Stor stjärna

att musiksajter i USA gillar Big Star-boxen "Keep an eye on the sky" är härmed tydligt.

Polvo - In Prism

En av de roligaste bildserier jag sett är när ett dedikerat fan vid scenkanten visar sitt gradvisa missnöje på en Polvo-konsert.
Vid ATP-festivalen i Toronto förra året skulle Polvo visa hur gruppen klarat av att ligga i träda i över tio år. Den tidigare Polvo-supporten visade med allt ledsammare uppsyn, som senare gick över till surhet, att Polvo inte längre var det han drömt om gruppen skulle vara.

Att minnas Polvo för vad dom en gång var är förstås omöjligt.
Istället för en uppdatering har bandet mer eller mindre börjat spela rock. Må vara indierock. Jag gillar det. Det är en rock utan poser, attityd eller gimmicks.
Det är fortfarande snurrigt och meckigt, dock utan lika halsbrytande taktbyten eller vindlande "arabiska riff".
Ett steg mot det konventionella måhända men Ash Bowie har fortfarande en behaglig röst och rakt-upp-och-ner gitarrock kan behövas ibland. Utan att det för den skull låter eller ser ut som Backyard Babies eller Queens of the Stone Age.

Återupplevda stage personas

Min bror L.A-Jonas såg för några veckor sedan Gang of Four uppträda på Malmöfestivalen.

Framförallt fastnade jag på återförenade scenpersoner, håller punkmanér från 70-talet trettio år senare? Klart det inte gör....läs bara:

"Jo det var en märklig upplevelse att se Gang of Four spela bredvid norra europas pariserhjul i Folkets Park i Malmö. Det var en hel del folk. En ganska så blandad skara av "vi var där när det begav sig", andra som hittat till dem via Rapture etc, en del ny skatepunkare och killarna från Bob Hund. Sångaren (John King tror jag) såg ganska så vital ut men hade en ful stor skjorta på sig som lite punkigt knäppte upp. Hans röst fanns också kvar men han valde att försöka sjunga lite farligare och det lät inget vidare. Gitarrkillen hade på sig en kavaj över sin fräckt uppknäppta skjorta. Han spelade bra på gitarren, gnissligt och lite små riff. Sedan var det baskillen som man blev lite misstänkt mot när det kom in en kille med dreads. Han hade sjukt äckligt ljud på sin bas, lite distat och diskantigt, ibland lät det som tummen slappade loss lite. Trummisens ljud var också katastrof: blöt och plaskigt. Men det mest förvånanade var hur han kunde få låtarna så sjukt osvängiga. Han spelade ju som han skulle men det funkade inte.


Ett annat problem med band som återförenas på lite älder dar är ju hur frontfiguren, här King, ska förhålla sig till sin scenpersonlighet. Ska han vara som han var för 30 år sedan eller ska han uppfinna en ny version? King gjorde lite galen grejer, bråkade med gitarristen, sprang över scenen, dansade konstigt, stirrade maniskt på publiken. Fast det såg ut som han blev väldigt trött av allt.

Ett par låtar tyckte jag svängde på rätt bra och det var framförallt Anthrax som jag inte är så jätteförtjust i vanliga fall. Frågan är hur mycket ett vettigt ljud hade gjort för att det skulle bli en bättre spelning?"

The Drums - video!

Okej,

Valdemar hakar på blogghajpen och konstaterar att The Drums har något spännande på gång.
Något från Göteborg möter något från det tidigaste 60-talets Kalifornien. Fin sång, intressant sound.

Det är så skönt när man ser något från England ( är det väl?) som saknar rockstjärneaspirationer.

Ungdomens musik - Fleet Foxes

Kidsen idag alltså...

istället för beställa droger på nätet, använda webbkameran i utnyttjande syften eller spela innebandy på en dygnet runt-turnering sitter man i skogen och spelar in en Fleet Foxes-covers.
Jag vet inte om det är ett hälsotecken eller ett allvarligt larm.

Oklanderligt gjort är det vilket fall. Såklart. Inte direkt som när jag gick ut mellanstadiet då det framfördes "The Loner" av Gary Moore eller när några "musikkillar" rappade "Paid in Full" på talangjakten i högstadiet.




För övrigt kan jag konstatera att Way Out West slagit nästan alla förväntningar på bokningar. Hade missat att Deerhunter kommer. Det hade varit något. Något annat än att kika på First Aid Kit, som förstås också kommer.

