Året-året 2004

2004 har för mig varit ett återupptäckternas år, mer än något annat. Många bra bra plattor under 2003 skickade iväg mig på intressanta stickspår. Där har jag irrat hela året, men ett sju par fina från 2004 har jag hittat:

1. Hidden cameras "Missuaga godamm" (album)
Sån där harmoniglad popmusik som jag egentligen går och längtar efter hela tiden. Bögtexterna gör bara saken bättre.

2. Magnetic fields "I" (album)
Mer bögpop med ett par riktigt kassa vaudeuville-nummer. Men höjdpunkterna ("I thought you were my boyfriend" "I dont really love you anymore" och "I wish I had an evil twin" ) väger definitiv upp.

3. Mali , land.
I år har jag fortsatt upptäcka resten av Salif Keitas släkt. Gamla Electro bamako från 2002, t ex.

4. Elissa "Ahla donya"
Libanons bidrag till poppen är möjligen på dekis, men nya Ahla donya håller det libanesiska måttet – trots att det inte finns någon Betgheeb Betrouh (kanske världens bästa kärleksduett, ladda ner nu!) från W akherta maak.

5. Pipas "A cat escaped" (album)
2004 var twee:ens år. igen

6. Stina Nordenstam "From Cayman with love" (låt)
Plötsligt så låter Stina precis så magisk och Lynchig som hon gjorde på första och andra skivan. Och det krävdes Enya-körer för att nå dit!

7. Vladislav Delay/Luomo artist
Släppte nästan allt fritt på Humme recordings. Information – yada yada – free. Framtidens funksoul är finsk och den är dubbig, minimalistisk, housig och dansant.

Bubblare:
Syd Matters
Fredrik Kempes "Finally"
Madvillain - souli
Junior Boys - "Teach me how to fight" (låt)
The Elected - "A response to greed" (låt)
Stevens Sufjan - "For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" (låt)
Great lake swimmers - "I will never see the sun" (låt)
Little Louie Veha - "Cerca de mi" (låt)
Shreddingmusic.com (webradio)
http://radio.indie.nu:8000/(webradio)
Dogglounge (webradio)

...And You Will Know Us By The Trail of Dead - Worlds Apart (album)

För sju år sedan spelade Trail of Dead på CMJ i New York. Debutplattan var fortfarande ny och bara timmar innan spelningen hade en hel paketbil instrument och förstärkare blivit stulen. Istället för att ställa in spelningen inför alla 29 personer så gjorde de sitt bästa av situationen med lånad utrusting och återkommande vätskepauser. Resultatet? 22 minuters etanolkaos på ljudnivå 11 med en prydlig avslutning i en högtflygande scendykslandning på det öde betonggolvet.

Av denna fanatiska och, i varierande grad, fantastiska ojämnhet som kännetecknade också de strålande två första plattorna återstår idag nada. Istället sällar sig Worlds Apart till oerhört överskattade Source Tags & Codes men med ytterligare bagage i form av pianoballader, barnskratt och sånglyrik om 9/11 halvägs till Ola Salos The Ark.

Och aldrig någonsin har det med större säkerhet kunna fastslås att Trail of Dead är gothindie:ns svar på NKOTB.

lista för 2004

dags för lista utan speciell ordning:

- sufjan stevens " seven swans". Singer-song som leverar riktigt bra låtar tillsammans med lite oväntad ljudbild. " He woke me up again" en neo-psalm som borde sjungas i varje församling.

- pinback "summer of abaddon". Meckig men ändå självklar pop. Pinback lyckas leverera en till mästerlig skiva med intakt skärpa.

- james orr complex "chori´s bundle". En math-rockare från skottland på soloutflykt. Släktskap finns möjligtvis med José Gonzales men "choris bundle" är betydligt mer omfångsrik.

- mattias alkberg BD "tunaskolan". För att det går att vara samhällskritisk utan att skriva folk på näsan, för att det känns att det är en arg fembarnsfar i norbotten som fått nog. För att det är smart spelat med stor känsla utan att vara kalkylerat.

- animal collective " sung tongs". Låter som två konstiga killar instängda i en garderob med en laptop och två akustiska gitarrer. Knasigt men samtidigt angeläget, har på något sätt fått mig lite intresserad av musik från Afrika

- junior boys "last exit". Det är möjligtvis en ledsen förfest eller obehaglig efterfest. Party är det aldrig, melankolin är för starkt framträdande. Om Pharell diggat New Order istället för Limp Bizkit kunde det låtit ungefär såhär.

- jens lekman "when I said I wanted to be your dog". Det krävs ton av mod för att göra det Jens gör och komma undan med det. Det är så fel på många punkter att det inte kan bli annat än befriande rätt. Samtidigt; utan ett gäng riktigt bra låtar hade det inte fungerat.

Hanalei - Action drum (mp3)

Slutet för OC-rocken har visat sig. Hanalei spänner samtliga strängar för att rida på den numera kommersiella indievågen med musik som förekommer eller skulle kunna förekomma i tv-serien O.C.

Seth Coen, seriens indiekid, älskar att tjata om Death Cab For Cutie som ett sätt att definera sig själv gentemot de ytliga brats-tjejerna. Hanalei låter som ett mer kalkylerat Death Cab som gärna vill ha The Shins och Postal Service som fond.
Hanalei betyder mycket riktigt slutet för OC-rockens indiestatus.

Efter att ha hört Hanalei vill du aldrig höra smarta texter, elektroniska inslag och överartikulerad sång. För dig, liksom för Seth Coen, betyder detta ingenting förutom ett övervägande att köpa alla Death From Above´s skivor.

Mustafa et Monique - Ecstasy like you (mp3)

När jag var 16 släpptes i mina öron världens bästa skiva, Loveless. Bandet My bloody valentine hade hållit på sedan början av 80-talet och med Loveless som utgångspunkt sökte jag mig tillbaka till allra första början. Sökandet slutade med att jag la sista barnbidraget på singeln "No place to go" (1985) som låter som The Cramps. På vägen hann jag upptäcka musik som inspirerat fler än några andra.

Som samlingen Ecstasy and wine, frontfiguren Kevin Shields första försök efter att den Cramp-aktige sångaren Dave Conway kickats. Produktionen är tanig som en "Dublin-knarkare som bott i Berlin" (vilket hela My blody valentine egentligen var) och emellanåt olyssningsbar, men låtarna skiner igenom.

Efter "You made me realise" (1988) var t ex Sonic youths position som oljudsmakare definitiv hotade, för här fanns ett mer europeiskt, intellektuellt och förfinat noise. Allt gitarrskrammel efter "You made me realise", är barbariskt, eller i alla fall högst oetiskt, vill jag hävda.

Albumet som följde (utan "You made me realise") är världens fjärde bästa album. Albumet, "Isn't Anything", är självproducerat av Kevin Shields och nu har han lärt sig handgreppet! Produktionen är punkig och så krispig som det blev på 80-talet. Ljuden är separerade och sången går att urskilja. Gitarrerna är omstämda men tydliga. Trummorna är råa och oförvanskade. Visst finns det där perverterade, sönderbrutna, perfektionistiska gitarrdanglet i bakgrunden men i grunden är det rak punkpop.

Time warp: Mustafa och Monique. It's all there is to it. Visst är det bra, men varför? Varför?

Sufjan Stevens – For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti (låt)

"For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" är kanske världens krångligaste, längsta och mest kryptiska låttitel, men brasset, banjon och texten lyfter denna lilla undanträngda terapi. Sufjan Stevens...

"Femtio skivor för femtio stater på femtio år" är hans motto och "For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" är från Michigan-lp:n. På lp:n finns massor av knepigt ihopknåpade texter och ett par snygga vändningar.

Det finns kopplingar till Great lake swimmer men i snygge Sufjan Stevens fall (snyggare än Matt Damon!) är de mer tragiskt och möjligen också mer kalkylerat.

Men i "For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" sätts ärligheten främst. Den veka rösten, den där banjon... långt från Magnetic Fields-banjon...

Och så var det där med utseendet...