Spanska flugan

Allmusic har listat lite spanska releaser att hålla ögonen på.
Det är spanska Elefant Records som samlat ihop nutida och dåtida spanska verk.
Då åtminstone en av Valdemarkollektivet är spanskofil är detta givetvis högintressanta nyheter.

Länken innehåller lyssningstips såväl som en otroligt tweeig video.

http://blog.allmusic.com/2009/02/25/crush-bands-around-the-globe-spain/

Josh Martinez feat. Classified & Skratch Bastid - Going Back To Hali (video)

Michael på hiphopradioprogrammet Come Clean Radio tipsar om videon till Josh Martinez feat. Classified & Skratch Bastid "Going Back To Hali". Eftersom låten/videon är bra och 2/3 av Valdemareview befann sig i Halifax så sent som i höstas så länkar vi vidare med mad props till alla inblandade.

DJ Mujava-video

Från Sydafrika och fantastiskt bra:

Lisa Mixin´ it!

Lisa bor med sin kända man i London. När hon inte trummar, sjungs, journalistas, fashionistas eller går på the Barbicankonserter sätter hon ihop virtuella mixtapes i cyberrymden.

För mig endast vagt bekant med DJ revolutionerande verktyget pacemaker finns nu en hel del mixar att vraka sig igenom.

Lisa har lagt upp det hela på.www.pacemaker.net. Junior Boys har ett nytt spår med så varför inte testa?

Alla ♥:ans dag-tips

LCD Soundsystems Pat Mahoney och Hercules & Love Affairs Andy Butler pratar Alla hjärtans dag och tipsar om låtval: http://www.montrealmirror.com/2009/021209/music1.html

Politikermusik!

Detta är fantastisk läsning:

http://hd.se/kultur/2009/02/12/en-koer-av-musikalisk-okunskap/

Fulländad text som inte behöver kommenteras ytterligare. Minner om en minst lika fulländad Valdemartext från 2007:

http://valdemareview.blogspot.com/2007/03/maldini-vieri-original-soundtrack.html

2008 enligt Per

Alla som tycker musikåret 2008 var en besvikelse har inte letat tillräckligt noga. Det säger jag för att också påminna mig själv om att det varje år finns tusentals årslistor på specialiserade bloggar och diskussionsfora som listar bra saker som de vanliga förutsägbara listorna från de vanliga förutsägbara källorna aldrig hört och aldrig kommer att höra om det nu inte skulle råka gå och bli "hett".

Så med ett par tusen obskyra årslistor alltjämt kvar att lyssna igenom, det här är vad jag hittils råkat gilla 2008:

Bäst:
Juana Molina Un Día - Från att länge ha tyckt att hon varit bättre i teorin än i praktiken så är Un Día exakt det omvända. Jag vägrar försöka mig på att beskriva skevheten och utsvävningarna på Un Día eftersom det bara skulle låta fånigt mycket sämre än vad skivan är. Men äntligen matchar Juana Molinas musik en karriär som kan vara världens mest briljanta: argentinsk tv-kändis börjar lira fantastiska avant-visor.



Steve Reich Music for 18 Musicians - Inte alls från 2008 men väl årets största musikupplevelse.



Rhys Chatham & His Guitar Trio All-Stars Guitar Trio Is My Life - Nära på bokstavligen som om Sonic Youth orepat skulle spela Reich live. Att Pitchforkartikeln om CD-boxen är bra är helt ofattbart och jag har nu för första gången läst mer än 90% av en Pitchfork-recension (orkade dessvärre inte igenom sista stycket).



