20 juni 2005
Sufjan Stevens - Come On Feel The Illinoise
22 låtar på en timme och 14 minuter. Jämfört med förra årets kristna, ändå briljanta, Sevens Swans har Sufjan Stevens breddat sin musikkonst i och med Come On Feel The Illinoise.
Det är mer av allt. Fler instrument, låtar, röster, textteman och stilar. Problemet blir som väntat att allt inte håller samma klass. Eller, det kanske håller samma klass men eftersom det finns så mycket av allt blir det lätt att identifiera vad man verkligen gillar.
Jag gillar inte: cabaret eller musikalanstrukna nummer med jättemånga instrument. En del instrumentala. Meningslösa ljudbitar på 23 - 45 sekunder. Att det är lite för mycket Sufjan för sitt eget bästa. ( Dock långt ifrån Ryan Adams totala brist på verklighetsförankring).
Jag gillar: femtaktslåtarna, sångmelodierna som ofta är bättre än vad man kan förvänta sig. Tjejerna som körar utan att göra en stor grej av det , de textmässiga djupen och ljudbilden när den kommer till sin fulla rätt.
Låten "Chicago" symboliserar när det är som allra bäst. Klockor, stråkar, körer, fantastiskt vacker sångmelodi, allsångs-refräng. Som trots sin maffighet ändå låter minimalistisk snarare än bombastisk.
Slutligen, många gånger bättre än vilken kristen multi-instrumentalist som gör ett konceptalbum som helst. Men det finns ett antal tillfällen jag önskar att jag satt i producentstolen för att kunna skrota ett gäng låtar.
01 juni 2005
Death From Above 1979 (live)
Året är 2005 och Death From Above 1979 är världens populäraste rockband. Kerrang-rockern, DIY-punkaren, fanzine-nörden, Bon-modellen, Vice-hipstern, Populärkulturkritikern, Göteborgskalaset, statstelevisionens Musikbyrå och tidningen Affärsresenären – i år bara älskar alla Toronto-duon.
De kommer från Kanada! De har mustascher! De är skitsnygga! De dejtar fotomodeller! De spelar svinhårt! På bara bas och trummor! De blev stämda av LCD Soundsystem-DFA! De bor i en begravningsbyrå! De är ett homopar! De träffades i en fängelsecell!!!
En massa hel-, halv- och osanningar, javisst. Sant är i alla fall att en hel industri fortfarande så gärna omfamnar Rockmyten™ att två genombussiga punknördar med en gnutta humor nästan lyckas frammana mer allsång kring DFA79 som idé än hur de faktiskt låter.
Men samtidigt - att man har mage att ens klaga. Helt gratis ger Popaganda oss möjligheten att se de två torontonians äntligen göra fullängdsdebuten You're a woman, I'm a machine rättvisa med fantastisk riff, tajta discobeat och modest vibratosång. Samt det som tack vare grundläggande Spinal Tap-logik alltid gör rock bäst live: volymreglaget på 11.
Förbannade november-temperaturer, festivallukt av sopor och ett "Vi drar, nu har man i alla fall sett dem."-citat från något bandsamlar-pucko till trots: årets utomhusspelning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)