Två män (fenomen)

Två män: Ta bort låtskrivarparen: Lennon/McCartney med epigoner. Dessa vill vi inte åt. Män har komponerat ihop i alla tider sedan Mozart och Salieri utan att det betytt ett dyft.

Också tas bort: alla amerikanska, vita män. Boy meets girls Waiting for a star to fall må vara en klatschig hit (speciellt i Cabin crews läbbiga version) men den saknar varje spår av tveksamhet.

Kvar har vi duon. Hetereosexualiteten suddas ut (inte nödvändigtvis av homosexualitet utan även av osäkerhet och ambivalens) av två män med en dator. Se framför dig Pet shop boys.

Det är glättigt på ytan men sökande. På jakt efter identiteten och det ultimata sättet att uttrycka sin ambivalens, tveksamhet och samtidigt klädsamma tvärsäkerhet: i en poplåt. Gärna runt 3 minuter.

Sveriges bidrag till tvåmän-genren är inte illa: The tough alliance, Eurosport och The Embassy bär sin slipprande identitet som den sista droppen vatten. Det är melankoliskt, ironiskt och störigt.


Norge är inte heller oävna: Aha (var väl egentligen en duo, vad gjorde den tredje egentligen?), Kings of convenience, Fra lippo lippi. Alla lirar på Pet shop boys arena med stråkar, orchestra hits, blaserad sång och framåtsluttande beats.

På den arenan har även Röyksopp haft ståplats. Men med nya The Understanding börjar ambivalensen flagna och under den farligt icke vattenlösliga lacken döljer sig inte sex utan assexualitet. Navelludd.

Undantagen:
I 49 percent lever drömmen om Romanthonys återkomst: en enkel r'n'b-ballad med gospeluppbyggnad. Technon närvarande.
Follow my ruin luktar Aha.
Circuit breaker lånar allting från Being boring; stämningarna, fraseringen – till och med Nile Rodgers-gitarrerna. Det är dubbigare, clubbigare och mer Anders-och-Måns (de vedervärdiga nynaiva P3-skåningarna) än förebilderna men prestandan är godkänd.

Men sen vill jag inte prata mer om den här skivan, för följande spåret är en synt-opera med Jean-Michael Jarre-ambitioner. Dokumentär-redaktionen ringde. Dom behövde ett soundtrack till sin nya tv-serie "Jordens födelse".

Det sista vi behövde: ett nytt Daft punk.

Lawrence - Spark (Superpitcher mix) (mp3)

Sommarhouse kan vara så mycket. Trots hippa tidningars hyllningar av eurotechno och trackslistor och sommartoppar som fylls med puckad knull-techno så föredrar Valdemar soundtracket till nätterna, snarare än kvällarna.

Superpitcher – som tidigare slagit oss med vocal house-häpnad – har mixat Lawrence låt "Spark" och det klingar vackert över nejden.

Det är lyssningshouse.

Avancerad rytmik, beats som byter plats och ändrar gunget. Housepiano-ackord som influerats av Esbjörn Svensson och Koop i deras bästa stunder. Vindklockor. En ljudbild lika luftig som soldäck på färjan mellan Grisslehamn och Eckerö, Åland.

Ovan nämnda referenser är i stort sett var och en avskyvärda, men sammansatta bildar de den mest melankoliska, dansanta, lyssningsbara och avancerade sommarhousen för det här året.

I konkurrens med: senaste Isolee och såklart sommarnätternas eviga (finska) kungar: Jori Hulkkonen och Luomo.

The Mountain Goats - The Sunset Tree

Från början var Mountain Goats endast John Darnielle som hamrade, verkligen hamrade, på sin gitarr. Inspelat direkt, utan overdubs, på en gammal kassettbandspelare.


En slags punk-americana utan protester, desperation större än Darnielles bandspelare. Skördetröskan i bakgrunden, febriga betraktelser kring svekfulla kvinnor fyllt av geografisk name-dropping och vardagsdramatik utgjorde huvuddelen av sångerna.

Sedan ett antal skivor tillbaka har Mountain Goats blivit mer av ett band än ett enmansprojekt. The sunset tree har fått rasande bra kritik i hemlandet och skivan beskrivs som ett av Iowa-sonens bästa. Det finns flera bra och refrängstarka spår, produktionen sätter Johns nasala röst och gitarr i fokus samtidigt som andra instrument som piano och cello tillåts ta plats. Detta är med andra ord ett helt annat Mountain Goats än de tidigaste inspelningarna för över tio år sedan.

The sunset tree är på många sätt en logisk utveckling på The Mountain Goats och det känns som att bandet börjar hitta sin form. Albumet innehåller en hel del bra låtar och är tillräckligt annorlunda för att göra ett intryck och höja ett och annat ögronbryn. Lika omvälvande som för tio år sedan blir det inte men det känns okej att saker och ting lugnat ned sig.