Vad roligt det är med alla återföreningar! Eller?
70-talisterna har kammat sig och fått arbete. Efter ett par till fem år av jobba jobbet visade det sig att man helst ville vara tillbaka till den gamla goda tiden. Den tid då man trodde att allt var möjligt fast det inte var det. Kort sagt 90-talisterna har börjat med den förlamande nostalgi som 60-talisterna (Beatles! Stones!) och 50-talisterna (Elvis! Tommy!) gjort till en livsstil.
Idag står återföreningarna står som spön i backen och ett av de senaste tillskotten är Swervedriver. Pengar finns och artisterna känner sig återigen pigga efter ett decennie av att vara ute/nedrogad/rehab/olyssnad.
Swervedriver 2009 innebär en relativt daterad upplevelse. Okej men inte mer. Och inget jag skulle betala pengar för att se. Dreadslockarna är bortklippta men annars är det sig likt.
Albumen från förr ger en precis likadan upplevelse. Men visst kommer det att hända att jag åter lyssnar på "Last train to Satansville". http://open.spotify.com/track/5nntL8DG98Wge9igw0GS8w
06 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ha ha! Syrligt och jätteroligt. Någonstans trodde jag att 90-talets klassiska indieband skulle ha mer vett och integritet än att återförenas en masse 1,5 decennium senare men se det verkar de inte ha.
Vissa band vars musik fortfarande är relevant och/eller knappt spelade live skulle jag dock kunna tänka mig att försvara. MBV, Slint... uh, fler? Dinosaur Jr kanske, faktiskt, eftersom J Mascis på något mirakulöst sätt lyckades göra den senaste skivan till en nästan chockerande bra och konsekvent fortsättning på ursprungsbandet.
Annars är det väl just ganska oansenlig gitarrock som Swervedriver eller, säg, Sebadoh som känns mest platt och retro i dessa M.I.A.-tider där influenser finns överallt i överflöd.
Skicka en kommentar