Fler:
Aidan Baker Scalpel - Nadja-mannens extremt nedtonade soloprojekt.
Ajello Over the Sky EP
Cadence Weapon Afterparty Babies - Ung, smart och positiv elektronisk hip-hop med beat? JA TACK.
Cursed Three Architects of Troubled Sleep - Årets hardcore.
D. Lissvik 7 Trx + Intermission - Studio-halvan som övertriumfade både Lindstrøm och Morgan Geist. Men låten som låter som titelspåret till tv-serien Rome kunde gärna ha fått låta lite mindre som... titelspåret till tv-serien Rome.
Dead Letters Spell Out Dead Words Lost in Reflections - Väldigt fin postrock av Labradford-slaget, och det var länge sedan jag sade något sådant.
Die Brücke Who Gets the Kids? - Årets kompisscreamo. Bandet har splittrats och lagt upp EP:n gratis här.
Eleonoora Rosenholm Älä kysy kuolleilta, he sanoivat - När Paavoharju misslyckades leva upp till förväntningarna så gjorde Eleonoora Rosenholm en Paavoharju och blandade saker som inte borde funka ihop med tämligen fantastiskt resultat. Klassiskt skolad manskör i frack och fånigt gitarrsolo från hårdrockens oironiska 80-tal? Givet. Visslad vaggvisemelodi med industrinoise och marschtrummor? Självklart. Och så vidare, allt väldigt mycket Finland.
John Baker The John Baker Tapes Volume 1 BBC Radiophonics 1963-1974 - Finns ingenting att tillägga. Monumental.
Kellarissa Flamingo - P:iano-damen sjunger på finska och använder rösten som instrument.
Kemialliset Ystävät Harmaa Laguuni - Jag har lyssnat mycket på den utan att vara säker på att den ens är särskilt mycket bättre än andra Kemialliset Ystävät-släpp. Kanske är det någonting omedvetet?
Nisennenmondai - Jag ♥ japanska damer med taktbyten
Ø Oleva - Pan Sonic-skivan lyfte inte riktigt men soloprojektet gjorde det.
Olivier Messiaen Jardin du sommeil d'amour - Ett sådantdära skivtips i en sådanadära skivbutik efter att jag mumlat Debussy och Satie.
Sten The Essence - sådandära minimalistisk house juh.
Tanlines New Flowers - F d Storm and Stress-gitarrist gör dansmusik.
The Chap Mega Breakfast - Infallsrik pop med en oroande skämtsam underton, men som jag ändå tycker höll bättre än både Cut Copy och Stereolab.
The Memories Attack LP2 - Eric's Trip-Chris fortsätter kombinera söta popmelodier med sludgegitarrer.
The Rice Twins The Signifier - Årets svenska ambientpop på Kompakt (jmfr The Field).
The Skull Defekts The Drone Drug - Release the Bats Records är Sveriges bästa label.

Live:
Deerhunter - Bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro, och som Karl sa var skivan också bra.
Lords - Fånigt underhållande hardcore-rock'n'roll med absurt stora stärkare. Perfekt live.

DVD:
6015 Willow - Scenporträtt.

Bok:
The Rock Bible - Chunkletfolket i sitt esse (men som vanligt bäst i små doser).

Telepathe - video och länk!

Valdemar presenterar både en video och en länk. Helt gratis! Telepathe!

Är Telepathe det nya Justice, kombinerat med MGMT och Coco Rosie? Nej det tror jag inte. Jag vill hoppas att detta är något helt eget. Det är klart att tjejorna i Telepathe kommer från Brooklyn men denna gång kändes det som en potential snarare än en begränsning.

Estetiken och den klart bättre än snittet melodin till helt nya videon "So Fine" ger mig stora förhoppningar på gruppen. Känns otroligt mer intressant än halva kniven Karins Fever Ray. (Ska hon inte sluta med de pitchaderösterna? Det låter ju faktiskt exakt som Roll On-karaktären Rolle...)



I dagarna får Spotify arga kommentarer på grund av inskränkningar och nedskärningar. Men det tillkommer också nya saker, se här bara!

http://open.spotify.com/album/07Je90D6fw6LUS3QNl6Js5

Little Boots, Tenorion, YouTube och Hot Chip - cover.

Yey, allt är modääärnt!
Tenorion - är något slags "nytt instrument". Bara funnits i åtta, max tolv, månader. Kombinerar ljus, ljud, playstation, synth i ett paket. Lika konstigt som det låter.
Little Boots är en brittisk tjej som har synthar och ibland spelar covers. Hennes egna låt "meddle" är helt okej engelsk clubbin´ (som jag ser benämns som nu-rave! Luv it!) men det är hennes tolkningar av andra låtar som är intressant. Speciellt då hon tog request från youtube-publiken och sen spelade in sången veckan efter.
Lo-fi i bästa bemärkelse.
Hot Chip föräras med en version av "Ready for the floor" men Kanye West och Estelles "American Boy" är kanske mer imponerande.
Å andra sidan kan man inte kika på det fruktansvärt intressanta instrumentet då.

