Jag förstod aldrig vitsen med Broken Social Scenes debut. En vän såg dom uppträda och refererade till det hela som VM i elgitarr. Lite så kändes den, lätt opersonlig och gitarrmatta fast på ett dåligt sätt. Från debutskivan fastnade aldrig något förutom enstaka partier. Storheten gick mig förlorad.
Vad har då hänt sedan sist? Leslie Feist har blivit indie-Norah Jones fast ändå bra. Stars har släppt en ny skiva, Kanada har utnämnts till P3:s Popstad.
Uppföljaren innehåller mer hits, mer luft och mer Leslie Feist. Generellt sett är Broken Social Scene är ett mindre symfoniskt alternativ till Arcade Fire´s ishockey-indie. Sköra melodier dränks visserligen i kollektivets blås och stränginstrument men på ett mer hanterbart sätt. Efter upprepade lyssningar framstår bland annat "Our faces split the coast in half" som indierockens framtid. Allt får plats, horn och gitarrer, klang och jubel. Leslies särartade röst battlar med två cymbaler på den trallvänliga versen och greppet är smått genialiskt.
"7/4 (Shoreline)" kan mycket väl vara den bästa låten kollektivet presterat. Även här, allt får plats, stämsång och växelsång, trummor och trumpeter. Lite då och då under skivans gång dyker tankar på Sea & Cake upp vilket känns trivsamt. Till sist en bedrift, dom lyckas införliva ett slags rap-parti utan att få det att låta panikdåligt ("Windsurfing nation") . Sista grejen, skönt minimalistiskt beat på "Swimmers", kolla upp det och få en poppärla till låt på köpet.
2005:s indierockskiva tillika uppföljare.
1 kommentar:
Skicka en kommentar