Vad är grejen med den här skivan?
Yo La Tengo ska givetvis hyllas för sin långa och trogna kritikerhyllade tjänst. Efter "I can my heart beating as one" från 1997 har ljudbilden och atmosfären expanderad. I ljuset av knasroliga nya titeln " I am not bla bla" markerar "Summer Sun" ett slags slut. Tidigare skivor har på många sätt kännts konceptuella med en närmast perfektionisitisk attityd. Varje ton och text skulle passa in i skivans helhet. Kompositionerna bildade en enhet.
År 2006 väljer Hobokens finest att göra allt tvärtom. " I am not osv osv.." rymmer alla möjliga stilar och infall.
Lite låter skivan som att du låter slumpen ta över spellistan över ditt indiebibliotek.
Rockiga indielåten med störig NYC-sång - check.
Instrumentala post-rocken atmosfärisk - check
Tjejsång och twee.
Femtakt.
Pianoballad.
Replokalsfunk.
Samtliga check.
Grejen, så vitt jag förstår det, är att låta infallen och spontaniteten flöda.Ibland fungerar det mycket bra , ibland inte alls speciellt bra. Framförallt irriteras jag över att det inte finns någon album-känsla. Om det hela hade lanserats som en singel-antologi över en brokig karriär hade åtminstone kännts bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar