När jag var 16 släpptes i mina öron världens bästa skiva, Loveless. Bandet My bloody valentine hade hållit på sedan början av 80-talet och med Loveless som utgångspunkt sökte jag mig tillbaka till allra första början. Sökandet slutade med att jag la sista barnbidraget på singeln "No place to go" (1985) som låter som The Cramps. På vägen hann jag upptäcka musik som inspirerat fler än några andra.
Som samlingen Ecstasy and wine, frontfiguren Kevin Shields första försök efter att den Cramp-aktige sångaren Dave Conway kickats. Produktionen är tanig som en "Dublin-knarkare som bott i Berlin" (vilket hela My blody valentine egentligen var) och emellanåt olyssningsbar, men låtarna skiner igenom.
Efter "You made me realise" (1988) var t ex Sonic youths position som oljudsmakare definitiv hotade, för här fanns ett mer europeiskt, intellektuellt och förfinat noise. Allt gitarrskrammel efter "You made me realise", är barbariskt, eller i alla fall högst oetiskt, vill jag hävda.
Albumet som följde (utan "You made me realise") är världens fjärde bästa album. Albumet, "Isn't Anything", är självproducerat av Kevin Shields och nu har han lärt sig handgreppet! Produktionen är punkig och så krispig som det blev på 80-talet. Ljuden är separerade och sången går att urskilja. Gitarrerna är omstämda men tydliga. Trummorna är råa och oförvanskade. Visst finns det där perverterade, sönderbrutna, perfektionistiska gitarrdanglet i bakgrunden men i grunden är det rak punkpop.
Time warp: Mustafa och Monique. It's all there is to it. Visst är det bra, men varför? Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar