Enligt last.fm har jag lyssnat mest på Radio Dept. både sett till artist och låt (Heaven´s on Fire). Mest lyssnade album är Laura Veirs sommarskiva "July Flame". Real Estates skira "Out of Tune" måste också nämnas i ett sådant här sammanhang.
Som varje vit man, jobba med media, i stad tyckte jag också Kanye West kändes "nyskapande".
Statistiken ljuger aldrig och hela tiden. Men Laura blir inte årets skiva när vi adderar den emotionella aspekten.
- Bästa låt: euforin när Ariel Pink golvade sig själv och resten med "Round & Round" går inte ta miste på. Men för att variera bloggens innehåll utnämner jag "Heavens on Fire" till vinnare. Samplar man Thurston Moore är man redan halvvägs hemma.
- Årets svensk: Håkan Hellström. Just när jag trodde att Håkan inte kunde vara något för mig blev det precis tvärtom.
- Årets skiva: Caribou "Odessa". Helgjuten uppdatering av pop. Caribou har förstått att elektroniken, beats och melodi är medel mot målet. Fast bäst resultat för titelspåret blev det när Nite Jewel mixade och sjöng tillsammans med herr Snaith. Lillebrorskiva är Four Tet´s "There´s love in you". Systerskiva är Beach House "Teen Dream".
En skiva som lite trött avfärdades av kritikerkåren var Deerhunters "Halycon Digest". En lysande sammansättning, en dröm skulle vara ifall Pet Shop Boys gjorde en cover på "Helicopter". Gör det, Neil, snälla!
- Årets Dungen-substitut: Dungens senaste släpp lämnade mig ganska oberörd. Tame Impala från down under lyckades däremot väldigt bra med sin uppdaterade psych-rock på Inner speaker.
- Årets nej: Midlake. Gjorde världens tröttaste uppföljare.
- Årets tjej; det går inte att inte nämna Robyn. Tre skivor och en samlingsskiva med de tre. Nytänkande kombinerat med kvalitet.
- Årets arenarock; The National. Nu förstår jag deras grej. Men tappar dom trummisen är det kört.
- Årets retro; jag har äntligen på allvar börjat lyssna på Black Sabbath. Nutidsvarianten heter Wolf People.
Och här är listan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar