2008 enligt Per

Alla som tycker musikåret 2008 var en besvikelse har inte letat tillräckligt noga. Det säger jag för att också påminna mig själv om att det varje år finns tusentals årslistor på specialiserade bloggar och diskussionsfora som listar bra saker som de vanliga förutsägbara listorna från de vanliga förutsägbara källorna aldrig hört och aldrig kommer att höra om det nu inte skulle råka gå och bli "hett".

Så med ett par tusen obskyra årslistor alltjämt kvar att lyssna igenom, det här är vad jag hittils råkat gilla 2008:

Bäst:
Juana Molina Un Día - Från att länge ha tyckt att hon varit bättre i teorin än i praktiken så är Un Día exakt det omvända. Jag vägrar försöka mig på att beskriva skevheten och utsvävningarna på Un Día eftersom det bara skulle låta fånigt mycket sämre än vad skivan är. Men äntligen matchar Juana Molinas musik en karriär som kan vara världens mest briljanta: argentinsk tv-kändis börjar lira fantastiska avant-visor.



Steve Reich Music for 18 Musicians - Inte alls från 2008 men väl årets största musikupplevelse.



Rhys Chatham & His Guitar Trio All-Stars Guitar Trio Is My Life - Nära på bokstavligen som om Sonic Youth orepat skulle spela Reich live. Att Pitchforkartikeln om CD-boxen är bra är helt ofattbart och jag har nu för första gången läst mer än 90% av en Pitchfork-recension (orkade dessvärre inte igenom sista stycket).



Fler:
Aidan Baker Scalpel - Nadja-mannens extremt nedtonade soloprojekt.
Ajello Over the Sky EP
Cadence Weapon Afterparty Babies - Ung, smart och positiv elektronisk hip-hop med beat? JA TACK.
Cursed Three Architects of Troubled Sleep - Årets hardcore.
D. Lissvik 7 Trx + Intermission - Studio-halvan som övertriumfade både Lindstrøm och Morgan Geist. Men låten som låter som titelspåret till tv-serien Rome kunde gärna ha fått låta lite mindre som... titelspåret till tv-serien Rome.
Dead Letters Spell Out Dead Words Lost in Reflections - Väldigt fin postrock av Labradford-slaget, och det var länge sedan jag sade något sådant.
Die Brücke Who Gets the Kids? - Årets kompisscreamo. Bandet har splittrats och lagt upp EP:n gratis här.
Eleonoora Rosenholm Älä kysy kuolleilta, he sanoivat - När Paavoharju misslyckades leva upp till förväntningarna så gjorde Eleonoora Rosenholm en Paavoharju och blandade saker som inte borde funka ihop med tämligen fantastiskt resultat. Klassiskt skolad manskör i frack och fånigt gitarrsolo från hårdrockens oironiska 80-tal? Givet. Visslad vaggvisemelodi med industrinoise och marschtrummor? Självklart. Och så vidare, allt väldigt mycket Finland.
John Baker The John Baker Tapes Volume 1 BBC Radiophonics 1963-1974 - Finns ingenting att tillägga. Monumental.
Kellarissa Flamingo - P:iano-damen sjunger på finska och använder rösten som instrument.
Kemialliset Ystävät Harmaa Laguuni - Jag har lyssnat mycket på den utan att vara säker på att den ens är särskilt mycket bättre än andra Kemialliset Ystävät-släpp. Kanske är det någonting omedvetet?
Nisennenmondai - Jag ♥ japanska damer med taktbyten
Ø Oleva - Pan Sonic-skivan lyfte inte riktigt men soloprojektet gjorde det.
Olivier Messiaen Jardin du sommeil d'amour - Ett sådantdära skivtips i en sådanadära skivbutik efter att jag mumlat Debussy och Satie.
Sten The Essence - sådandära minimalistisk house juh.
Tanlines New Flowers - F d Storm and Stress-gitarrist gör dansmusik.
The Chap Mega Breakfast - Infallsrik pop med en oroande skämtsam underton, men som jag ändå tycker höll bättre än både Cut Copy och Stereolab.
The Memories Attack LP2 - Eric's Trip-Chris fortsätter kombinera söta popmelodier med sludgegitarrer.
The Rice Twins The Signifier - Årets svenska ambientpop på Kompakt (jmfr The Field).
The Skull Defekts The Drone Drug - Release the Bats Records är Sveriges bästa label.

Live:
Deerhunter - Bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro, och som Karl sa var skivan också bra.
Lords - Fånigt underhållande hardcore-rock'n'roll med absurt stora stärkare. Perfekt live.

DVD:
6015 Willow - Scenporträtt.

Bok:
The Rock Bible - Chunkletfolket i sitt esse (men som vanligt bäst i små doser).