Bloggkommentarsbråk!

PSL är en sympatisk och kanske Sveriges bästa musiksajt/blogg

Det är dock inte en blogg där det kommenteras hejvilt. När jag via bloggen kikade på Bear Quartets nya video regisserad av Alexandra Dahlström såg jag en förhållandevis lång kommentatorstråd.

Upprinnelsen är att någon med namn Old Skool som säger följande:


Detta följs av att självaste BQ-Matti går in och nyanserar bilden med följande inlägg:



Sen fortsätter Old Skool med ett härligt nedlåtande, nonchigt och förminskande kommentar:



Alkberg replikerar omgående och lyfter en intressant aspekt angående hipsters vs äkthet:


Debatten fortsätter sedan i ett par relativt underhållande kommentarer.
Vad tycker Valdemar?
Bra låt, fin fast inte särskilt trovärdig video. Säger vi, som besökt Nytorget men ej bordat en Finlandsfärja.

Valdemaråret 2010 enligt Karl

Förra året, 2009, satte jag ihop en Spotify-lista över de bästa låtarna. 34 stycken blev det. Motsvarande siffra för 2010 är 47. Antalet bra låtar, sådana som verkligen sticker ut ökade alltså med 27 procent. 2010 var ett bättre musikår! Och då saknar vi ett gäng utanför Spotify-pärlor på det.

Enligt last.fm har jag lyssnat mest på Radio Dept. både sett till artist och låt (Heaven´s on Fire). Mest lyssnade album är Laura Veirs sommarskiva "July Flame". Real Estates skira "Out of Tune" måste också nämnas i ett sådant här sammanhang.
Som varje vit man, jobba med media, i stad tyckte jag också Kanye West kändes "nyskapande".

Statistiken ljuger aldrig och hela tiden. Men Laura blir inte årets skiva när vi adderar den emotionella aspekten.



- Bästa låt: euforin när Ariel Pink golvade sig själv och resten med "Round & Round" går inte ta miste på. Men för att variera bloggens innehåll utnämner jag "Heavens on Fire" till vinnare. Samplar man Thurston Moore är man redan halvvägs hemma.

- Årets svensk: Håkan Hellström. Just när jag trodde att Håkan inte kunde vara något för mig blev det precis tvärtom.

- Årets skiva: Caribou "Odessa". Helgjuten uppdatering av pop. Caribou har förstått att elektroniken, beats och melodi är medel mot målet. Fast bäst resultat för titelspåret blev det när Nite Jewel mixade och sjöng tillsammans med herr Snaith. Lillebrorskiva är Four Tet´s "There´s love in you". Systerskiva är Beach House "Teen Dream".

En skiva som lite trött avfärdades av kritikerkåren var Deerhunters "Halycon Digest". En lysande sammansättning, en dröm skulle vara ifall Pet Shop Boys gjorde en cover på "Helicopter". Gör det, Neil, snälla!

- Årets Dungen-substitut: Dungens senaste släpp lämnade mig ganska oberörd. Tame Impala från down under lyckades däremot väldigt bra med sin uppdaterade psych-rock på Inner speaker.

- Årets nej: Midlake. Gjorde världens tröttaste uppföljare.

- Årets tjej; det går inte att inte nämna Robyn. Tre skivor och en samlingsskiva med de tre. Nytänkande kombinerat med kvalitet.

- Årets arenarock; The National. Nu förstår jag deras grej. Men tappar dom trummisen är det kört.

- Årets retro; jag har äntligen på allvar börjat lyssna på Black Sabbath. Nutidsvarianten heter Wolf People.


Och här är listan!

Valdemaråret 2010 enligt Olle

Årets bästa låt: "Round and round" med Ariel Pink
Årets bästa album: Gemini med Wild nothing
Årets bästa musiktrend: swindiedronabalearica - t ex Syket, Korallreven, CEO, Pallers
Årets comeback: Flesh tone med Kelis




Hela listan här!

Javiera Mena - Hasta la Verdad

Chiles musikscen har förutom Gepe också Javiera Mena.
Med sitt nya album Mena låter hon den analoga, mjukare och större ljudbilden ta plats. Låter kanske något mer souldiscoanstruket än tidigare.

Men jag undrar ändå om inte hennes största stund är den släpigt sorgsna Sol De Invierno

En berättigad fråga är; vad finns det förutom Gepe och Mena som är värt att hålla ögonen på? Finns det en hel scen där ute?

Fuckarias - bra saker

Bra saker med Those Dancing Days nya singel Fuckarias. Förutom titeln då.

- Trummorna! Jättesnabba! Och jag råkade se dom live för ett par-tre år sedan. Då var det påtagligt att själva bandet inte behärskade sina instrument. Eller dom gjorde det men saknade självklarhet och pondus. Det lät för ihåligt, för tunnt helt enkelt.




- Videon! Enkelheten! Och att TDD inte har antagit någon jobbig rock-aura alternativ twee-indie estetik. Hela framförandet känns bara primal musik. Musik som måste ut och sen spelar det ingen roll hur det ser ut. (Fast det är klart allt är synkat - från läppstift till prickig skjorta. Men det känns inte så för musiken står först.)

- Sången. Rösten är ett trademark och signum. Kom ihåg hur det var i början, Bergsman!

Kanye konsensus

Fyra saker som ALLA tycker är jättebra, där det är så mycket konsensus och samförstånd att det blir helt sant:

- Hanna Hellquist
- Amaroneviner
- HBO-serien The Wire
- Kanye Wests "My beautiful dark twisted fantasy"

Och när vi ställer upp det såhär; det är helt sant.

Apropos, fån Last.fm kommer en spot-on kommentar angående Nicki Minajs vers i Kanye Wests Monster.
"Nicki comes away the winner in this one, no doubt. I haven't heard anyone be as versatile as she manages to be on this track in a long time...between every 4 bars she changes up her pitch, tempo and voice without ever coming off as strained. Impressive stuff."

R.Kelly och vardagspusslet

R. Kelly har visserligen gjort tjugominutersvideomusikaler sedan detta. Men duetten med Sparkle är en av de bäst iscensatta verken från R-mannen.




Socialrealistiskt setting, två mynt av samma historia, enkelt berättad. Allt med denna sång är fri från eventuella abstraktioner. Det är så rakt upp och ned det blir.
Om vi pratar rockmäns referenser vet vi att Bruce Springsteen gjort otaliga varianter på temat.
Enligt mig lyckas "Careful" med de flesta R&B-ballader misslyckas med.