Stor stjärna

att musiksajter i USA gillar Big Star-boxen "Keep an eye on the sky" är härmed tydligt.

Polvo - In Prism

En av de roligaste bildserier jag sett är när ett dedikerat fan vid scenkanten visar sitt gradvisa missnöje på en Polvo-konsert.
Vid ATP-festivalen i Toronto förra året skulle Polvo visa hur gruppen klarat av att ligga i träda i över tio år. Den tidigare Polvo-supporten visade med allt ledsammare uppsyn, som senare gick över till surhet, att Polvo inte längre var det han drömt om gruppen skulle vara.

Att minnas Polvo för vad dom en gång var är förstås omöjligt.
Istället för en uppdatering har bandet mer eller mindre börjat spela rock. Må vara indierock. Jag gillar det. Det är en rock utan poser, attityd eller gimmicks.
Det är fortfarande snurrigt och meckigt, dock utan lika halsbrytande taktbyten eller vindlande "arabiska riff".
Ett steg mot det konventionella måhända men Ash Bowie har fortfarande en behaglig röst och rakt-upp-och-ner gitarrock kan behövas ibland. Utan att det för den skull låter eller ser ut som Backyard Babies eller Queens of the Stone Age.

Återupplevda stage personas

Min bror L.A-Jonas såg för några veckor sedan Gang of Four uppträda på Malmöfestivalen.

Framförallt fastnade jag på återförenade scenpersoner, håller punkmanér från 70-talet trettio år senare? Klart det inte gör....läs bara:

"Jo det var en märklig upplevelse att se Gang of Four spela bredvid norra europas pariserhjul i Folkets Park i Malmö. Det var en hel del folk. En ganska så blandad skara av "vi var där när det begav sig", andra som hittat till dem via Rapture etc, en del ny skatepunkare och killarna från Bob Hund. Sångaren (John King tror jag) såg ganska så vital ut men hade en ful stor skjorta på sig som lite punkigt knäppte upp. Hans röst fanns också kvar men han valde att försöka sjunga lite farligare och det lät inget vidare. Gitarrkillen hade på sig en kavaj över sin fräckt uppknäppta skjorta. Han spelade bra på gitarren, gnissligt och lite små riff. Sedan var det baskillen som man blev lite misstänkt mot när det kom in en kille med dreads. Han hade sjukt äckligt ljud på sin bas, lite distat och diskantigt, ibland lät det som tummen slappade loss lite. Trummisens ljud var också katastrof: blöt och plaskigt. Men det mest förvånanade var hur han kunde få låtarna så sjukt osvängiga. Han spelade ju som han skulle men det funkade inte.


Ett annat problem med band som återförenas på lite älder dar är ju hur frontfiguren, här King, ska förhålla sig till sin scenpersonlighet. Ska han vara som han var för 30 år sedan eller ska han uppfinna en ny version? King gjorde lite galen grejer, bråkade med gitarristen, sprang över scenen, dansade konstigt, stirrade maniskt på publiken. Fast det såg ut som han blev väldigt trött av allt.

Ett par låtar tyckte jag svängde på rätt bra och det var framförallt Anthrax som jag inte är så jätteförtjust i vanliga fall. Frågan är hur mycket ett vettigt ljud hade gjort för att det skulle bli en bättre spelning?"