Broken Social Scene - Broken Social Scene ( album)

Jag förstod aldrig vitsen med Broken Social Scenes debut. En vän såg dom uppträda och refererade till det hela som VM i elgitarr. Lite så kändes den, lätt opersonlig och gitarrmatta fast på ett dåligt sätt. Från debutskivan fastnade aldrig något förutom enstaka partier. Storheten gick mig förlorad.




Vad har då hänt sedan sist? Leslie Feist har blivit indie-Norah Jones fast ändå bra. Stars har släppt en ny skiva, Kanada har utnämnts till P3:s Popstad.

Uppföljaren innehåller mer hits, mer luft och mer Leslie Feist. Generellt sett är Broken Social Scene är ett mindre symfoniskt alternativ till Arcade Fire´s ishockey-indie. Sköra melodier dränks visserligen i kollektivets blås och stränginstrument men på ett mer hanterbart sätt. Efter upprepade lyssningar framstår bland annat "Our faces split the coast in half" som indierockens framtid. Allt får plats, horn och gitarrer, klang och jubel. Leslies särartade röst battlar med två cymbaler på den trallvänliga versen och greppet är smått genialiskt.

"7/4 (Shoreline)" kan mycket väl vara den bästa låten kollektivet presterat. Även här, allt får plats, stämsång och växelsång, trummor och trumpeter. Lite då och då under skivans gång dyker tankar på Sea & Cake upp vilket känns trivsamt. Till sist en bedrift, dom lyckas införliva ett slags rap-parti utan att få det att låta panikdåligt ("Windsurfing nation") . Sista grejen, skönt minimalistiskt beat på "Swimmers", kolla upp det och få en poppärla till låt på köpet.

2005:s indierockskiva tillika uppföljare.

Depeche Mode - Playing the Angel (album)

Tre skäl till att inte stå ut med Depeche mode:
1. Blues-influenserna
2. Dave Gahans vibrato
3. Att de är mycket gamla

Nya Playing the Angel stärker bara tesen att musik håller på att bli en grej för vuxna. Dvs såna som betalar för sig. Därav Depeche mode-plattor när vi som minst behöver dem. Dessutom är vi 30-nånting så sorgligt ängsliga att missa en ny ung trend att vi stjäl de ungas musik och gör den till vår. Till och med Darin gillar vi! (Om han uppträder med Marti Bergman.)

Kidsen laddar ner Idol-mp3:orna men lägger pengarna på Gucci-väskor och Paper-jeans. På studentflaken dansar dom till "Girls just wanna have fun". Hallå? Meh! Vem bryr sig om ny musik.

Black Dice - Broken Ear Record (album)

När tankebanorna byter spår i 5/8-takt. Urspårning hotar för varje infall som irrar upp på rälsen. Idéer görs eller förstörs vid minsta nyck. Dimman som långsamt ändå lättar.

Bakfylleintellektets musikspegel.

Electrelane (live)

C says:
Var det bra?
P says:
Jaa joo
P says:
bitvis, som vanligt
P says:
Makalöst otåligt band
P says:
de gör två-tre jättebra saker i varje låt
P says:
tyvärr gör de de samtidigt lika många mindre bra saker
C says:
Ja...
P says:
Varför spelar P3 Firestarter med Prodigy?
C says:
Bläää
P says:
Är det ironiskt?
P says:
Usch, man får ju nästan panik
P says:
Electrelane skulle i a f inte vara så poppis om de var 37-åriga postrock-skäggon
P says:
det är J:s och min teori
C says:
Nä säkert inte
P says:
För musiken är...ganska tråkig
C says:
Ja utan tvekan på tomgång många gånger
P says:
och när det verkligen svänger så överges det inom någon halvminut
P says:
Bas och trummor funkade klart bäst
C says:
Kan tänka mig det
P says:
J tyckte också att det var för mycket "piano wheedling"
P says:
pianoonani helt enkelt, haha
C says:
Pianosolon låter inget vidare
P says:
Byt ut pianot mot gitarr och - återigen - de skulle knappast komma undan med det

The Constantines – Tournament of Hearts (album)

Äntligen.

Det enda band som spelar rock’n’roll så att det känns.

Elektriskt! Livsbejakande! Med betydelse! Skärpa! Momentum! Och en överväldigande självklarhet!

Som Springsteen känns för vissa, The Clash för andra och Fugazi för en tredje. Band som The Constantines har omisskännliga drag av och som de som få andra kan göra det allra bästa med.

Och gör det: Tournament of Hearts ger inte bara upprättelse för 2003-års Shine A Light, den mycket ojämna men ändå ordentligt hyllade mellanskivan, utan lever upp till förväntningarna från den självbetitlade debuten från 2001. En albumdebut så fenomenal att den fortfarande står sig som en av 00-talets bästa rockskivor.

Idag släpps Tournament of Hearts och den 1:a och 3:e december spelar The Constantines i Lund och Stockholm. Jag vet inte när rock'n'roll senast fick mig att le så brett av rätt anledning. (Fel anledning).

Hipsterrasism (fenomen)

Om CocoRosie inte fått dig att tappa hakan tidigare så kanske det har blivit dags nu när de f d amerikansk-
parisiskorna flyttat till Williamsburg och börjat gå på Kill Whitey-fester.

Vi må kanske inte till fullo dela skribentens väl så hätska åsikter vad gäller CocoRosies musik men så handlar inte artikeln främst om de två badkarsjammande syrrorna utan den rasism à la "hipp, urban, postironisk aktiefondsungdom" som Williamsburgs vita och välbärgade Kill Whitey-deltagare faktiskt verkar utöva.

Att beteendet kan vara ett resultat av dagens mediastyrda och genomkommersialiserade populärkultur som gör människor till blasérade och avståndstagande konsumenter gör Brainwashed-artikeln än mer till ett läsmåste.

Kanske kan detta ytterligare elda på den s k antirockdebatten som har härjat på internets många forum för arga nördar, t ex kommentarsidan till The Jet Set Juntas 27/9-post.

Ny musikgenre!

Med anledning av Serena-Maneesh-texten här nedan: ibland är referenser enda sättet att beskriva musik på. Vissa band är helt beroende av sitt historiska sammanhang. Samtiden är dem oviktiga.

Att beskriva t ex Pet Politics utan att nämna Velvet Underground vore obildat. Att snacka Jens Lekman utan att fundera på Magnetic Fields är ouppfostrat.

Det är en tvär-genre-genre, dessa band som inte står utan sina referenser. De är inte med nödvändighet härmapor, klichéer eller coverband – men deras referenter är så fasta bopålar att snodda sitt tåg kring att tvärgenre-banden reduceras till guppande barkbåtar.

Extra tydligt 0:53 in i "Selina's Melodie Fountain"