Valdemar tror 2009 blir Little Boots år. Lily Allen, Kate Nash följs av Little Boots. Mark my words.

2008 enligt Karl

Ett tunt eller rikt år? Åsikterna på Valdemar går isär.

Inga jättesensationer eller besvikelser - lovande kanske är det bästa ordet för 2008.
Lovande, dels för att musiken (den på internet jao) verkar kunna hitta sin distributionsform genom Spotify och liknande varianter. Dels för att det saknas någon ny uppenbar trend att rikta blicken mot. Eller så har jag bara missat det och det känns isådana fall än mer lovande.

Konsekvensen av detta blev att 2008 får flaggas under "det Stora Retroåret".


För att se vad jag lyssnat på lutade jag mig mot min egen last.fm, last.fm är fortfarande Det Bästa med Internet.

Mogwai - the Hawk Is Howling. Ja det är märkligt. Jag tröttnar inte på musiken, konceptet och estetiken. Kanske ingen låt som stack ut men helgjutet. Post-rock lounge..fanns det en Buddha bar för post-rock skulle Mogwai regera samlingarna. Tur att det inte finns någon sådan.

Stars EP "Sad Robots" bevisar att EP-formatet är det bästa. Stars, tidigare ganska anonyma trots sina kopplingar till Kanadensisk indie största namn, gör en rejäl uppdatering och skrapar ihop varierande och otroligt bra låtar. Mycket rolig överraskning!
Kelley Polar, fioldisko, höll länge och fick bli årets Hot Chip. Dans, sång och lite melodier som håller.

Radar Bros. "Auditorium" gjorde Robert Wyatt inspirerad countryrock där alla sitter ner och spelar varsamt. Jag gillade det skarpt.

Deerhunter - Microcastle/ Weird Era Continues får utmärkelsen bäst i år. Varför? Omedelbar känsla av här, nu, arty och kvalitet. Och i min värld kombinerat med självklara hits.

En klar kandidat till årets bästa låt är Beach House singel "Used to Be". En singel och jösses vad alla bitar föll på plats.

Fleet Foxes gick mig länge förbi som ett My Morning Jacket light. Att Fleet Foxes troligtvis är exceptionella live syntes inte minst i ett klipp (nu borttaget av girigt, korkat skivbolag: NBC Universal) på youtube. Har dock kvar indietalibanåsikten att Sun Giant EP:n,innan genombrottet, är bättre genomförd än albumet.

Vad sägs om Sverige? Ja svenneindien regerade för mig. En konsekvens av att inte jobba på kontor med hörlurar och tid.
Håkan och Markus med efternamn Hellström och Krunegård hade sina moment. Vampyrlåten och Edelweissången är nära klassiker redan nu.
Veronica Maggio. Okej, jag har inte lyssnat på hela skivan speciellt mycket. Men jag gillar uppfinningen av svensksoul som inte är Lisa Nilsson eller Eric Gadd. Eller den där Salem...han som numera ser ut som en ungersk läkare från 40-talet.

Sen vet jag att jag borde lyssnat på The Rice Twins eller liknande artister. Saknar det avantgardistiska hos mig själv om det nu funnits någon sådan sida.
Allt som är fel med Stockholm inkarnerades under 2008 till en person. Om jag inte nämner dess namn kanske den försvinner i ett knarkrus.


Esbjörn och E.S.T började jag lyssna på efter hans tragiska död. Musik som jag önskat funnits och som faktiskt fanns. Dock har jag hittills inte lyssnat på det postuma albumet.

Mer glada retroupptäckter är Paul McCartney (jag förvånar mig själv, oerhört), Todd Rundgren, Richard & Linda Thompson, Elton John och John Martyn får jag delvis tacka Spotify för. Och under 2009 spår jag revival i SoFo för kapellmästaren och storbandsdomptören Victor Sylvester! Hepp hepp!