Yo La Tengo - I am not afraid of you etc etc (album)

Vad är grejen med den här skivan?
Yo La Tengo ska givetvis hyllas för sin långa och trogna kritikerhyllade tjänst. Efter "I can my heart beating as one" från 1997 har ljudbilden och atmosfären expanderad. I ljuset av knasroliga nya titeln " I am not bla bla" markerar "Summer Sun" ett slags slut. Tidigare skivor har på många sätt kännts konceptuella med en närmast perfektionisitisk attityd. Varje ton och text skulle passa in i skivans helhet. Kompositionerna bildade en enhet.

År 2006 väljer Hobokens finest att göra allt tvärtom. " I am not osv osv.." rymmer alla möjliga stilar och infall.

Lite låter skivan som att du låter slumpen ta över spellistan över ditt indiebibliotek.
Rockiga indielåten med störig NYC-sång - check.
Instrumentala post-rocken atmosfärisk - check
Tjejsång och twee.
Femtakt.
Pianoballad.
Replokalsfunk.

Samtliga check.

Grejen, så vitt jag förstår det, är att låta infallen och spontaniteten flöda.Ibland fungerar det mycket bra , ibland inte alls speciellt bra. Framförallt irriteras jag över att det inte finns någon album-känsla. Om det hela hade lanserats som en singel-antologi över en brokig karriär hade åtminstone kännts bättre.

Konsert i Kairo

SVT kan vara fantastisk förstås. Vad är idén att lägga en 20 minuters konsert från Kairos operahus i väntan på hockeykväll om inte postmodern?

En äldre herre sjunger blundande med hela sitt känsloregister, tonade glasögon och slängkysser publiken. Vid hans sida en paljettbeströdd distingerad dam som mellan sånginsatserna ser sur och uttråkad ut.
Den stora kören och musikerna ser ut som en blanding av skurkar och statister från någon 70-talsfilm av James Bond/Indiana Jones-karaktär.

Fantastiskt för öra och öga. Men vad var det? När spelades det in? Varför sändes det? Är det möjligen ett led i Alliansens kulturpolitik? Någon som vet?

!*@# (tidning)

Med möjligheten att läsa Exclaim i pappersformat kommer påminnelsen om varför den ofta är så läsvärd - man skriver om ny populärmusik oavsett om det är r'n'b, metall, minimalisttechno, twee, avantgarde, nuevo tango, screamo eller topp-20. Musiktidningar som specialiserar sig i all ära men exempelvis det uns av bra hårdrock som existerar mår förvånansvärt bra av att inte enbart läsas i tidningar med corpse paint, uppochnedkors, pentagram eller Marilyn Manson på omslaget.

I hemlandet Kanada slentriangnälls det naturligtvis på Exclaim som det anstår varje rikstäckande institution men det förändrar inte att det är den bredaste och mest nyfikna massdistribuerade musiktidning som finns.

Läs online.

Dinosaur Jr (konsert)

Det knäppaste med Dinosaur Jr-spelningen i måndags är efter några dagars betänketid inte längre att J Mascis såg ut som den onde trollkarlen i Sagan om ringen utan att han gitarrexellerade sig igenom sina finaste låtar iklädd de här.

Det mest oroväckande är fortfarande att Lou Barlow nämnde att bandet kan vara på gång med en ny skiva.

Los Malas Amistades - Jardin Interior

Vad som kan tyckas vara taffligt och väldigt vardagsrumsinspelade brottstycken av ett colombianskt konstkombo växer så småningom till en enhetlig bild.

Las Malas Amistades, med den trevliga hemsidan http://www.malasamistades.com , har faktiskt gjort en helgjuten, samtidigt spretig skiva. Lite field recordings, lite lo-fi electronica, lite visa, lite sprak och knaster. Alltid helgjutna melodier som är intressanta första gången dom, bra tredje gången och nära hitpotential den tredje.

Inte bara "Hips dont lie" och linor alltså. Addera ett konstnärskollektiv som uppträtt live 1,5 gång så framträder komplexare bild av Colombia.

http://malasamistades.com/mp3/02%20extranjeros%20volvieron.mp3