Rasmus Faber feat Melo - Never felt so fly (låt)

4.15 in i Rasmus Fabers Never felt so fly så händer det!

Melo – som sjungit Fre-aktig two-step med Alf Tumble tidigare – wailar så rutorna skallrar. De första 4.15 är trista om man inte vet vad som komma skall, men då kommer raderna och stämsången:

"Why do you make me feel so good?
When the DJ breaks out your favourite song
I can't believe the way you move
You looked so fine out there
I felt a bit weak when you came my way
And when you took my hand and pulled me out on the floor,
I swear to God : I never felt so fly"

Rent dokumentära grejer, med andra ord och så house-skaller och... sen blir det trist fram till 7.05 då det blir jazz!

Och mer wail från denna gudomliga svenska röst. Av ny dansmusik kommer den bästa från Sverige - jag återkommer snart till Plej och Hird.

Pinback - Summer in Abaddon

Världens kanske krispigaste band är tillbaka. Genom sina finvävda gitarr - och basmönster, växelsång och luftiga melodier har duon Pinback förfinat sin affärsidé ytterligare.
Intressanta liknelser vid The Shins, Sloan och Howard Jones har förekommit. Själv tycker hör jag mest någon slags pop som på intet sätt är tillbakablickande eller retro.

Det är möjligt att avigheten från förr fått vika sig till förmån för en mer polerad produktion.
"Summer in Abaddon" känns som ett mer helgjutet och piggare album än den förra fullängdaren " Blue Screen Life" som hade sina slöa stunder. Någon potentiell jättehit som förra skivans house-flirtande i "Penelope" saknas emellertid.
Summa summarum; "Summer in Abaddon" bjuder på trevligheter och Pinback levererar fortfarande exceptionellt bra pop.

Louie Vega - Cerca de mi

Förra årets stora houserökare som nu äntligen hittat hem till min Itunes. Det är latin house a la Masters at work. Det är trevligt i alla mixar. Även om jag föredrar Nico's mix. Den är pang på rödbetan.

Återigen tonartsbyten som man bara kan i Brasilien. Raul Midon sjunger som om han vill förföra Jorge Bens alla döttrar och NY-gitarren plinkar skönt. Det är lättsjunget omkväde dessutom som uppmanar till dans, handklapp och ej så oskyldigt skinkskak.

Jag är av naturen skeptisk till stilblandningar och "genreöverskridande" är uteslutande 1+1=0. Ett utmärkt exempel är Primal Scream som först gjorde jangle-pop och sedan blandade det med dub och acid (Screamadelica) och sedan knarkade ner sig i gubbrock och rappmetal (!). Varierande framgång, men bäst var de som janglepoppare. Bliv vid din läst, junkie!

Speciellt populärt är det med world music. Afrikansk och brasiliansk musik är speciellt omhuldade – inte av Kerstin Thorvall – utan av houseproducenter.

Så bra då att Little Louie Vega inte är en vit fransos (Martin Solveig) utan har de där svängiga latinotakterna i blodet. För det här är inte någon house-remixad brasiliansk musik,. Det här är nutida brasiliansk musik, gjord i New York.

Tara Jane O´Neil - the poisoned mine (mp3)

Tara eller TJO som hon ibland förkortas har ett oerhört creddigt CV. Från basspelerska i smått legendariska
Rodan via en rad obskyra sammansättningar med Louisville, Kentucky anknytning spelar hon gitarr och släpper skivor under eget namn.
Den musikaliska resan har gått från nydanande math-rock slammer till mer konventionellt singer/songwriter orienterat material. "The Poisoned mine" kommer
från skivan "You sound, reflect" och är ett lagom långt stycke med bland annat cello, röst, akustisk gitarr. Det är ett relativt sparsmakat arrangemang,
det hela låter sprött och skört med en text fylld av tragiska liknelser. Måhända fungerar TJO bättre i album form, som det är nu känns hennes tavlor mer intressanta. Hade det inte varit för det trovärdiga skivbolaget och hennes underground hippa förflutna skulle låten "the poisoned mine" aldrig väckt min uppmärksamhet.

http://www.tarajaneoneil.com/