Vissa skivor tar tid innan de når ytan. För mig var Rilo Kiley tvungen att släppa sitt tredje album innan jag började gräva fram The Elected (där Rilo Kiley-Blake drar i tåtarna). Och till Rilo Kileys twee-skadade pop slängs det många lystna blickar. Ändå lyckas The Elected leva ett eget liv.
Trots alt-country-vibbar. Trots telefondist. Trots "charmigt" felspel.
Det räddas framför allt på låtarna och produktionen. Produktionen är rätt Phil Spectors 70-tal (tänk Dion och Leonard Cohen-skivorna) med mycket aula-klang, pålägg, reverbeffekter och välarrade låtar. Tydligen är det Elliot Smith som lånat ut sin studio och det kanske hörs. Om inte annat i det mjuka, varma 70-talssoundet.
Det är heller inte långt från t ex Phoenix eller The Thrills, rent soundmässigt. Mer pang på rödbetan, inte lika tjusigt och uttänkt, men visst är det 70-talet som väckts till liv igen. Säg ett annat årtionde där barnkörer (R. Kellys undantaget) kan sjunga "Don't blow it" och det känns fräscht?
Låtarna är välskrivna (jag har inte lyckats ta till mig texterna ordentligt, vilket med sannolikhet betyder att de handlar om heterosexuell kärlek) och bygger ihop verser och refränger lekande lätt, så smidigt att det ibland nästan snuddar till pastischerna – som i "7th september 2003". Bäst blir det i balladerna, där "A response to greed" är skivans absoluta höjdpunkt. Musik som passar studenttiden bättre än mitt stadgade 30-årsliv, men vackert är det trots allt: slideguitar, violiner och dämpat puk-komp bygger upp en väldigt klädsam ljudbild.
Enda varningen är för Blakes röst som ibland låter som Lasse Lindh. Aj aj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar