Lite här och var i media har det betonats vikten av att utmana konventioner för att leda popmusiken framåt. Inte speciellt kontroversiellt eller nydanande statement. Populärkulturen drivs av dialektik; tes - anti-tes. Hela Marx-konceptet fast i mikro-kosmos.
Paradigmskiften som att Nirvana och grungen ersätter Hår-metallen, att grungen ersätts av garagerocken, handlar huvudsakligen om det som syns på den kommersiellaytan. Under kan vilken hopplös subkultur frodas utan att vara beroende av vilka vindar som skapar vågorna. Jag vet att det finns en hel symfonirocksgerilla där ute som väntar att ta över när garagerocken med monstret The White Stripes i spetsen tagit sitt sista skivframgångskliv.
Mice Parade känns helt befriad från strömningar och dialektik. Mice Parade, egentligen Adam Pierce, sitter i sin lägenhet och gör lite elektroniska ljud, plockar på sin nylonsträngade gitarr, sjunger i samtalston och låter en kompis spela lite trummor. Kanske ringer Adam till Kristin Anna Valtysdóttir från Mùm och ber henne sjunga en duett.
Från att varit mer experimentelt kring ljudlandskap har Mice Parade rört sig mot ett sydamerikanskt, elektro-akustiskt universum där sångerna sätts i fokus. Med Bem Vinda Vontade är det möjligt att Mice Parade kan kopplas samman med folktronica, freak-folk eller vad vågen nu må kallas. Jag har i dagsläget emellertid svårt att se hur denna skiva skulle kännas obsolet. När tidningsdrakarna nästa gång utämner årets bästa poplåt (förmodligen något med skinnjackor, låter som the strokes fast mer the beatles, lite Kent fast elektrobeats) kan du tänka på Mice Parade-låten "Night Wishes" och glömma allt annat.
