitionen som står i vägen. I grunden är det här melodiglädje på samma nivå som Ceasars Palace och Broder Daniel. Det förstnämnda bandet (där halva The Slaves spelar) avfärdas också ofta med samma reklambyrå-argument. Men 2006 känns autencitets-aspekten inte så viktigt längre. Speciellt inte när det är pop på agendan. Bye Bye Little Monkey, Treasure heart och Save me from yesterday. Undvik: One step.

• The Tough Alliance cover på Rozetta Johnsson Mine was real är bättre än originalet.

• Ultravox Reap the wild wind är med syntarna, det stora stadium-anslaget och den catchy refrängen veckans bästa återupptäckt. Jag vet att Ultravox John Foxx-år på 70-talet är de som ska gillas mest – det var punk! lite Devo! nästan som Jello Biafra! – men soundet är mer uthärdligt här på 80-talet och den där "riktiga" punken var lite snål mot melodierna. Ultravox 80-tal – lyssna gärna på plattan "The Voice" – låter melodierna upprepas och läggas mot varandra. Reap the wild wind kan du lyssna på här.

Whitest Boy Alive – Burning/Inflation