Robbie Williams – Rudebox

Jag har läst många recensioner av Robbie Williams nya platta "Rudebox". Den beskrivs som modig, dålig och kreativt fri.

Konstigt.

För jag hör en – förvisso skisartad men – sammanhållen popskiva. Robbie Williams rappar jävligt dåligt, speciellt i rimm med "ding" och "dong" i, men har han inte alltid varit dåligt på den där E-type grejen?

Får jag bara tillägga en sak: jag har aldrig gillat Robbie Williams särskilt, förutom enstaka ettor. Han har varit en hits-artist för mig, albumen har varit transportsträckor. Tills nu – här är ju ett album!

Sen är klart att "We're the Pet Shop Boys" är bisarr. En postmodern kollage-tolkning av PSB (som framförs feat Neil Tennant). Men här finns även fina färdiga poppärlor som Louise, Burslem Normals och fjäderlätt housigt Eric Gaddiga Lovelight. (Ladda ner dessa tre, åtminstone).

När Concretes släppte senaste plattan var det ingen som förvånade sig. När TTA släppte en skum balearic-platta blev det ramaskri på Cricket. En popstjärna ska tydligen inte ägna sig åt att utveckla sig och testa för mycket. (Fast Gwen Stefanis joddel-låt är lite över toppen.)

Jag gissar att Rudebox kommer nämnas som en av Robbie Williams viktigaste om 6 år. Här finns en fräschör och ett showman-skap som Justin Timberlake får anstränga sig svettig för att uppnå. Robbie Williams gör det med vänsterhanden.

Det är såå 90 + Poole

I dagarna släpps någon quizz-bok om 90-talet.

Nostaligariseringen av årtiondet är nu officiell. 40-talister, i viss mån 50-talister, envisas med 60-talets Swinging´London, Beatles vs Stones, tröttsamma flower-power referenser och en tro att man faktiskt var uppe på barrikaderna.

En inte allt för vågar gissning är att teman som brit-pop, Oasis vs Blur, Lollipop-festival, Knesset, Gino och ironisk generation dyker upp i boken som "på-pricken-observationer". Med andra ord Stockholmscentrerade händelser upplevt av folk som växt upp, arbetar inom media och bor på Kungsholmen.

Eftersom Valdemar ogillar nostalgi och sätter Brasiliens motto "Ordem e Progresso" före strosningar nedför Memory Lane hoppas vi slippa ett ständigt tjat om vad som hände för tio, snart tjugo år, sedan.

Nåväl, en popgrupp som definitivt inte förekommer i nittiotalets nostalgitripper är North Carolina-bördiga Poole. Som faktiskt spelade swindie i slutet av årtiondet utan att ens hört talas om Skånegatan.

http://www.sendspace.com/file/1hlo5d

Kate Bush

Har överdoserat Kate Bush i ett par dagar nu.

Kate Bush-låtarna är geniala och unika. Men enbart när hon gör dom. En tolkning av Kate Bush skulle låta förskräckligt.

En Kate Bush-cover-kväll kan vara det mest plågsamma som finns.

Jag tycker väldigt illa om Queen men jag gissar att det är samma princip där.

När jag tänker efter så hatar jag de flesta covers (förutom Pet Shop Boys Always on my mind) men ju längre ifrån covermöjligheten desto intressantare blir musiken.

Citera mig inte, det här är en tanke i utveckling.

Britta vs Anna ( myspace-fight)

Valdemar har undersökt följande artisters myspace-sidor. Även om vi vet att Myspace är såååå 2005 krävdes en jämförelse av dessa två albumaktuella jäntors senaste låtalster.

Först ut på plan är Britta Perssons "Winter Tour". En självbiografisk skildring av efterspelet till en bilkrasch i samband med vinterspelningar tillsammans med Suburban Kids With Biblical Names.

Produktion som rymmer cymbaler, små och skrapande distgitarrer, "ah-ah-ah-ah-ah"-stämma som använts mycket begåvat. Uppriktig text, visserligen åt det banala men det låter ärligt. Vers och refräng utvecklas under sångens gång.

Möjlig referens: Cat Power "He War"

http://www.myspace.com/brittapersson

Nummer två. Anna Ternheim "Girl Laying Down". Inleds med avig piano, lite distgitarr och bongoaktiga trummor i vers. T Y D L I G textfrasering med lika övertydlig text. Sinnebild: utanförskapstjej med konstvetenskapstentaångest. Inget att bry sig om. Refrängen är stadiumrock där en symfoniorkester vevar mollackord. Efter tre närapå identiska verser och två insprängda refränger är det slut.

Möjlig referens: Coldplay "Speed of sound"

http://www.myspace.com/annaternheim

Endast en möjlig utgång: sorry Anna, grattis Britta!