Sibylle Baier - Colour Green (album)

Tyskt 70-tal ger kanske inte de mest upplyftande associationer. Sibylle Baier är ett tecken på att alla tidsepoker rymmer komplexitet och uddda företeelser.

Sibylle, egentligen vilken balletdansös, fotograf, konstnär och singer-songwriter som helst, spelade in sina mörka men spröda sånger i sitt hem. Inför en liten skara vänner kunde alstrerna höras, men det var också allt.

Det enda vettiga J Mascis, Dinosuar Jr dinosauren, åstadkommit på mycket länge måste ha varit att ta emot en skiva från Sibylles son. Efter en genomlyssning gjorde Mascis det rätta; såg till att Baiers sånger fick distrubution och skivbolag.

Rullbandsinspelningarna från sovrummet kan nu höras på "Colour Green". Det är en hel del Leonard Cohen runt Songs of Love and Hate, Nick Drake ger även eko. Av nutida artister påminner utrycket främst om Cat Power.

En smått otrolig historia som gav upphov till en på alla sätt imponerande skiva.

Sibylle Baier - Tonight

Jose González feat. Trombongubbe - Heartbeats

Den här intervjun hittade jag via The Guardian.

Ladda ner låten och fundera på om trombonjam är något för framtiden. Jag tror inte det. För mig är detta till stor del ett exempel på hur långt borta instrument kan befinna sig. Fast dom sitter i samma rum. Trombonen tillför precis ingenting. Nåväl, José är grym på gitarr och det är en bra låt. Dessutom en intressant intervju för den som vill läsa en sådan.

Mogwai - Mr Beast

Mogwai- Glasgow Mega-Snake (mp3)

Mogwai -Dominic och Mogwai-Martin skulle nyligen spela skivor på Skånegatans Pet Sounds Bar. Det blev inget av, dom led för mycket av sviterna från kvällen innan. En svensk "vän" hade introducerat skottarna till Fernet och DJ-setet blev inställt. Istället behövde Dominic och Stuart åka hem och äta sin hjärt respektive magsårsmedicin.

Mot bakgrund till detta hälsotillstånd och livsstil känns det lite förvånande att Mogwai lyckas ta sig samman och göra en sammansatt skiva i form av Mr Beast. Egentligen har receptet från förra skivan återanvänts. Sång på vissa låtar, distortionsmatta och lite blipp, tre delar som ibland kombineras och ibland står separat. Trots det omisskännligt Mogwai, möjligen har volymen och tempot skruvats upp ett par hack. Mogwais trademark: tyst - jättehögt - tyst-låten uteblir men saknas inte. Trummisen är forfarande fantasilös, för att inte säga dålig. Men det gör inget, det blir en arbetsseger för Mogwai.

Som bandet själva skrev i programbladet för ATP-festivalen 2005. "Mogwai now has ten legs and have learnt to bake". Det hörs, konstigt nog.