Sander, Sibille och det ljumna

Sommaren summeras för många i dagarna. Sommarens hajp är defintivt [Ingenting]:s kommande skiva och Way out West-spelning.

I fredags spelade sångaren Christopher Sander på lokalproducerade festivalen Ljummen i Gräset (Vinterviken, STHLM). Han spelade med låg volym och små gester. Anna Järvinen och Maria "Santa Maria" Eriksson sjöng med honom. En okej spelning som trots gästspel inte brände till.
Christopher Sanders röst och uttryck är helt enkelt inte det starkaste.
Hans soloskiva "Hej Hå" måste dock få en liten applåd för sin totala avsaknad av spärrar vilket tillåter covers av Astrid Lindgren ( Fattig bonddräng!?) och oblyga lån av 70-talsfolkpsychpopparna Heron (Yellow Roses).
Efter festivaluppträdandet tittade jag på det här klippet från stora nyhetskanalen.



Med Sibille med i bilden så har [Ingenting] någonting stort på gång. En 6,5 minuters lång duett med oväntad melodi och en övergång från moll till dur.

Förutom Sander, samt några tweegossar med fiol, spelade Hajen fint i gräset. Bäst var Songs Ohia-covern "The Lioness" och när Hajen sjunger på Gagnef-mål. Det är tydligt att hon redan har etablerat en bred supporterskara.

Men mest av allt önskar jag att Sibille snart släpper något eget där hon sjunger på svenska istället för den anonyma engelskan. Ändå rätt bra grejor på: http://www.myspace.com/littleredcorvettemusic

AmAnSet + Wooden Ships

The Wooden Birds och American Analog Set

Troligtvis avsomnade American Analog Set, AmAnSet av fansen kallat, släpper en "Hard to Find" -samling. Svåråtkomligt material från åren mellan 2000-2005.
När jag kikade in på hemsidan http://www.amanset.com/ såg jag också att Andrew Kenny, den generella indieamerikanen och sångaren har ett nytt band med namnet "The Wooden Birds".

Här ses bandet framföra en sång. På en gata i Valencia.

THE WOODEN BIRDS. SEVEN SEVENTEEN from Au Agenda Urbana on Vimeo.

Jämfört med American Analog Set låter det oerhört bekant. Jag ska ge detta lite tid även om det spontant inte känns lika spännande som AmAnSet gjorde kring tiden runt deras mästerverk "Know By Heart".

Lyssna också själv på http://open.spotify.com/album/6X3lofD9LSWozbVFvbxBAy

Pet Shop Boys förklarar varje sång på ett långt ljudspår.

Nyss Sverige-aktuella veteransyntharna (va?!) Pet Shop Boys var på besök och spelade en eklektisk mix av sig själva häromveckan.

På senaste skivan "Yes" återfinns något ingen brukar lyssna på. Ljudspårskommentarer - Audiotrack commentary with Chris & Neil.
Konst blir bättre när intentionen från konstnären förklaras. Och ta mig tusan blev inte Pet Shop Boys-släppet också snäppet vassare efter att hört saker som:

- "All over the world" rytmen baseras på ett beat som PSB hörde i Mexico och sen misslyckats med att kopiera. Sen la man till någon passage från Svansjön i introt för att maffa till det.

- Chris påpekar flera gånger att Neil återigen sjunger med "the girly voice".

- Pandemonium var en gåva till Kylie Minogue.

- Tina Turner var tänkt att hoppa in på en kort passage på det starkaste spåret "The way we used to be".

- Flera verser blev refränger och tvärtom.

- Det finns en klar vision och tanke bakom varje ton och varje ackord.


Lyssna på nörd-galore här: http://open.spotify.com/track/6aBzY71SE15ykCqVBsnG8v

Yelle - Qui est cette fille?

Fånigt bra cover på en anonym Robyn-låt ("Who's That Girl").

The Walkmen (live)

Innan jag råkade se The Walkmen live för några veckor sedan kunde jag inte ana att ett band som man aldrig har hört en vettig låt med kunde vara overkligt mycket bättre live. Men se: The Walkmen live var lågmält och återhållsamt, med en fenomenal stämningskapande trummis och med en av de bästa livesångare jag har hört.

Klippet ovan gör naturligtvis inte spelningen rättvisa men då och då kan man förhoppningsvis ana briljansen.