Äntligen - Radiohead gör en normal låt

Radiohead hade verkligen alla möjligheter att efter Ok Computer att bli det nya U2 med sina storslagna ballader och lagom riffiga låtar. Istället gjorde Radiohead creddiga men obehagligt olyssningsbara Kid A, vilket var genialt eftersom det dessutom sammanföll med Radiohead-klonen Coldplays första album.

Helt plötsligt slapp Radiohead axla manteln som det nya U2.

När nu nya singeln "House of cards" släpps blir det uppenbart att de inte bara är bra på normala låtar utan hur mycket bättre Radiohead totalt sett är jämfört med de flesta 90-talsband som försökt överleva millenniebuggen.

CéU – CéU

Ett lite gammalt album med brasilianska 28-åringen CéU, men inte sämre för det. Indie-brasilien. Lite för funkigt i sina sämsta stunder, men i stort sett ett trevligt gung.

Myspace-sidan här.

Tricky - Ponderosa

"God bless the weather" - yeah det kan behövas.

Tricky är 40 år och släpper nytt. Det kan vara på sin plats att påminna sig om hur sjukt och nytt Tricky lät när han kom 1995 med "Ponderosa" och albumet Maxinquaye.

Har väl inte åldrats med charm direkt...

Valdemareview & Bunny rabbits: Separated at birth

Valdemarvänner! Magnetic Fields-döpta mp3-bloggen Let's pretend we're bunny rabbits är en slags musikaliska halvsyskon till oss i Valdemareview.

När nu 2 av 3 Valdemar-medlemmar dessutom hellre åker blöjracer, nynnar vyssan lull och drar lattehållaren runt gentriferade Stockholmsförorter, så är det väl alldeles utmärkt att vi lyckats nosa upp ett gäng pigga studenter som hoppar in under pappaledigheten.

Eller inte helt: jag (O) tar inte pappaledigt utan fortsätter med mitt sporadiska bloggande i väntan på att jag lyckats övertala A att det är dags för ljudet av barnafötter över tiljorna. Då kommer jag starta mp3-bloggen (eller aac-bloggen? flac-bloggen? whatever's hot at the time...) Father with vinyl och lägga upp min volumnösa vinylsamling.

Leonard Cohens Suzanne med Francoise Hardy

Leonard Cohen mumlar med sin bas nere i Skåne och jag – ingen från Valdemareview – är där.

Som tröst lyssnar vi – och framförallt lyssnar – på Françoise Hardys 1968-version.