Anna Ternheim - Somebody Outside (album)

Två sidor av samma mynt, eller? Anna Ternheims debutskiva "Somebody Outside" levereras med en akustisk version och en mer orkestrerad skiva. Som tjej med gitarr krävs det en hel del för att sticka ut; Anna T:s USP är ett personligt uttryck som förstärks med ett oförblommerat svengelskt uttal. En annan selling point är att det förekommer tre-fyra riktigt bra låtar.

Nu till problemen; den "riktiga" skivan är sämre än den akustiska. Ett gäng kompetenta och duktiga musiker har valt att sätta sin prägel på den elförstärkta skivan. Det är ståbas, våldsamma försök till skön stämning och habilt gitarrspel med jazziga influenser i bakgrunden. Men det flyger inte riktigt, det blir för mycket mittfåra. Låtarna reduceras.

Den akustiska skivan står mer på egna ben och de bra låtarna växer en dimension, tydligast blir det i "Better be" och "My secret". Dessa låter slentrian radiopop på den ena skivan och innerligt på den andra. Kanadensiska Songs:Ohia samarbetade med skotska Arab Strap på skivan "The lioness" med utmärkt resultat. Låtarna förstärktes och instrumenteringen la till tyngd och svärta. Man önskar att Anna kunde ha gjort något liknande, för grundmaterialet håller hög standard.

Le Tigre - This Island (album)

Demokrati-schmemokrati?

Inte då, kontrar Le Tigre strurskt och ljudsätter vårt antika arv med studsig aktivistpop. Resultatet - singeln ”New Kicks" - är dock så förutsägbart tråkig att din överlevnadshanterare försöker undsätta dig med färgsprakande demokratisyner av partikonvent efter partikonvent efter partikonvent.

Trots detta vägrar känslan av tristess släppa. Nu börjar dessutom de högljudda elektropoplåtarna med samplade gitarriff rada upp sig på allvar. Det här riskerar att inte enbart bli en positiv upplevelse.

Det blir det inte heller. Jämfört med tidigare Le Tigre-alster så är This Island sämre på allt från melodier och ljudbild till de numera tröttsamma kitschmetallgitarrerna och Kathleen Hannas så kännetecknande skriksång. The Pointer Sisters-covern ”I'm So Excited” är riktigt jobbig så någon räddningsplanka blir inte den heller.

Debaclet kommer att analyseras av varje popmusikmedium av rang. Känslan är dock att This Island inte enbart kom till i syfte att göra Den popplattan utan för att också avsätta den där texasgubben som tydligen härbärgerar i Vita huset. I amerikanska valtider är det oavsett budskapets kvalitet inte sällan den som skriker högst som också hörs allra bäst.

Ja, jag håller verkligen med: Hmmm.

Junior boys - Last exit (Fennesz mix) (mp3)

Det här är i senaste laget, men jag vill dock plocka upp Junior boys bästa istället för deras senaste alster. Last exit/Birthday-ep:n blev ju lite av deras genombrott och visst förstår man varför.

Fennesz, den ungersk/österrikiske gitarristen har satt tydlig My Bloody Valentine-touch på låten. Case closed.

För Junior boys Last exit sammanfattar allt som var bra med den underbara shoegazer-vågen. Det är dekonstruktivistiskt och dadaistiskt. Det är medvetet trasigt och oläsligt. Det är poserande. Det är opolitiskt och könlöst. Man behöver aldrig tänka på det motsatta könet när man lyssnar på shogaze.

Time warp till -91, m a o. Perfekt.

På ett sätt är det märkligt att shoegazer-retron inte slagit hårdare. Visst har Radio dept hyllats en masse men nåt nytt Chapterhouse har vi inte fått. Och när kommer följande band upptäckas på nytt?
• Drop nineteens
• Slowdive
• Lush (tidiga)
• Curve
• Catherine Wheel

Och i vanlig ordning: du vet var du hörde det först.
Skulle tro att Slowdives Brighter dyker upp på ett soundtrack snart till nästa Tom Cruise-film (efter Collateral) och så pang! har Slowdive "inspirerat en hel generation". My bloody valentine får som vanligt inget. Inte ens smulorna. Men ingen kan ta ifrån dom Fennesz!

Du kan lyssna på den här! Illegalt!