En av de roligaste bildserier jag sett är när ett dedikerat fan vid scenkanten visar sitt gradvisa missnöje på en Polvo-konsert.
Vid ATP-festivalen i Toronto förra året skulle Polvo visa hur gruppen klarat av att ligga i träda i över tio år. Den tidigare Polvo-supporten visade med allt ledsammare uppsyn, som senare gick över till surhet, att Polvo inte längre var det han drömt om gruppen skulle vara.
Att minnas Polvo för vad dom en gång var är förstås omöjligt.
Istället för en uppdatering har bandet mer eller mindre börjat spela rock. Må vara indierock. Jag gillar det. Det är en rock utan poser, attityd eller gimmicks.
Det är fortfarande snurrigt och meckigt, dock utan lika halsbrytande taktbyten eller vindlande "arabiska riff".
Ett steg mot det konventionella måhända men Ash Bowie har fortfarande en behaglig röst och rakt-upp-och-ner gitarrock kan behövas ibland. Utan att det för den skull låter eller ser ut som Backyard Babies eller Queens of the Stone Age.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar