The Elected - Me first (album)

Vissa skivor tar tid innan de når ytan. För mig var Rilo Kiley tvungen att släppa sitt tredje album innan jag började gräva fram The Elected (där Rilo Kiley-Blake drar i tåtarna). Och till Rilo Kileys twee-skadade pop slängs det många lystna blickar. Ändå lyckas The Elected leva ett eget liv.

Trots alt-country-vibbar. Trots telefondist. Trots "charmigt" felspel.

Det räddas framför allt på låtarna och produktionen. Produktionen är rätt Phil Spectors 70-tal (tänk Dion och Leonard Cohen-skivorna) med mycket aula-klang, pålägg, reverbeffekter och välarrade låtar. Tydligen är det Elliot Smith som lånat ut sin studio och det kanske hörs. Om inte annat i det mjuka, varma 70-talssoundet.

Det är heller inte långt från t ex Phoenix eller The Thrills, rent soundmässigt. Mer pang på rödbetan, inte lika tjusigt och uttänkt, men visst är det 70-talet som väckts till liv igen. Säg ett annat årtionde där barnkörer (R. Kellys undantaget) kan sjunga "Don't blow it" och det känns fräscht?

Låtarna är välskrivna (jag har inte lyckats ta till mig texterna ordentligt, vilket med sannolikhet betyder att de handlar om heterosexuell kärlek) och bygger ihop verser och refränger lekande lätt, så smidigt att det ibland nästan snuddar till pastischerna – som i "7th september 2003". Bäst blir det i balladerna, där "A response to greed" är skivans absoluta höjdpunkt. Musik som passar studenttiden bättre än mitt stadgade 30-årsliv, men vackert är det trots allt: slideguitar, violiner och dämpat puk-komp bygger upp en väldigt klädsam ljudbild.

Enda varningen är för Blakes röst som ibland låter som Lasse Lindh. Aj aj.

Mates of State - All Day (EP)

Det är så väldigt amerikanskt ibland. En lågstadielärare med orgel och hennes trumspelande man har ett band tillsammans. Dom ser jättesnälla ut och bor i San Fransisco, favoritsysselsättningen är att vara på turné. Förutom att ingå i det äkta ståndet utgör även Kori och Jason Mates of State.

Duons säregenhet präglas av de mångfacetterade orgelspelet och pojk - flick röster som många gånger verkligen sjunger för full hals. Den alltid närvarande energin i gruppen hindrar Mates of State från att bli för utstuderat sockersött.

EP:n All Day markerar en positiv fortsättning sedan den klart godkända fullängdaren Team Boo. Än har Mates of State inte lyckats med att göra något fantastiskt men nu känns det som paret närmar sig stordåd. Första låten på skivan, Goods ( All in your head) skulle vara ett gyllene örhänge i en lite blommigare värld.

Battles - B EP

Artrocksexplosion med NYC band! Jajjemän. Battles är en konstellation med folk från de slutgiltiga konstrockarna Don Caballero. Don Caballero gick skilda vägar på grund av, ja just det, konstnärliga skiljaktigheter.

Efter ett gäng EP:s har nu Battles släppt en lite längre EP med namn B EP. Vad är skillnaden från Don C då? Ja inte så mycket, lite mjukare sound, lite mer dansbeats. Annars samma instrumentalmusik, blippiga gitarrer och aviga trummor, vissa elektroniska subtiliteter förekommer men tar liten plats. Math-Rock för 3000-talet? Kanske det, men just nu låter det förvånsvärt enkelt i all sin konstighet. Småhittig instrumentalmusik som kan gå hem lite varstans.

Jo just, en grej, dom har med en låt som består av brus och är 12-minuter lång på EP:n. Just då känns det som att konsten dominerar över innehållet.

The Bravery (hype)

Det verkar som om 80-talsvågen håller i sig. Jag tänker snart återkomma till Uppsala-bandet The Search, men idag håller vi oss till USA.

New York-baserade The Bravery gör pop som låter så här: svensk 90-talsdemo, the Strokes-telefoneffekt på den lite-plågade sången, 80-talsrock. Någon nämnde Kevin Rowland, men det har inget med det här att göra, det här är en ren trendprodukt. Inget ont om dessa, vi gillade ju t ex Strokes. När det begavs sig.

Och här i ligger problemet: 80-talsretro är ok. Det är till och med lovvärt, kanske kan soundet lyfta oskrivna låtar. Men 2001-retro känns sorgligt och oskickligt.

Vi har lyssnat i huvudsak på No breaks och Honest mistakesoch visst är Cure-gitarrer och Depeche mode-syntar saknade, men The Search gör det så mycket bättre.

På plussidan: jag laddade ner - ähum, plockade fram min gamla lp – Psychadelic furs-favorit Until she comes. Den är fortfarande lika bra kan jag rapportera.